Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo

Nu har julkalendern börjat! Om du vill vara med och göra en eller flera luckor finns det fortfarande dagar kvar att paxa. Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Victoria Hipworth [R] (Malil)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 382
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Victoria Hipworth [R] (Malil)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tor 06 dec 2018, 23:08

Godkänd » 26 Mar 2016, 20:16

Victoria Hipworth

Bowmore

Sju steg framåt… Vrid åt vänster… Tre steg fram och där kommer det första trappsteget…

“Mamma?!” Den gälla rösten skär genom tystnaden i det lilla huset i Bowmore.

“Ja, Tori? Jag är i vardagsrummet!” Svarar en mindre gäll röst från bottenvåningen. Sjutton lätta dunsar från trappan senare står ägaren av den första rösten i vardagsrummet. Hennes ljusbruna hår är uppsatt i en hög tofs, och de ljustblåa ögonen, som aldrig kan fokusera på omgivningen, stirrar rakt ut i luften utan att se.

Victoria Hipworth var bara sju år gammal när hon förlorade sin syn. Det var en strålande förmiddag den dagen, solen sken och det var varmt för en gångs skull. Victoria, hade följt med sin mamma in till staden. De gick in i en liten butik där de sålde ingredienser till trolldrycker, och när Toris mamma var upptagen med att betala undersökte Tori en av de många puttrande trolldryckerna i butiken. Den doftade till en början blommigt, nästan som rosor, och den lilla flickan kunde inte stå emot att luta sig närmare över den för att lukta. Vätskan i kitteln var vackert rosa och små bubblor steg till ytan. Ett stort leende spred sig över flickans ansikte vid dess åsyn. Leendet blev dock kortvarigt och försvann helt när doften ändrades till en sur, nästan frän stank, och då färgen mörknade till djupt blodröd. Det sista hon mins är hur en grå rök steg från kitteln och den brännande smärtan när den nådde hennes ögon.

Tre dagar senare vaknade Victoria och slog upp ögonlocken för att mötas av mörker.

“Mamma? Pappa? Vad är det som händer?” frågade hon och kände hur paniken växte inom henne. Hon hörde någon snyfta tyst i närheten och sedan en stor hand som strök henne över håret.

“Det kommer att bli bra gumman, oroa dig inte. Det ordnar sig.” Hennes Pappa, Joseph, förklarade att röken från trolldrycken hade frätt sönder hennes hornhinnor, att botarna inte kunde göra något och att hon var blind. Tori hade börjat gråta, hennes tårkanaler var det inget fel på, och hennes pappa hade försökt trösta henne, men vad kan man säga för lugnande till en sjuåring som aldrig skulle se igen? Hennes mamma, Allison, hade också satt sig vid sin dotters sängkant och hållt hennes hand samtidigt som hon gång på gång bad om ursäkt, sagt att det var hennes fel att hon inte hade haft koll på flickan inne i butiken.

I början var det extremt svårt för Tori att vänja sig vid sitt handikapp. Hon ramlade ständigt över saker och snubblade på sina egna fötter. Hennes späda kropp är täckt av små ärr där hon skrapat upp den bleka huden efter sina fall och de gånger hon lyckats gå in i lågt hängande grenar och annat som en seende person inte ens tänker på när det gäller att ta sig fram. Hon fick visserligen med sig en blindkäpp när hon skrevs ut från sjukhuset efter ett par veckor, men det hjälpte bara så mycket när hon knappt visste hur hon skulle använda den. Utöver att hon inte längre kunde ta sig fram på egen hand utan att riskera att skada sig, kunde hon heller inte lägre läsa sina älskade böcker, rita eller göra något sånt som vanliga sjuåriga flickor tyckte om att göra, sånt som HON älskade att göra. Detta faktum gjorde Tori fullständigt nedstämd, och hennes mamma, som aldrig släppte känslan av skuld, beslutade att hon skulle göra allt för att hennes dotter skulle få ett så normalt liv som möjligt. Hela familjen lärde sig blindskrift för att underlätta för Victoria, och Allison slutade på sitt jobb som florist för att översätta böcker till blindskrift för att Tori skulle kunna läsa ändå.

Ju mer tid som gick, desto bättre blev Tori på att leva sitt nya liv. Hon tänkte inte låta någonting stoppa henne, hon lärde sig att navigera sig med blindkäppen och gick en kurs i hur man kan “se” genom att göra klickljud med tungan och sedan lyssna på hur ljudet studsar tillbaka, typ som ekolod som vissa djur använder för att navigera i mörker. Att lära sig att ta vara på sig själv blev tidigt hennes mål, hon ville inte att hennes föräldrar skulle behöva ta hand om henne jämt och ständigt! Att lära sig hitta hemma var aldrig något stort problem, det kunde hon nästan redan innan, bara hon räknar stegen hela tiden.

“Är du färdig med böckerna, mamma?” Victoria tar ett par steg framåt, närmare soffan där hon vet att hennes mamma sitter. Rummet luktar apelsin, troligen har hennes mamma ätit en nyligen, en doft som blandas med den alltid närvarande blomdoften från krukorna i fönstren som Allison sköter med kärlek.

“Ja, de ligger på bordet, älskling.” Svarar hennes mamma, och Tori hör att hon ler när hon säger det. Röster blir alltid lite gällare när personen ler, det är en sak som Tori har lärt sig att känna igen när hon inte längre kan se uttryck. Med en försiktig svepande rörelse med foten längst parkettgolvet hittar hon den mjuka mattkanten som gör att hon enkelt vet var i rummet hon är och att det är två korta steg till bordet där böckerna ska ligga. Försiktigt lägger hon handen mot bordet och drar den längst den skrovliga ytan tills den stöter i en trave böcker som hennes mamma har översatt till blindskrift. De är tjockare än de vanliga skolböckerna, de böckerna som Allison utgick ifrån när hon översatte dem, men det var annars samma sak som stod i dem, bara det att Tori kan läsa dem genom att dra med fingret över sidorna stället för att låta blicken svepa längst dem.

“Tack så mycket!” Säger hon och låter ansiktet spricka upp i ett leende innan hon vänder sig om och går upp till sitt rum igen. Rummet är perfekt organiserat, var sak har sin plats, så måste det vara för att Tori ska kunna hitta saker. Det enda som skiljer rummet från sitt vanlig skick är den stora kofferten som står intill väggen precis bredvid dörren. Den är pedantiskt packad den med, inte för att hon egentligen kommer komma ihåg var allt ligger när hon ska packa upp den nästa dag när hon kommer fram till Hogwarts. Kommer fram till Hogwarts. Tanken känns fortfarande lite svindlande, hon har aldrig tidigare varit borta från sina föräldrar så länge, och att skriva hem är inte så lätt efter som att hon inte kan skriva själv, det är en sån där grej som inte riktigt går att lära sig ordentligt när man inte kan se. Ändå är hon glad och laddad inför det stora testet. Hon vill bevisa att hon kan själv, att hennes handikapp inte ska få stoppa henne. Hon hade egentligen inte blivit förvånad när brevet kom, båda hennes föräldrar är magiker, men ändå hade hon aldrig trott att hon skulle få börja på skolan efter som att hon inte trodde att det gick att lära sig magi utan att kunna se.

Nerifrån undervåningen hör Tori att hennes pappa spelar på familjens piano. Han var duktig, men spelade sällan efter som att han jobbade så mycket för att kunna försörja familjen sedan Allison inte tjänade så mycket på att sälja sina översatta böcker. Joseph hade lärt Tori att spela, han sa alltid att musiken inte behövde ögon för att uppskattas, och han hade så rätt. Tori behövde inte se var hon placerade fingrarna, hon hörde helt enkelt om det blev rätt eller inte. Blev det fel var det bara att börja om igen. Tori är väldigt envis, att ge upp är inte ett alternativ, oavsett vad det handlar om. Hon vet att mycket blir svårare när man inte kan se, men det är sällan omöjligt. Hon är påhittig och letar alltid efter lösningar för att klara det hon bestämt sig för, men förstår ändå ganska snabbt att en del saker inte är för henne. Till exempel kommer hon nog aldrig bli bra på att rita, något som går ganska lätt att räkna ut med lite grundläggande förstånd, något Tori har ganska gott om. Musiken är ett sätt för den elvaåriga flickan att slappna av, alla hennes sinnen fokuserar på musiken. Efter som att hennes hörsel har fått ersätta synen till stor del blir hon lätt distraherad av små ljud runt omkring, men när rummet fylls med pianots toner stängs alla sådana ute.

Försiktigt lägger hon ner sina böcker i kofferten och stänger igen den med ett litet klickande ljud. Allt är klart för avfärd, Victoria är redo att testa sina vingar.