Nu kan du använda @mentions även i forumet! 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Stirling Deen [H] (ByronBlue)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 376
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Stirling Deen [H] (ByronBlue)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » fre 20 okt 2017, 21:07

Stirling Deen, Scarborough, England

Då Stirling Deen blev sorterad i Hufflepuff började han gråta. Inte särskilt högt men tillräckligt för att tårarna skulle börja rinna under den allt för stora sorteringshatten. Han hade alltid tänkt att han skulle gå i Ravenclaw precis som hans föräldrar. När han senare under kvällen tröståt sneglade han mot bordet för professorerna för att möta sin pappas blick. Professor Lysander Hexter höll upp båda tummarna i vädret mot sin son som för att markera att det inte gjorde det minsta. De var ganska lika far och son, gråa ögon, ljus lätt röd hudfärg och precis som sin pappa hade varit var Stirling åt det rundare hållet. Hans ljusa hårfärg delade han istället med sin mamma precis som den raka näsan. Under det första året på Hogwarts märkte också pojken att Hufflepuff inte var så illa, chocken la sig ganska fort.
Att gråta för det både små och stora saker var dock något som Stirling hade gjort sedan han var liten och fortsatte med under skoltiden. Även fast hans pappa faktiskt jobbade på Hogwarts så fanns det inte många som kunde trösta honom och tårarna verkade skrämma en hel del av de andra pojkarna i elevhemmet. För att inte tala om de äldre som retade honom. Ett fåtal av tjejerna hade tröstat honom och Stirling såg därför sin chans att få vänner bland flickorna mer än pojkarna. Det första året på skolan kantades av tårar, när han ramlade av kvasten på andra kvastflygningslektionen, när han inte fick vara med på en hemlig lek som två pojkar i hans sovsal lekte och när han inte kunde svaret på frågan i förvandlingskonst dök en bekymrad rynka upp mellan hans ögonbryn och tårarna rullade sakta ned från hans gråa ögon längs kinderna.
Stirling var dock mer en gråtande pojke, han älskade att sitta och pilla med små maniker som han plockade isär och sedan byggde ihop igen. Hans mamma Decima Deen var uppfinnare även fast Stirling aldrig riktigt förstått av vad och hennes intresse hade blivit hans. Att sitta med kugghjul, skruvar och plåtbitar blev därför en viktig del av hans fria tid på Hogwarts precis som när han var yngre. Han hade sett en annan pojke i hans sovsal göra liknande saker men inte riktigt vågat börja prata om det. Stirling kände sig alienerad från de andra pojkarna, som att han inte riktigt hörde till efter alla tårar.
Under lektionerna hade han inga större svårigheter att hänga med, båda hans föräldrar hade varit väldigt närvarande under uppväxten och lärt honom allt han kunde. Han saknade de båda oerhört mycket på Hogwarts även då pappan faktiskt bodde i samma slott. Stirlings favoritämnen var örtlära och trollformellära. Han gillade inte trolldryckslära särskilt då det skrämde honom lite. Han var dock inte den som skydde hårt arbete och dedikerade mycket tid till både sina små uppfinningsprojekt och skolämnena.
Hans mamma kallade honom skämtsamt för Sunny eftersom han grät så ofta och mycket. Men sanningen var att pojken faktiskt var en liten solstråle paradoxalt nog. Han grät ofta över mycket men blev ofta snabbt glad igen och var alltid redo för nya saker. Utöver det var han oerhört lojal, mot sina föräldrar och mot sitt elevhem. Han såg det som oerhört viktigt att aldrig svika någon som hade förtroende för en och hade under det första året lyckats samla ihop en hel del poäng till sitt elevhem.
Efter jul under sitt första år på Hogwarts kände sig Stirling stärkt av julmat, mammatid och presenter. Med lite förbättrat mod återvände han till Hogwarts och började under vintermånaderna bli allt bättre kompis med Lilliana Trim. Hon var den första som lagt en tröstande hand på hans axel efter sorteringen då hon satt sig bredvid honom. Under terminen blev de allt bättre vänner och Stirling levde allt mer upp till sitt gamla smeknamn Sunny. Han hade även tagit upp hennes hobby av att sticka och hade nu färgglada vantar, mössor och halsdukar.
Ibland kunde ändå kvällarna bli jobbiga, då var Stirling förvisad till pojkarnas sovsal där han förgäves försökte somna. Ofta låg han upp sent och tittade på ett fotografi av sitt hem. Fyrtornet i närheten av Scarborough där familjen bodde. Utanför huset stod hans föräldrar och vinkade glatt. Ibland vinkade Stirling tillbaka i ljuset av sin lumoslysande trollstav.