Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo

Nu har julkalendern börjat! Om du vill vara med och göra en eller flera luckor finns det fortfarande dagar kvar att paxa. Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Mortimer Buck [H] (Shetani)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 382
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Mortimer Buck [H] (Shetani)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » lör 16 sep 2017, 14:57

Mortimer Buster Buck
Tinwell, Rutland

Det var en gång, och den var sandad. Gången gick från en sliten asfaltsväg, in genom en grind som målats vit för ett tiotal år sedan, och slingrade sig sedan genom en lummig trädgård, där blommor och buskar sträckte sig över den alltmer smalnande stigen. Slutligen nådde gången fram till en liten brunmurrig stuga, som pittoreskt hade slagit sig till ro i det grönskande landskapet. Från ett vitmålat fönster som stod lätt på glänt, kunde man precis höra en röst höjas i alltmer frustrerade tonlägen.

"Mortimer, seriöst, kom nu. Vi kan inte låta mormor ha tänt i spisen hur länge som helst, och vi måste faktiskt hem innan..." Susan Buck (nee Young) avbryter sig mitt i sin egen mening för att frustrerat sucka och kasta ett ursäktande ögonkast åt sin mammas håll. De står vid den öppna spisen, som mycket riktigt sprakar muntert, den tidiga sommarvärmen till trots. Susan tar ett steg mot vardagsrummet, men stoppas av sin mammas hand på hennes arm.
"Såja, älskling, han vill säkert bara se det sista av matchen, det gör absolut ingenting. Varför går vi inte ut i köket och tar oss en kopp te under tiden?" Madge Young ler avväpnande mot sin dotter, och sjasar sedan ut henne i köket, allt under den yngre kvinnans protester om planer och passande av tider.

I vardagsrummet, där sitter Mortimer Young bekvämt i sin mörkbruna tygfåtölj, med fjärrkontrollen i ena handen och en halvdrucken öl i den andra. Hans något vattniga blick är fäst på tv:n några meter bort, och på den särdeles spännande cricket match som visas just idag. Då och då kommer han med en kommentar om vad spelarna gör fel, och vad de egentligen borde göra.

I skräddarställning bredvid fåtöljen sitter Mortimer Buck, utan vare sig öl eller fjärrkontroll, och ser hänfört på matchen. Den lite knubbiga pojken med de blå ögonen förstår inte hälften av vad som pågår på tvn, men det gör absolut ingenting. Det viktiga är att sitta här, med morfar, och göra något så extremt muggligt som att titta på tv. Mortimer är vanligtvis mycket mer för regler och vikten att de åtföljs, men när det kommer till att umgås med morfar lever han efter devisen “bara en liten stund till.”

En halvtimme senare är matchen över, Mortimer (den äldre) snarkar i sin fåtölj och Mortimers (den yngre) ben har somnat. Pojken ställer sig ostadigt upp, försiktig att inte väcka sin morfar, och småhaltar ut i köket. Besviket noterar han att om det funnits kakor att tillgå så är de vid det här laget uppätna, men tacksamt nog verkar mormors kakor också ha gjort att mamma är på betydligt bättre humör än vad han väntat sig, efter att hon har fått vänta så länge. Hon bannar honom faktiskt bara tre gånger innan de når eldstaden för att ta flampulvret hem.

---

Knappt hinner Mortimer ur eldstaden innan han dundrar iväg upp till sitt rum. Han har övervåningen helt för sig själv, allt sedan han fyllde tio år och föräldrarna bestämde att han var gammal nog för att behöva ha sitt eget tillhåll. Nu är övervåningen inte särskilt stor, den är mer av ett loft till det lilla torp familjen bor i, men det är Mortimers ställe, och det är vad som spelar roll. Att det är lite lågt i tak på sina ställen gör inte så mycket, då Mortimer befinner sig precis under medellängden för pojkar i hans ålder. När han blir äldre kanske det blir ett problem, men just nu trivs han. Det första han gör när han klättrat upp för stegen är att kolla stjärnkikaren. Trots att det fortfarande är ljust ute kan han, tack vare en förtrollad kikare, studera hur stjärnorna och planeterna rör sig över himlen. Han krafsar ner några slarviga anteckningar på en stjärnkarta han har liggandes bredvid. Visserligen har de inga läxor i astronomi över sommarlovet, men å andra sidan har professorn inte sagt något om att de inte får rita stjärnkartor när de är lediga heller. För Mortimer är det ett sätt att hålla sin magi igång, fast det är lov och han inte är tillåten att trolla själv.

Efter att ha kontrollerat att Jupiter fortfarande är där den ska vara går Mortimer bort till det lilla terrariet han har i sitt sovrum och plockar ett par blad från ett något vissnat salladshuvud han har i en kruka bredvid. Det är dags för mat för Mortimers husdjur, en sköldpadda vid namn Tortimer. Pappa Connor hade tyckt han var sååå klyftig när han presenterade djuret för Mortimer vid pojkens elfte födelsedag. Tji fick han; Mortimer hade i ren protest mot den ytterst dåliga ordvitsen vägrat att ta med sig sköldpaddan till Hogwarts det året, och pappa hade själv fått ansvara för att mata och ta hand om djuret. I år är Mortimer lite mer välvilligt inställd till sin sköldpadda, så det finns en liten chans att han faktiskt tar med Tortimer till skolan i september.

Pojken stryker ömsint sköldpaddan över skalet. Undrar om det går att måla det i gult och svart, så blir det enklare att hålla koll på var Tortimer tar vägen om han släpps utanför terrariet? Att visa elevhemsstolthet är ju inte helt fel det heller, Mortimer stormtrivs i Hufflepuff och kan inte tänka sig ha blivit sorterad någon annanstans. Hans första år i elevhemmet hade varit storslaget, och trots att han kanske inte kommit hem med de högsta betygen i alla ämnen hade han ändå varit nöjd med sin prestation. Mortimer gör en mental anteckning att kolla upp det där med färger, om det finns några som är mer sköldpaddsvänliga än andra.

Medan Tortimer tuggar i sig sin sallad passar Mortimer på att kika på ett av sina andra projekt. Han har ett dussintal, då han aldrig riktigt varit typen att hålla sig till en grej i taget. Så fort han kommer på något nytt vill han påbörja det på direkten, utan att för den sakens skull överge de tidigare projekten. Att arbeta hårt kommer naturligt till honom och att ha tusen bollar i luften samtidigt, det är Mortimers melodi. Hans rum är, för utomstående, en kaotisk röra av diverse prylar han dragit med sig hem. Själv vet han såklart var allting är. Precis bredvid stegen upp till hans rum ligger till exempel en gammal tjock-TV. Den är så gott som tom på elektronik, själva skärmen ligger i närheten, och Mortimers mål är att någon gång ordna så att det går att se Quidditchmatcher på den, precis som morfar tittar på cricket och fotboll. Exakt hur det ska gå till vet han inte än, och saker försvåras ju lite av att han inte får använda magi på sommarlovet. Inte får han ta med TVn till Hogwarts heller; Pappa säger att den inte får plats i kofferten, fast Mortimer är säker på att den skulle gå att packa ner om man bara krympte den.

Mortimer mekar lite med TVn ett tag, vilket mest består av att han petar på olika delar inne i den och högljutt debatterar med sig själv vad de är till för. Han vet bedrövligt lite om mugglarvärlden, tycker han. Särskilt när han faktiskt HAR tillgång till mugglare, genom morfar, fast de kanske bara träffas någon gång i månaden. De båda Mortimerna har ett särskilt band, inte bara på grund av att de delar namn. Unge Mortimer vill gärna komma sin morfars värld närmare, och har hyst drömmar om att lyckas förena magi med mugglarteknik i flera år. Han har redan bestämt sig för att läsa både Mugglarstudier och Magiska Föremål i trean. Det är långt kvar tills dess, han ska bara börja tvåan till hösten, men han har gott mod ändå. Att majoriteten av de andra eleverna ser lite konstigt på honom när han pratar om sina drömmar struntar han i, han har lovat sig själv att lyckas, och löften tar han allvarligt på. De bryter man inte hur som helst.

Han är ju åtminstone inte ensam på skolan, för redan första året hade han lyckats skaffa några vänner. Ja, hans bästa vän, hans vapendragare, hade han lärt känna redan innan Hogwarts förstås. Mortimer hade först träffat Ethelbert Hexter när deras föräldrar varit del av en grupp vuxna som gått samman för att ordna en privatlärare åt sina avkommor. Sedan hade det bara känts naturligt att fortsätta umgås; de hade delat kupé den där första tågresan till Hogwarts, lyckats hamna i samma elevhem, och så vidare. Ethelbert var en av de få i sovsalen som stod ut med att Mortimer var uppe till sent på nätterna för att pyssla med sina projekt, och han var även den som såg till att Mortimer faktiskt gick och la sig till slut. Han hade agerat som en grundande kraft för att förhindra att Mortimer helt svävat iväg mot molnen med alla sina planer och idéer.

Mortimer ruskar på sig, drar en hand genom det halvlånga, rödblonda håret, och inser att han inte kommer komma någon vart utan en trollstav till hands. Vad ska han göra nu då? Tortimer ser ut att ha gått och lagt sig, eller åtminstone dragit in huvudet i skalet. Inget av de andra projekten lockar precis just nu, och han har för tillfället slut på idéer för nya. Ja! Såklart. Han ska skicka en uggla till Ethelbert, med uppdateringar om vad han haft för sig. Ethelbert kanske kan komma på något som han själv missat. Att förklara hans tankar för någon annan skulle också hjälpa honom att få ett nytt perspektiv på saker och ting. Dessutom har han inte skickat en uggla till Ethelbert på flera dagar, och Mortimer vill ha kontakt med sina kompisar. Vänner är något av det viktigaste som finns och de som står honom nära försvarar han med allt han är och har om det skulle behövas. Mortimer nickar, nöjd över sitt beslut, och går för att leta reda på pergament och fjäderpenna. Det ska finnas här, nånstans.