Dags att börja planera årets julkalender. Har du något du kan bidra med? Skriv upp dig på en eller flera dagar här!

Grattis till Snakey, nyutexaminerad Sorteringshatt! :tada:

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Lexandra Mornington [R] (Traxy)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 404
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Lexandra Mornington [R] (Traxy)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » sön 06 okt 2019, 23:33

Lexandra Carinthia Mornington,
Sibbaldbie, Dumfries and Galloway, Skottland

Efter Magdalen och Hildegard var det inte meningen att Geoffrey och Kate skulle ha fler barn, men en olycka händer så lätt. Hilda hade fyllt fem på våren och Maude skulle fylla åtta till hösten när de mitt på blanka sommarkvällen fick en lillasyster. Hilda var inte jättenöjd med att inte längre vara yngst, trots att hon haft flera månader på sig att vänja sig vid tanken, medan Maude var stolt över att vara den äldsta av tre istället för två.

När det kom till att ge flickan ett namn stötte familjen genast på problem. Både farmor och mormor tyckte det var på tiden att föräldrarna gav tösen ett riktigt namn, d.v.s. deras eget,
eftersom de nu haft två försök på sig och ändå misslyckats att döpa barnen till vare sig Sandra eller Lexie. Däremot hade de haft mage att döpa en unge efter en gammal tysk tanta som joxade med örter på 1100-talet och en annan efter ett ställe i vid Gennesaretsjön i norra Israel. Föräldrarna såg absolut inget problem med detta, då en var historiker och den andra kulturgeografiker. Deras senaste tillskott hade föräldrarna tänkt döpa till Drugunthia, vilket de läst om i en bok om religiösa sekter på 1100-talet, men döttrarna slog bakut de också. Den ena kunde inte stava till det, den andra kunde inte ens uttala det, och dessutom, påpekades det av försynta släktingar, kanske det inte var så smart att ha en unge med “drug” i namnet, för DET skulle hon ju ALDRIG bli retad för i skolan.

Systrarna ville att deras lillasyster skulle ha ett fint namn, och eftersom ingen utav dem ville se farmor och mormor på krigsstigen slog de ihop deras namn och föreslog stolt “Lexandra”. När de väl hade en namngivningsceremoni skojades det om att de måste ha menat att döpa ungen till Alexandra men råkat riva bort A:et på lappen, men brådmogna storasystrar tillrättavisade dem genast, för nähä, hon var faktiskt döpt efter mormor och farmor, så det så! Föräldrarna lyckades ändå smyga in ett platsnamn i flickans andranamn, men det visste inte storasystrarna som bara tyckte att Carinthia lät fint.

Ungefär två år hann gå i relativ harmoni innan Geoff insjuknade och var borta mycket. När han var hemma var han ofta trött och hade ont och var retlig, så Lexandra blev lite rädd för honom eftersom han var läskig när han fick utbrott. När han väl blivit friskförklarad ett par år senare så var hon fortfarande lite osäker, men fick långsamt lära sig att lägga det bakom sig. Mot slutet av allt detta hade Maude dessutom börjat på Hogwarts, så det var förvisso en person mindre att oroa sig över för föräldrarna, men det gjorde inte att Lexie kände sig mindre övergiven.

Familjen talade i regel inte om denna tid i efterhand, eftersom de helst ville glömma den, och om det behövde komma på tal så var det bara med orden “när pappa var sjuk”, så Lexandra visste aldrig vilken sjukdom han haft, eller hur nära hon hade varit att växa upp utan honom.

Två år efter att Maude börjat på Hogwarts försvann även Hilda, men de två hamnade i olika elevhem. Maude gick i Ravenclaw, Hilda hamnade i Hufflepuff, och Lexie blev hämtad och lämnad varje dag hos ett par häxor som hemundervisade en samling skotska magikerbarn. Där trivdes hon faktiskt ganska bra så småningom - när hon väl vant sig vid stället. Ibland kunde hon till och med hittas berättandes historier med de andra barnen som publik. Kanske var det historier hon själv hittat på, kanske återberättade hon bara sådana hon läst om, men det spelade inte så stor varken för hennes egen del eller för publiken.

Hon brukade ofta dansa genom huset men efter en kort tids sjukdom när hon var ungefär sex år gammal så var det som att dansen tog slut på något sätt, och hon blev mer tillbakadragen. Detta var inget hon tänkte på själv, åtminstone inte till en början, eftersom hon var fullt upptagen med att läsa för att märka någon direkt skillnad. Särskilt intressant tyckte hon det var att smygtitta i storasystrarnas skolböcker när de råkade lämna dem på andra ställen än sina rum. Hon längtade till den dagen hon själv skulle få lära sig saker om kungar och drottningar i skolan, för det lät oerhört spännande.

Skillnaden märkte dock föräldrarna, med missnöje. Geoffs systers två döttrar var mulliga, likaså hans syster, och han ville absolut inte ha några tjocka barn - och så började yngsta dottern lägga på sig! Medan Lexandra gillade mat (särskilt farmors goda kakor) så var det viktigaste att påpeka att hon inte skulle äta för mycket, att hon borde gå ner i vikt och liknande. Kläder Lexie tyckte var fina fick hon höra att nej, de kunde hon inte ha, för de passade sig inte på henne, så hon lärde sig snabbt att avsky att handla kläder ihop med sin mamma. När nu Kate hade tid för henne då, vill säga. När Geoff friskförklarats blev hon nämligen plötsligt mycket angelägen om att engagera sig i en radda olika föreningar och branschorganisationer. Hon började dessutom hålla i kurser minst en kväll i veckan, så större delen av tiden var hon antingen uppslukad av jobbet eller ideellt arbete.

Trots att Lexies överarmar och lår onekligen var något större än de var på jämnåriga flickor så var de ändå inte så pass mycket större att det egentligen spelade någon roll, men i sitt huvud var hon Tjockisen. Det var trots allt den uppfattningen hon fått om sig själv. Ät mindre portioner. Ska du verkligen äta den där? En räcker gott och väl.

Lilla Lexandra visade sig växa upp till en vetgirig och plikttrogen flicka som gärna låg ute på gräsmattan med en bok när vädret tillät. Nå, plikttrogen så länge det inte gällde att städa sitt rum, för när hon blev tillsagd att göra det blev hon ofta distraherad och gjorde annat istället. Plocka undan sina leksaker när man plötsligt kommer på bästa lekscenariot någonsin?! Det måste man ju bara sätta i gång med på studs medan man fortfarande kommer ihåg det! Alla hennes gosedjur hade namn, ALLA hennes leksaker hade namn för den delen, och de hade yrken och familjer och en gång blev prinsessan i kungafamiljen kidnappad. Det hade varit enormt spännande! Hon visste med andra ord precis hur hon skulle underhålla sig själv, så hon kände sig sällan ensam även när hon egentligen var det.

Själva undervisningsdelen av vardagen var hon inte fullt så engagerad i. Hon hade lärt sig läsa och skriva redan innan hon började där, så det behövde hon inte lära sig, och hon hade lärt sig siffror och plus och minus också. (Multiplikation och division var lurigare, särskilt när siffrorna hade en tendens att ändra sig - särskilt fyror och sjuor hade en tendens att blandas ihop.) Eftersom TTR alltid brukade stå på i bakgrunden därhemma och hon gärna läste The Daily Prophet (även om det mest var serierna och nöjessidorna) så blev hon på kuppen mer allmänbildad än sina klasskamrater och det gjorde inte skolgången roligare. De försökte ge henne lite svårare uppgifter, men hon var ju ändå ofta tvungen att vänta in resten av eleverna, så istället såg hon fram emot den dagen hon skulle få börja på Hogwarts. Kanske kunde hon få något att faktiskt bita i där.

Till slut hann hon fylla elva år och ett par veckor senare damp ett antagningsbrev ner med den vanliga uggleposten. Nu var det äntligen HENNES tur att börja på Hogwarts. Böckerna som gått i arv från syster till syster skulle nu bli hennes, och hon kunde knappt bärga sig. Vilket ämne skulle visa sig vara roligast när hon väl satt i skolbänken? Vad skulle hon ha lätt för? Vad skulle vara svårt? Maude hade precis tagit sin FUTT-examen, men Hilda gick ju fortfarande på skolan - hon skulle nu börja sexan - så åtminstone en syster fanns där, vilket hon tyckte kändes betryggande, även om hon nog i hemlighet hade föredragit om systrarna varit tvärtom.

På våren samma år som Lexie skulle börja på Hogwarts hade hon hittat en skadad röd ekorrunge ute i trädgården - huset låg trots allt ganska isolerat mitt ute på den sydskotska landsbygden - och tagit in den för att vårda den tills den blev frisk. Detta var något hon tog på största allvar och såg till att läsa på allt hon kunde om ekorrar. Tyvärr visade det sig att ena bakbenet tagit stryk permanent och att den inte skulle överleva ute i det vilda, särskilt inte nu när den vant sig vid människor, så hon hade fortsatt ta hand om den, gett den namnet Tufty på grund av den yviga svansen, och planerade att ta den med sig till Hogwarts. Hon var inte helt säker på om Tufty var en han eller en hon, men det spelade ingen roll - de var kompisar, och Tufty sov i en fårskinnsmössa uppe i bokhyllan ... när hen inte fick för sig att somna i Lexies burriga, brunlockiga hår istället. Hon hade gärna sagt att de hade samma ögonfärg, men Tuftys var så mörkt bruna att de nästan såg svarta ut, och det gjorde inte Lexies. Hennes ögon var förvisso bruna, men inte fullt så mörka.

Ögonen hade hon ärvt av sin pappa, vars familj flyttat till de Brittiska Öarna från Västindien mot slutet av 1950-talet. Mamman var skotsk i hur många generationer som helst, så därför var varken Lexie eller systrarna inte lika mörka som sin far och hans sida av familjen. Geoff var dessutom nästan två meter lång, och Kate minst ett huvud kortare än honom, medan Lexie var ganska normallång för sin ålder, kanske några centimeter över genomsnittet, men inte mycket mer än så.

Att börja på Hogwarts var inte nervöst som så. Att börja där skulle bli ett äventyr, oavsett om hon hamnade i Ravenclaw som Maude och pappa, i Gryffindor som mamma eller i Hufflepuff som Hilda, men att åka ifrån mamma och pappa och vara hemifrån var betydligt värre. Kanske skulle hon kunna vara stark och inte gråta på perrongen (särskilt inte som Hilda säkert skulle tycka att hon var pinsam), om inte så för att det skulle bli spännande att åka tåg, för det gjorde de ju i princip aldrig. Även om hon inte för sitt liv kunde förstå varför de skulle ta sig hela vägen ner till London bara för att ta tåget tillbaka upp till Skottland ...