Nu kan du använda @mentions även i forumet! 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Ethelbert Hexter [H] (Nowheregirl)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 375
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Ethelbert Hexter [H] (Nowheregirl)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » sön 17 sep 2017, 23:06

Ethelbert Jamie Hexter; Low Hawsker, England

”Anyoung haseyo!” De glada hälsningsfraserna som då och då hördes stack ut från det redan ljudliga sorlet från nedervåningen. Det var en alltför tidig morgon, klockan hade nyligen passerat elva, och den tolv år och sju månader gamla Ethelbert Hexter kände sig mer som ett vrak än som en människa där han satt på sängkanten med de svartbruna ögonen vaksamt riktade mot den stängda dörren. Det hade strömmat in släktingar till huset från Sydkorea hela veckan och Ethelbert kunde inte låta bli att undra om det inte var nog nu? Bara för att hans mamma äntligen hade fått publicerat sin avhandling så hade hela tjocka släkten bestämt sig för att komma på besök.
“Ethelbert, kom och hälsa på din gammelmormors syster!” hördes mammas röst och Ethelbert rös till. Det var bara så många “vad stor du har blivit” och kindnyp som han kunde ta och Ethelbert var tämligen övertygad om att den kvoten hade fyllts redan när tant Su-Jin anlänt som första gästen för tre dagar sedan. Hans vanligtvis bleka kind var säkert fortfarande röd av allt nypande! Med en suck reste han sig upp från sängen och öppnade dörren på glänt, försiktigt spanandes så inte någon av småkusinerna befann sig i korridoren. När det var fritt fram öppnade han upp den lite mer.
“Nej tack!” ropade han ned till sin mamma innan han slog igen dörren och tågade tillbaka till sin plats i sängen. Han skulle få skäll för det, det visste han, men hans föräldrar hade faktiskt lärt honom vikten av att uttrycka sina åsikter och Ethelbert hade verkligen tagit det till hjärtat. Och just nu var hans åsikt att han inte var det minsta intresserad av att hälsa på sin gammelmormors syster.

Lek med dina sysslingar. Pussa din gammelmormor. Hjälp morbror med disken. Smaka på din ingifta tants äckliga kakor. Det var fasligt många måste och att göras och personer att umgås med, och Ethelbert gillade det inte.
”Hye-Jin”, ropade han åt en yngre flicka som sprang förbi honom där han stod och försökte smälta in i halltapeten. Hon stannade upp och tittade nyfiket upp på honom. Han gillade det, när folk behövde se upp på honom, för eftersom han var kort för sin ålder så hände det alltför sällan på Hogwarts. Förhoppningen fanns dock att det skulle få sig en ändring nu när han inte längre var etta. Trots att han gillade deras höjdskillnad så satte han sig ändå ned på huk framför henne.
“Jag går nu, berätta för min mamma att jag sticker till Mortimer, okej?” Ethelbert var något av ensamvarg, och hans mamma som själv var uppvuxen med många syskon hade kallat det ensambarn-syndrom. Tekniskt sett så var han inte ensambarn, men halvbrodern Marvin var så pass mycket äldre att Ethelbert aldrig känt någon djupare samhörighet med honom. När han var yngre hade han haft en önskan att komma närmare storebrodern, men nu spelade det ingen roll. De delade en pappa, men det var det. Ethelbert hade vänner, såna han hade valt själv. Eller ja, kanske snarare vän, singular. Och valt själv var väl också diskuterbart med tanke på att det var barnens föräldrar som tvingat ihop dem när de anställt en lärare för en grupp med barn att dela på. Men i den gruppen med ihoptvingade barn så hade han valt Mortimer, så det så.
”Mwah?”, svarade den femåriga sysslingen oförstående med ett brett leende på sina läppar. Hennes engelska var i runda slängar lika bra som hans koreanska – och med tanke på att hans kunskaper i hans mammas modersmål var begränsat till ett fåtal artighetsfraser och desto fler svordomar så betydde det att Ethelbert var rätt säker på att hon inte förstått ett ord av vad han precis sagt. Det var emellertid petitesser, för det viktiga var att han hade berättat det för någon. Det var inte hans fel att Hye-Jins föräldrar inte brytt sig om att lära sin dotter engelska, eller att hans föräldrar inte brytt sig om att lära honom koreanska. Då fick de faktiskt skylla sig själva om de inte fick all information, så det så.

”Inte en chans, jag ska bara till Tinwell”, protesterade Ethelbert, handen hårt kramandes om pengapungen. ”Jag betalar inte mer än 13 siklar.” 13 siklar var ett rimligt pris, något åt det lägre hållet, men enligt Ethelberts uträkningar borde en resa med Nattbussen från hans egen hemort Low Hawsker hem till Mortimers Tinwell gå på 13-14 siklar. Inte en knuting mer, och inte en knuting mindre än så. Han spände sin blick i sin meningsmotståndare, men inte heller den unga konduktören till Nattbussen tycktes vara villig att ge vika i denna duell.
”15.” Ethelbert plutade missnöjt med sina fylliga läppar och han lade armarna i kors över bröstet. 15 var fortfarande en hel sikel för mycket för att det skulle vara okej i Ethelberts tycke.
”13 siklar och 20 knutingar.” En del skulle påstå att han var snål, men Ethelbert själv höll inte med om den punkten. Det handlade inte om snålhet, det handlade om principer. En resa med Nattbussen var inte värd 15 siklar - de bara utnyttjade det faktum att deras resenärer var desperata och Ethelbert tänkte inte vara en del av det!
”14.50”, kontrade konduktören med släpig röst och Ethelberts ögon smalnade medan han misstänksamt granskade den andra. Tolvåringen var van vid att vinna - kanske för att han sällan gav upp när han väl bestämt sig för något, kanske för att han hade en viss talang för det där med tävlingar. Han var övertygad om att han skulle kunna ha en chans att vara med i Hufflepuffs Quidditchlag om han bara lade manken till, men det var lite för mycket av en lagsport för hans smak. Han föredrog kvastrace eller joggingturer alla dagar i veckan.
”13.25, men så slänger jag in några av min gammelmormors hemmagjorda yugwas.” De stod i tystnad och tittade på varandra innan konduktören till sist suckade, om än med ett litet leende på sina läppar. Liten för sin ålder och dessutom iklädd en stor hoodie vars björnöronprydda luva var uppdragen så att de täckte hans före detta svarta men numera blonderade hår så såg Ethelbert yngre ut än vad han var. Det allvarsamma beteendet sågs därför alltför ofta som något bedårande av vuxna och konduktören tycktes inte vara ett undantag då denna slutligen erkände sig besegrad.
”Deal.” Ethelbert nickade beslutsamt för att bekräfta deras avtal. De 13 siklarna och 25 knutingarna bytte ägare innan Ethelbert öppnade ryggsäcken och plockade fram konfektbitarna ur ryggsäcken. De hade inte kommit överens om vad “några” betydde vilket rent tekniskt betydde att Ethelbert hade kunnat nöja sig med att ge konduktören två stycken, för två var rent tekniskt “några”. Men rätt skulle vara rätt och eftersom Ethelbert trots allt hade kunnat tänka sig betala 14 siklar för resan så placerade han fyra stycken yugwas i konduktörens hand innan han till sist kunde gå och sätta sig till rätta. Trots den minst sagt ryckiga färden tog det emellertid inte lång tid för Ethelbert att vaggas till sömn. Förmågan att kunna sova när och var som helst – utom i sovsalen med de andra Hufflepuffpojkarna tycktes som – hade inte alltid uppskattas under hans första år på Hogwarts. Av någon anledning ansågs det opassande att ta en powernap under middagen i Stora Salen, oartigt att blunda till även när en konversation var ointressant och respektlöst att blunda till lite när professorerna gick igenom något som alla redan borde känna till.

”Hej, Mr. Buck.” Ethelbert gav egentligen inte den äldre mannen i dörröppningen vidare mycket uppmärksamhet, för så snart hälsningsfrasen lämnat hans läppar hade han tryckt sig förbi sin bästis pappa.
”Ethelbert?”
”Jag är här för att plugga”, lade han kort till, utan att så mycket som vända sig om, som svar på Mr. Bucks frågande tonfall. Som för att verkligen poängtera sin sak viftar han i samma veva med den tjocka trollkonsthistorieboken som han plockat upp ur ryggsäcken. Med den delen avklarad klättrade han smidigt upp för stegen som ledde till Mortimers rum. Det var en stor kontrast till hans eget närmast spartanskt inredda rum, men Ethelbert trivdes ändå bland vännens alla halvfärdiga uppfinningar och projekt. Han trivdes med det allra mesta som hörde Mortimer till, till och med alla de där egenskaperna som Ethelbert så ofta klagade på.
”Fullt hus, fick ingen ro”, var den enda förklaringen han gav sin vän då han damp ned på Mortimers säng. Med tanke på att Ethelbert inte direkt var känd för att vara en människovän så ansåg han det hela vara en fullt godtagbar förklaring till det plötsliga intrånget. I lugn och ro slog han därefter upp sin bok, för när han hade sagt till Mr. Buck att han var där för att plugga så hade han talat sanning. Mortimer babblade på om något - något om ett av hans senaste projekt - och Ethelbert gav honom då och då ett kort mmm:ande till svar.
“Snart behöver du inte lämna hemmet för att se på Quidditch! Som radio, fast bättre!” utbrast Mortimer dock och utan att så mycket som ta blicken från boken han läste i så öppnade Ethelbert munnen för att säga något som Mortimer vid det här laget borde vara van vid:
”Det kommer aldrig funka. Det är en dum idé.”

Det kunde tyckas hårt att säga det så, men det var så de fungerade. Mortimer var en drömmare och Ethelbert realisten som tog ned honom på jorden. Medan jämnåriga barn ville bli trolldomsministrar, upptäcktsresande, Quidditchproffs, draktränare eller rockstjärnor så hade Ethelbert den modesta drömmen att bli ministerietjänsteman och att ha sitt eget lilla kontorsrum på kansliet för missbruk av mugglarprodukter. Merlin, vem visste vad Mortimer skulle syssla med om Ethelbert inte fanns där och stoppade honom? Under deras första år tillsammans på Hogwarts så hade Ethelbert räknat ut att vännen med största sannolikhet skulle ha dött åtta gånger om det inte hade varit för honom, och då hade han inte ens räknat med den totala sömn- och matbristen som Mortimer skulle lidit av utan en Bertie som sade åt honom att “nu tänker jag gå och äta, med eller utan dig”. Sen gick det väl att argumentera för att Mortimer bidrog med en hel del till deras vänskap också. Som att se till att de inte var helt utstötta av andra på skolan. Ethelbert kunde ibland vara lite okänslig och han hade sagt en hel del som kunde anses vara otrevligt till elevhemskamraterna, men Mortimer kunde för det mesta släta över sådana situationer. Så, trots sina dumma idéer så hade Mortimer sina fördelar, och därför satt nu Ethelbert i skräddarställning där på golvet bredvid honom med televisions-teater-grejen framför sig. Irriterat blåste han bort en blond hårslinga som lämnat sin plats i den 90-tals inspirerade mittben-frisyren för att istället försöka peta ut hans ena öga.
“Det här är en dum idé”, upprepade han skeptiskt medan han ändå med försiktiga fingrar skruvade på en av knapparna. Det var en dum idé, men det var Mortimers dumma idé och det gjorde faktiskt all skillnad i världen.