Grattis till Snakey, nyutexaminerad Sorteringshatt! :tada:

Det finns nu en forumavdelning särskilt för ÖPPNA lektioner. Läs mer om det här och diskutera utvärderingen här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Leonardo Marcus [H] (bullen289)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 399
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Leonardo Marcus [H] (bullen289)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » sön 03 feb 2019, 18:05

Leonardo Khamisi Sefu Marcus;​ Dundee, Skottland, Storbritannien

Leonardo snörar på sig fotbollsskorna tillsammans med den ett år yngre lillebrodern Vincent och deras far för att ge sig ut och spela fotboll. Precis utanför huset i Dundee finns en stor plan där gräset klipps nästan dagligen, vilket gör den väldigt lämplig att spela fotboll på. Planen har också gjort det möjligt för familjens tre grabbar att spela ofta och mycket det senaste året sen de flyttade tillbaka till Storbritannien.

Innan de flyttade var möjligheterna sämre och hade det inte varit för den fotbollstokiga pappan i familjen hade det nog aldrig hänt att pojkarna fått ett fotbollsintresse. Deras mor hade kanske föredragit att de var förtjusta i quidditch som hon i alla fall kunde förstå sig på men lite kompromisser insåg väl hon också att hon också fick göra när den​ ena ​är mugglare och den andra häxa.
Leonardo, eller Nano som han kallas av nära och kära, är liksom Vincent döpt efter en av världens mest kända konstnärer då hans mor jobbat många år som konstnär. Det var till och med så att det var konsten som fick föräldrarna att träffas första gången då hans mor, Zawadi, var på affärsresa till London där hans far, Steve, för tillfället bodde.

Att Zawadi är häxa är något som kom fram ganska tidigt i relationen med Steve då hon visste att hon inte ville leva ett liv utan magi, och helst inte utan honom heller. Om han inte hade accepterat det så hade det fått vara så och hon hade fått hitta någon annan helt enkelt. Till en början la hon fram det lite halvt som ett skämt tills hon märkte att varken magi eller vad ett liv med henne skulle innebära verkade skrämma honom särskilt mycket. Tillsammans bestämde de då att den dag de flyttar ihop ska de bo utanför en mindre stad i Skottland utan elektricitet. Steve skulle ju trots allt kunna använda sin mobiltelefon och liknande på jobbet. En viktig punkt var dock att barnen skulle få gå i skola innan de blev antagna till “Hogwarts” eller vad det nu kallades och så blev det. Dagen då Zawadi blev gravid kom och de insåg att det var dags att flytta ihop innan Leonardo skulle komma och så blev det. Steve måste väl erkänna att det först var konstigt att känna sig så “handlingsförlamad” i sitt eget hem i och med att Zawadi var den som kunde göra saker i hemmet med sin magi. Uppenbarligen var det dock bara en fråga om vana för han och Zawadi förblev ett par och det är idag inget som stör honom.

Beträffande Leonardos smeknamn, Nano, så är det något som följt med honom sedan han var liten och föräldrarna kallade honom Nardo. R kan dock vara en svår bokstav att uttala och av förklarliga skäl blev det istället Nano när han själv skulle säga det. Föräldrarna tyckte naturligtvis att det var gulligt och smeknamnet blev kvar för kanske resten av pojkens liv.

Namnet Zawadi som Leonardos mor bär är Swahiliskt precis som Leonardos mellannamn, Khamisi och Sefu, då hans ​mor​ är född och uppvuxen i Kongo Kinshasa med en Kenyansk förälder. Det var därför viktigt för henne att få föra de swahiliska namnen vidare till sina söner när de föddes. Inte många år efter Vincents födelse flyttade familjen till Kongo. Det var både för att pojkarna skulle få möjlighet att lära känna sina kongolesiska släktingar och för att Zawadi helt enkelt längtade hem. Efter sex år i Kongo beslutade de att det var dags att åka hem igen, inte helt oberoende av Leonardos stundande skolgång, och till följd av det hamnade de i det lilla huset i utkanten av Dundee.

“Nano, finns på högerkanten!” ropar Vincent till sin bror. Marcus tittar upp och passar bollen. Han hade kunnat göra mål själv men bollen gick trots det till brodern, som vanligt. Ibland visste Leonardo
inte ens själv om brodern förstod att han alltid gjorde så för att vara snäll och inte för att han inte kunde skjuta. Leonardo märkte dock att hans föräldrar såg det han gjorde och uppskattade det, vilket många gånger var fullt tillräckligt.

I vanlig ordning springer tiden iväg allt för snabbt när de spelar fotboll och plötsligt ropas det från huset att det är dags för mat. Om han inte är ute och spelar eller sitter på sitt rum med gitarren så brukar han faktiskt hjälpa sin mor med matlagningen, både för att det är kul och för att det känns bra, men det är svårt om hon inte säger till när det är dags. Lite dåligt samvete får han dock varje gång hon måste stå i köket själv, även om det inte fanns så mycket han kunde gjort åt det. Hans bror verkar betydligt mer obrydd, i alla fall på ytan men det känns också som en lillebroregenskap. Storebror och lillebror är ganska bra beskrivningar av dem då Marcus på många sätt och vis är typiskt storebror. Egenskaper som omhändertagande och ansvarsfull är sådant som stämmer helt och hållet på Leonardo. Han skulle nog också beskrivas som en dålig förlorare, i alla fall om han gav sig in i leken med målsättningen att vinna. Däremot har han inga problem med att passa lillebrorsan när de spelar fotboll, bara de inte spelar på riktigt. ​Det handlar om att inte ge upp. Har han gett sig in på något med en viss målsättning så vill han också slutföra det, så ytterligare egenskaper som skulle beskriva honom är kanske flitig och envis.

Utseendemässigt skulle han beskrivas som söt om du frågar vuxna i hans närhet och snygg om du frågar tjejerna, och kanske en och annan kille, i hans klass i den nya mugglarskolan. Många skulle nog kalla honom för en tjejtjusare. Det som gör att han beskrivs med så positiva ord är kanske hans något, i skotska mått mätt, exotiska utseende. Med det syftas på hans svarta krull uppe på huvudet och gyllenbruna hy tillsammans med de fylliga läpparna och de gråa ögonen kantade med långa, mörka ögonfransar. Mycket av det har han fått efter sin mor som själv har mörka drag men ögonen är faderns förtjänst. Moderns drag har dock neutraliserats mycket i och med hans brittiska och relativt ljusa far. Något annat som tros komma från hans fader är pojkens längd. Redan vid elva års ålder är han ganska lång och till och med ett huvud längre än de kortaste i klassen. På bredden är han inte lika stor även om man nog inte skulle reagera på att han är väldigt smal heller. Generellt skulle man nog kunna säga att han är ganska mån om sitt utseende.

När familjen ätit färdigt hjälper Leonardo till att duka av även om det nog hade gått snabbare om hans mor fått göra det med magi. Som tur är är hon väldigt tålmodig och låter honom hjälpa till i sin takt, en egenskap som Leonardo ärvt från henne och som kommit väl till pass med brorsan som inte alls har samma sinnelag. ​Hur många gånger har han inte lugnt och snällt fått sitta och vänta på att lillebrorsan skulle komma till bordet eller lyssna på vad mamma säger. Även de gånger han försökt få ordet vid bordet har han många gånger behövt vänta på att få en syl i vädret för att sedan bli avbruten så fort han lyckats flika in. Allt bara för att Vincent ska slippa vänta för då blir det ett väldigt liv.

Sedan hogwartsbrevet dök upp har han dock fantiserat om hur det kommer vara när han också kan hjälpa till med hjälp av magi, när han lärt sig det. Såklart finns det mycket andra fantasier han har om det också men det är en. Med det sagt längtar han otroligt mycket efter att börja på Hogwarts och inte minst efter att få bli en trollkarl på riktigt, precis som mamma. Lite bra känns det väl också att berätta om fantasierna för Vincent, som inte fått något brev än, bara för att få retas lite. Roligast är det de gånger Vincent blir riktigt sur. Vad vore en syskonrelation utan lite tjafs och någon som retas med den andre? Som tur är finns det gott om tjafs i deras relation, kärlek också för den delen, men ofta visar det sig nog som gnabbande.

Leonardo har sedan han flyttade till Skottland fått gott om vänner och även en och annan flickvän så det är klart att det känns lite jobbigt att behöva flytta iväg från dem och gå på internatskola. Ibland kanske det faktum att inga fick komma hem till honom störde lite men det var sällan några större problem. De kunde ju alltid leka hos den andra eller på en lekplats. Han har lovat att skicka brev till dem om möjligheten finns för att försöka hålla kontakt med dem. Om det han fått höra stämmer så är dock enda sättet att skicka brev via uggla och det skulle nog inte kompisarnas föräldrar uppskatta, eller trolldomsministeriet för den delen. Med andra ord kommer det antagligen inte hända att han lyckas upprätthålla en nära kontakt med dem men trots det är han exalterad inför skolstarten och i gott mod att hitta nya vänner på Hogwarts.

Efter att de ätit och dukat av bordet går Leonardo till sin mor som sitter i familjens vardagsrum och stickar. Trots att hon skulle kunna låta stickorna sticka av sig själva gör hon inte det då hon hittar ett lugn i att göra det för hand. Leonardo slår sig ner i soffan bredvid henne. “Mamma, vad är jag egentligen?” frågar han henne sedan bekymrat. Hon slutar genast med det hon gör och tittar på honom frågande. “Jag menar är jag britt eller kenyan eller kongoles och är jag mugglare eller trollkarl eller inget av det?” fortsätter han sedan med förtvivlan i rösten. Funderingarna är inte nya utan har funnits där länge men nu inför Hogwarts har de trappats upp ännu mer just för att hela trollkarl-eller-mugglar-delen plötsligt blivit relevant. Zawadi lägger huvudet på sned och kramar om honom. De sitter så ett tag. “Måste du veta det då? Kan du inte bara vara lite av varje?” säger hon med honom i sin famn. Visst har han tänkt i de banorna förut men det känns alltid lika jobbigt att inte kunna ge ett klockrent svar på sin bakgrund men det kanske helt enkelt är något han måste lära sig att leva med. Någonstans känns det dock som att om mamma säger att det är okej, så är det kanske okej att inte veta. Hon har ju trots allt​ tampats​ med liknande saker hon med.