Grattis till Snakey, nyutexaminerad Sorteringshatt! :tada:

Det finns nu en forumavdelning särskilt för ÖPPNA lektioner. Läs mer om det här och diskutera utvärderingen här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Kabir Jafari [H] (Aproximadamente)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 399
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Kabir Jafari [H] (Aproximadamente)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » ons 23 jan 2019, 20:38

Kabir Mahmoud Jafari; Stoke-on-Trent, England

Det är en regnig sommarkväll i juli. På en fotbollsplan någonstans i Stoke, England, står en elvaårig pojke helt ensam. Hans svarta, tjocka hår är genomblött. De slitna adidasskorna likaså. Matchen är sedan länge avslutad och alla hans lagkamrater har lämnat omklädningsrummet. Den publik som hade samlats har gått hem för längesen. Kvar på parkeringen invid den smaragdgröna planen står dock en bil fortfarande pakerad. Kvinnan som sitter i bilen studerar pojken med ett stillsamt leende. Hur han skjuter skott efter skott på ett av målen, dribblar längs sidlinjen och slår hörnor till ingen alls, för att sedan springa och hämta bollen och göra samma sak igen. Ibland träffar hörnsparkarna bakom målet. Vissa av de straffsparkar han slår missar målet med flera meter. Någon gång ramlar han rätt över bollen i ett försök att göra en överstegsfint. Kvinnan ser då hur hennes sons bestämda ansiktsuttryck klistras på och han ger sig i kast med samma fint igen. Och igen. Tills han klarar den utan att trilla omkull eller fastna med foten på bollen innan han har hunnit snurra hela varvet. Regnet fortsätter ösa ner. Hon oroar sig för att han ska bli förkyld.

Det har varit en omtumlande dag för Kabir Jafari. För många intryck för en gosse som honom att hantera. Han måste samla in dem, bearbeta. Det gör han bäst på fotbollsplanen. När han vaknade den här morgonen var han full av förväntan. Efter att ha varit bortrest med sin familj till föräldrarnas ursprungsland Pakistan de första veckorna på sommarlovet var det äntligen dags för hans första match sedan uppehållet. Klockan halv sju hade han vaknat, studsandes upp ur sängen. Om det inte vore för att någonting annat väldigt spektakulärt skulle komma att ske skulle han ha gått runt och väntat hela dagen. Som han alltid brukar göra när en stor sak ska hända. Det var likadant när han skulle gå och se på en av Stoke Citys hemmamatcher med sin pappa för första gången. Kabir hade efter flera insparade veckopengar haft råd att köpa en tröja med sin favoritspelares namn och nummer på ryggen och han hade haft på sig den i minst tre dagar i följd innan matchen. På matchdagen kunde han inte sluta le. Visserligen missar han aldrig en match på TV, men att vara på plats och sjunga med i hejaramsorna på läktaren var en helt annan sak. Trots att favoritlaget förlorade matchen med 3-0, studsade Kabir hem från Britannia Stadium den eftermiddagen.

Kabirs mamma tittar på klockan igen. Han har hållit på en timme snart. Lyckligtvis är hon en tålmodig och stresstålig mamma. Det har hon alltid behövt vara. Förutom att hon driver en pakistansk restaurang med sin virrige make, har hon dessutom fyra söner i hemmet att ta hand om. Kabir är näst yngst i skaran och mycket lik alla sina bröder. De delar samma mörkbruna, lite sneda ögon, har buskiga ögonbryn och har därtill ganska små öron. Pojkarna tas ofta för att vara indier och ser precis likadana ut när de ler sina breda leenden. Kabir har lite rundare kinder än de andra pojkarna och en lite bredare näsa precis som sin äldsta bror, Madhva. Den näst äldste gossen i syskonskaran, Amjad, är å andra sidan den av syskonen som Kabir tycks vara mest lik till sättet. Åtminstone kommer de väl överens, till deras mors stora glädje givetvis, och kan sitta och diskutera fotboll i timmar. Yngst i syskonskaran är Wazir. Kabir är en väldigt beskyddande storebror och även om han vanligtvis är envis själv går han alltid sin lillebror tillmötes. Han ser storebrorsuppdraget som sin allra viktigaste uppgift. Det är inte bara beskyddare av Wazir som Kabir är, det är också han som ska se till att den yngre brodern också blir fotbollsproffs. Så kan de spela tillsammans på innermittfältet i det engelska landslaget en dag. Och i Stoke City FC, givetvis. Kabir skulle aldrig kunna tänka sig något annat klubblag.

"Men jag vill spela med Chelsea. Som Hazard och David Luiz!" uttryckte sig Wazir oförsiktigt en gång och den annars så oskyldigt vänlige Kabir bytte omedelbart skepnad. Hans ögon svartnade och en lång utskällning följde om vikten av lojalitet mot sitt lag. Wazir skulle hålla sig till The Potters, om de så än skulle bli degraderade till League One, den tredje högsta divisionen i det engelska fotbollsseriesystemet.
"Ett ord till från dig om det där och vi är inte bröder längre!" deklarerade Kabir avslutningsvis och kastade den fotboll de nyss hade tränat på crossbollar med hårt i Wazirs mage. Det händer ibland, att Kabir ilsknar till och gör eller säger saker som han snart ångrar, men han är alltid noga med att be om ursäkt för sin bristande förmåga att behärska sitt temperament så snart han har lugnat ner sig. Inte heller när det gäller andra känslor än ilska har han särskilt lätt för att hålla sig i styr. Kabirs mor minns särskilt hur hennes son sprang runt över hela planen i nästan en minut imiterandes ett flygplan, för att fira att han gjort sitt allra första mål i en fotbollsmatch. Samma exalterade känsla inföll sig tidigare under just den dagen som Kabir strosar omkring ensam på fotbollsplanen i regnet.

Solen sken när det knackade på familjen Jafaris bostad. Det var Kabirs pappa som öppnade och snart hade hela familjen samlats i radhusets trånga kök. Kvinnan hade stora nyheter och hennes meddelande lämnade naturligtvis ingen av familjemedlemmarna oberörd. För Kabirs egen del var beskedet så surrealistiskt att det till att börja med inte riktigt fick fäste.
"Men hur blir det med miss Bellham?" blev därför det första han sa, helt förskräckt.
"Miss Bellham?" Kvinnan var märkbart förvånad över hur den knubbige pojken framför henne reagerade på det faktum att han faktiskt är en trollkarl, vilket alltså var det besked hon kom med.
"Jo du förstår, ma’am, att jag har lovat miss Bellham att jag skulle läsa tre böcker på sommarlovet och ta med dom till skolan och berätta om dom för henne när höstterminen börjar igen och om jag ska börja på en annan skola kommer jag inte kunna göra det och då blir nog miss Bellham arg. Tror du inte?" Kabir andades inte förrän han ställde frågan och det gick inte att undgå att han var uppriktigt oroad. Han tycker om miss Bellham även om hon kan vara lite sträng och han vill absolut inte svika henne. Dessutom har han lovat sig själv att han ska klara det och har Kabir ett mål går han alltid in med inställningen att han ska uppnå det. Även om det är betydligt mer realistiskt än drömmen om att bli fotbollsproffs (vilket han själv i och för sig tycker är fullt rimligt trots sin egentliga avsaknad av bolltalang) är det inte ett enkelt mål för pojken. Han har aldrig varit särskilt förtjust i att läsa och framför allt inte speciellt duktig på det. För att värma upp inför uppdraget började han läsa olika fotbollsmagasin innan sommarlovet tog sin början men den första boken öppnade han inte förrän det bar av till Pakistan. Naturligtvis fanns det inte på kartan att tjuvstarta med en bok innan sommarlovet startat eftersom det hade varit fusk. Men nu var han uppriktigt orolig för att all ansträngning var kastad i sjön.
"Jag ser till att skicka ett brev med min bästa uggla för att informera miss Bellham om hur det har gått med läsningen", försäkrade damen honom om. Han kände sig lättad.

När en duva landar intill en av målstolparna på fotbollsplanen påminns Kabir om häxans ord. Att ugglor kan leverera brev har han aldrig hört, utan det är väl just duvor? Nu hade väl duvor också varit väldigt gammalmodigt, men det lät i alla fall som ett mer logiskt alternativ. Damen hade väl annars bara kunnat skicka ett mail eller ringa miss Bellham men han ville inte anklaga henne för att använda sig av omoderna kommunikationsmetoder så han sa ingenting om just det. Däremot överöste han, så fort han hunnit smälta tillkännagivandets märkvärdighet en aning, trolldomskvinnan med frågor om den nya skolan och den så kallade magiska förmåga som han tydligen bär på. Det gick omöjligen att undgå hans entusiasm och hade det inte varit för att hans mamma precis skulle börja med lunchen hade han kunnat fortsätta terrorisera kvinnan med sina frågor, bland vilka den ena var dummare än den andra och egentligen ganska få var riktigt relevanta, i flera timmar till.
“Jag är ledsen ma’am, men nu måste jag hjälpa mamma med maten”, det gör han nämligen så ofta han kan (mat och att hjälpa mamma med att laga den är nämligen det bästa som finns förutom fotboll och tv-spel), “men ni kan givetvis stanna kvar och äta om ni vill. Vi ska äta nihari!” Kvinnan drog lite på smilbanden åt den unge gentlemannen.
“Jag tackar för erbjudandet, mr Jafari…”
“Varsågod, ma’am!” avbröt Kabir som var alldeles för upprymd för att inte prata hela tiden. Han fick ytterligare ett roat leende tillbaka, varpå kvinnan förklarade att det fanns fler barn att underrätta och att hon därför behövde ge sig av.
“Åh, ingen fara, ma’am. Ni kan komma till middagen istället!”

Damen från ministeriet kom aldrig till middagen men Kabir var lika glad under den ändå. I bilen på väg mot matchen efter att de hade ätit kunde han inte sitta still utan hoppade upp och ner på sätet. Kombinationen av att snart få spela match och insikten om att han är en trollkarl hade lett till ett tillstånd nära extas. När väl uppvärmningen satte igång gick det inte att ta miste på hur extremt taggad han var. Klockan åtta drog matchen igång. Kabir fick börja på bänken, vilket inte hindrade honom från att vilja vara delaktig i spelet.
“Snyggt skott, Marcus!”, “Åh, kolla Ben! Han är fri!”, “Ey, domarn!” Han sprang med sina medspelare längs sidlinjen, viftade med armarna och kutade efter bollen när den sparkades utanför planen. Entusiasmen dämpades emellertid gradvis i takt med att minuterna tickade. Det blev halvlek. Kort paus och sen var de igång. Kabir på bänken igen. Och resten av matchen, för den delen.
“Coachseger”, sa coach Harris till motståndarnas lagledare i en skämtsam ton efter matchen, men Kabir som stod precis bakom visste att han var seriös. När tränaren vände sig om stod “nummer två” (han använde gärna spelarnas nummer när han pratade om dem) och väntade. Han harklade sig och tittade på den uppenbart besvikne pojken med påklistrad medlidsamhet.
“Hörru Jafari, ryck upp dig va. Förstår att du ville lira, men jag ville ju faktiskt vinna.” Kabirs klump i magen växte. Egentligen ville han bara sparka till den orättvise gubben i dennes stora mage, men istället nickade han bara plikttroget och kunde bara hoppas att inga andra pojkar eller flickor behövde stå ut med en tränare som hans.

Kabir stannade kvar i omklädningsrummet och grät en stund sedan hans lagkamrater hade gått. Han ville inte visa vad han kände inför polarna - han skulle ju vara glad, de vann ju för sjutton! - vilket var anledningen till att han gjorde allt för att spara på tårarna. Den enorma besvikelsen övergick dock snabbt i beslutsamhet, varför han istället för att åka hem återvände till fotbollsplanen. Där han än är kvar. Dels för att sortera de många intrycken från dagen, men framför allt för han ska visa coach Harris och killarna i laget. Visa att han kan och om han inte kan så ska han lära sig. Det ska tränas varje morgon och varje kväll resten av sommaren. Han ska bli bäst. Bäst eller åtminstone tillräckligt bra. Fast kanske inte just något mer den här kvällen. Kabir kastar en blick på den ensamma bilen på parkeringen. Det är nog dags att åka hem.