Grattis till Snakey, nyutexaminerad Sorteringshatt! :tada:

Det finns nu en forumavdelning särskilt för ÖPPNA lektioner. Läs mer om det här och diskutera utvärderingen här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Neo Hiems-Hollingberry [H] (Malil)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 399
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Neo Hiems-Hollingberry [H] (Malil)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » ons 06 feb 2019, 15:19

Neo Hiems-Hollingberry, Bath

Det är en liten scen; inte ens tio meter tvärs över. Sliten efter otaliga fötter som berört den genom åren, upplyst av starka lampor, och knarrar lite i vänstra hörnet. Åtta gestalter iklädda trikåer och tåspetsskor rör sig i takt till musiken som tycks fylla rymden runt scenen och de sammetsröda åskådarplatserna. Ett par svettpärlor rinner längs den enda pojkens panna och klistrar fast de röda lockarna mot huden. Den som påstår att balett inte är jobbigt vet uppenbarligen inte vad han pratar om. Med en sista kraftansträngning trycker pojken från golvet så hårt han kan i en jeté, innan han landar och musiken dör ut. Det enda som hörs är de flåsande andetagen från dansensemblen innan en ensam applåd bryter tystnaden.
“Bravo!” utbrister den applåderande dansläraren med ett stort leende. “Ni har blivit så duktiga, det kommer gå jättebra imorgon!” Hon syftar såklart på uppvisningen de ska hålla inför familjer och vänner, uppvisningen de har tränat för i många veckor nu. Det är inte konstigt att gruppen av tio-till-trettonåringar är pirriga.

Pojken, Neo Hiems-Hollingberry, har dansat så länge han kan minnas, och familjen brukar skämta om att han stod på tå innan han kunde stå vanligt. Riktigt så illa är det inte, men med föräldrar som jobbat mycket under hela hans uppväxt, blev farmor Eos balettstudio ett andra hem. Till utseendet är de inte särskilt lika, Neo och Eos, men under de senaste tolv åren har Eos överfört stora delar av sin personlighet till sin sonson; den lugna envisheten, förmågan att lägga märke till de minsta detaljerna, och kanske framför allt kärleken för dans.

En efter en lämnar flickorna scenen, bara Neo stannar. Han är alltid sist kvar. Gång på gång försöker han göra den där piruetten i nionde takten, den som han aldrig riktigt sätter oavsett hur hårt han jobbar.
“Neo, vännen, ska vi ta och gå upp till lägenheten tills pappa kommer och hämtar dig och Eliza?” Farmor har redan viftat med trollstaven så att allt ställts i ordning efter repetitionen och har satt sig på första raden i väntan på att sonsonen ska bli klar.
“Bara fem minuter till!” ber Neo “Jag måste klara piruetten, annars kommer det se jättedåligt ut imorgon!”
“Den är nästan perfekt, Neo. Och dessutom är Sarah alltid ur takt där, och Amanda klarar bara två varv där ni ska göra tre. Ingen kommer märka om du inte får upp benet hela vägen.” Lika vänligt sträng som vanligt försöker Eos lugna Neo, ett försök som inte fungerar särskilt väl.
“Men både Sarah och Amanda är superduktiga och har övat jättebra!” Neo är snabb på att försvara människor runt sig, vill alltid se det bra hos alla utom sig själv.
“Du är också fantastisk, och en dag kommer det vara ditt namn som står på den största logen, den nya stjärnan som tar världen med storm.”

Visserligen drömmer Neo om att bli bäst, om att genomföra sina rutiner helt perfekt och kunna sprida baletten över världen för att visa alla att det visst är coolt som kille att dansa. Om det inte vore för scenskräcken. Paniken som fyller honom varje gång han ska stå i centrum, när han bara vet att någonting kommer gå fel, att han inte alls är bra nog. I slutändan är det bara den där envisheten som gör att han, trots scenskräcken, kliver fram i rampljuset när det är dags, envishet och vetskapen om att dansen är för viktig för att hindras av rädslan. I mugglarskolan han går i för att mamma vill det, är det inte samma sak. Där är rädslan för att svara fel på frågor och göra misstag inför klassen överväldigande nog för att han ska hålla sig tyst på lektionerna. Egentligen vill Neo bli hemskolad för att slippa de jobbiga frågorna, men mamma har inte tid att vara hemma hela dagarna. Mamma, Erica, jobbar på ett stort mugglarföretag och reser mycket med jobbet, och även när hon är hemma sitter hon ofta på kvällarna och läser i sina papper med glasögonen långt ner på nästippen. När hon väl är ledig är det inte läxläsning hon vill ägna sig åt, utan brukar ta med sina två barn på musikal och teater när det finns någon uppsättning i Bath eller Bristol. Mamma har till och med lovat att en dag ta med dem till USA där de ska gå på Broadway varje kväll. En dag, vilket år som helst.

Motvilligt följer Neo ändå med farmor upp till lägenheten över studion. I soffan sitter hans lillasyster tillsammans med deras farfar. Eliza läser i en tjock bok, en bok Neo känner igen som sin egna historiebok, den han har tre kapitel att läsa i tills imorgon. Självklart är Eliza redan klar med sina läxor, alltid lika duktig och disciplinerad med sina röda lockar prydligt flätade istället för Neos ostyriga fluff. Både Eliza och farfar tittar upp när Neo och farmor kommer in. Om Neo är olik sin farmor, så är det inga tvivel om att han har ärvt släkten Hiems-Hollingberrys utseende när han står bredvid sin farfar. Samma fräknar täcker samma uppåtpekande näsor och samma grå ögon kan nästan se gröna ut i rätt ljus. Men till skillnad från sin farfar är Neos korta gestalt smal, smidig och stark efter åren i dansstudion, där farfar så länge Neo kan minnas alltid har varit rund och stel.
“Neo! Varför har du inte sagt att ni får lära er så spännande saker? Jag lånade din bok, hoppas det är okej!” Han ignorerar den första frågan, skäms för att erkänna att han knappt har läst något i boken sedan terminen började. Eller han har försökt läsa, massor! Men orden liksom flyter ihop på sidan, och inte ens de jobbiga läsglasögonen hjälper.
“Det går bra, jag använde den ju ändå inte! Vad bra att du gjorde läxorna så snabbt, då blir mamma och pappa glada!” svarar han istället och smiter in i badrummet för att ta en dusch.

Neo vrider upp värmen i duschen rejält, njuter av det varma vattnet. Utanför badrummet hör han de dämpade rösterna av välkomnande när Neos pappa, Jeffery, dyker upp i den öppna spisen. Till skillnad från sin fru är Jeffery magiker, och kommer nog direkt från den lilla butiken i Diagongränden där han jobbar.
“Var är Neo?” hör Neo sin pappa fråga.
“I duschen.” Farmors svar är lugnt, hon är alltid lugn, men Neo vet vad som väntar, och skruvar på mer vatten i ett misslyckat försök till att dränka ut rösterna.
“Har han dansat?” Pappa låter irriterad, inte arg, men trött.
“Ja, det är klart. Det är ju uppvisning imorgon, en uppvisning både du och Erica har lovat att ni kommer på.”
“Jag vet, vi kommer. Men mamma, du vet vad som gäller: Ingen dans om han inte sköter skolan, och hans lärare är oroliga för hur det går för honom.” Neo vet att det är för hans egen skull regeln finns, men det är inte hans fel att böckerna är dumma och att han får ont i huvudet av att skriva. Ändå suckar han bara i acceptans medan han torkar sig. Kanske kan han be Eliza att läsa högt för honom ikväll? Om han lovar att städa hennes rum i en vecka? Då kan han stretcha ordentligt samtidigt och vara redo inför morgondagen. För oavsett hur jobbiga läxorna är, så är dansen viktigare, och Neo gör det som krävs för att få göra det han älskar.