Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo

Nu har julkalendern börjat! Om du vill vara med och göra en eller flera luckor finns det fortfarande dagar kvar att paxa. Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Ptolemy Prod [H] (Shetani)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 382
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Ptolemy Prod [H] (Shetani)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » sön 02 sep 2018, 02:31

Ptolemy Wilbert Prod
Bettyhill, Skottland

Ptolemy Prod hann nästan bli sex månader gammal innan hans föräldrar insåg att P:et i hans namn var tyst. Det var när familjen Kerry var på besök för att träffa det nya livet som de diskret påpekat det efter den första introduktionen. Virgil Prod, Ptolemys pappa, hade tagit det hela med ro. Faktiskt så hade han skrattat gott åt det hela och förklarat att de ville att deras son skulle ha ett fint och redigt namn med lite pondus. De hade hittat Ptolemy i en bok och det hade fastnat. Aldrig hade de hört det uttalas innan, och oj så dråpligt. Det var tur att de fick reda på det nu, innan gossen blev gammal nog att lystra till sitt namn.

Den här attityden att ta bakslag med en klackspark är något som gått i arv från far till son. Ptolemy låter sällan något bekymra honom en längre stund och har en avslappnad attityd till när saker och ting blir lite fel. Som den där gången i ettan, när han hade frågat professor Pimley under en teorilektion i kvastflygning om han kunde få ställa en fråga. Jomenvisst, hade professorn sagt. Du kan ställa den i hörnet. Ptolemy var uppe ur sätet och halvvägs genom klassrummet innan skratten från klasskamraterna fick honom att inse att Pimley inte menat det bokstavligt. Lite röd om öronen hade han varit, det är sant. Han hade dock snabbt börjat skratta åt sitt eget misstag och återvänt till sin stol. Visst var det några av kamraterna som retades efteråt, men när de insåg att han tyckte det var lika komiskt själv hade de släppt det ganska omgående.

Gården utanför Bettyhill i norra Skottland hade känts mindre på något vis, när Ptolemy kommit hem för sitt första sommarlov. Ladan där föräldrarna torkade tobaken de odlade var inte lika grandios och imponerande som Hogwarts växthus. Hans eget krypin i storhuset, precis under taknocken, kändes låg i tak och inte lika mysigt inbodd som Hufflepuffs gryt. Trots att han fortfarande trivdes att vara hemma längtade Ptolemy ändå tillbaka till skolan. Det hjälpte lite att hans barndomsvänner, Riley Kerrey och Ivy Autumn, kom på sitt årliga besök tillsammans med familjerna, men Ptolemy var likväl färdigpackad och redo att bege sig flera dagar innan tåget skulle lämna London.

Tvåan var förvånansvärt lik ettan, förutom att Ptolemy inte längre läste kvastflygning och därmed inte riskerade göra bort sig i just det ämnet igen. Med det sagt fanns det gott om chanser för tokigheter i de ämnen han faktiskt läste, och Ptolemy snubblade mer eller mindre frivilligt in i de flesta. Att han har lite otur när han tänker ibland är något som både elever och professorer känner väl till vid det här laget, till den grad att Ptolemys charmiga, obekymrade sätt när han stöter på patrull hittills lyckats ta honom ur inte bara en, utan ett par knipor som andra elever kanske skulle ha fastnat i. Det är något Ptolemy själv inte är fullt medveten om, ty annars hade han sannerligen protesterat mot den orättvisa behandlingen.

Hans sorglösa sätt att se på världen har även hjälpt Ptolemy att anknyta bättre till sina klasskamrater. Som den där gången i tvåan när han så gott som snubblat över den jämnårige Iskander Mehdi. Ravenclawpojken hade suttit och gråtit över något prov som inte gått helt som planerat. Ptolemy är än idag inte helt säker på vad det var han sa som fick den andre pojken på bättre humör, men han hade skrattat och varit idel solsken när de skiljts åt. De blev aldrig mer än ytligt bekanta efter det, för skilda intressen och världsbild, men det är helt okej. Man kan inte vara vän med alla, även om Ptolemy stundtals kan tyckas vara på god väg. Han är så klart nära vän med både Ivy och Riley, trots att han inte kan umgås så mycket med den sistnämnda då hon går i ett annat elevhem. Han blev i tvåan även vän med Shobha och Amelia från det egna elevhemmet, och så har det bara rullat på. Visst, vissa har väl glidit bort med åren, men Ptolemy känner sig iallafall aldrig ensam. Det är sällan han aktivt försöker avsluta en vänskap, men med så många bekantskaper är det svårt att hinna med att umgås med alla.

När det var dags att börja trean hade Ptolemy velat fram och tillbaka över vilka hans nya ämnen skulle vara. Det fanns så många, och alla lät spännande. Till slut hade han fastnat för naturmagi, filosofi och sport och hälsa. Det första för att det kändes logiskt om han skulle hjälpa till på farmen när han blev vuxen, det sistnämnda för att bli av med överskottsenergin som ständigt tycks strömma genom honom, och filosofi för att det inte fanns något slut på tankarna som surrade i Ptolemys huvud och föräldrarna hoppades att ett sådant ämne skulle vara nyttigt för honom. Han älskade naturmagin, sport och hälsa var som klippt och skuren för honom förutom när det kom till balansövningar, men filosofin fick honom visserligen att låta väldigt filosofisk, men i det långa loppet visade det sig inte riktigt vara hans stil. I någon form av missriktad lojalitet fortsatte han dock med ämnet hela vägen till GET-proven, och belönades med ett B för besväret. Fortfarande bättre än väntat, men ändå en anledning att inte fortsätta med ämnet till FUTT.

Om hans krypin hade känts litet under det där första sommarlovet var det ingenting gentemot hur det kändes när Ptolemy kom hem innan fyran. En rejäl växtspurt gjorde att han nu slog huvudet i taket oavsett var han stod, så det lovet sov han ute i ladan medan föräldrarna arbetade med att höja taket någon meter eller sådär. Han fick inte tillbaka sitt rum innan jullovet, men det kändes det värt när han fick kliva in och göra sig hemmastadd på nytt. Alla hans affischer åkte upp igen, från Quidditchlaget han hejade på till hans botaniska planscher, till stjärnkartor han ritade i ettan och behållit av sentimentala skäl och till och med hans idolposters på olika artister, däribland Jinx. Jinx har han sedan dess plockat ner, det samma med stjärnkartorna. Ett par andra artister hänger kvar, även om han bara lyssnar på deras musik sporadiskt. Planscherna på växter har däremot blivit allt fler och från mer exotiska platser på Jorden. Av Quidditchpostrarna är det bara favoriten med Chudley Cannons som fortfarande hänger med. Ptolemy går hängivet på alla Hufflepuffs matcher, men har aldrig haft något intresse av att spela själv.

Hans växtspurt fortsatte på Hogwarts och då hans föräldrar inte riktigt hade den ekonomiska möjligheten att köpa klädnader som växte med honom fick han nöja sig med vad han hade, vilket gjorde att han under en period saknade nästan en hel decimeter skoluniform vid både anklar och vrister. Tack och lov för elevhemskamrater, för utan några äldre Hufflepuffar som vänligt nog erbjöd sig att fixa hans kläder så hade Ptolemy nog spenderat en större del av fyran i strafftjänst.

Innan han visste ordet av var det dags. Året med stort Å. Hela framtiden hängde i balansen och Ptolemys femte år var nog hans allvarligaste hittills. Ett år då han verkligen ansträngde sig för att hänga med i lektionerna, för att läsa in sådant han inte förstod, för att verkligen nöta in allting som skulle kunna tänkas hamna på slutproven. Trots stressen rubbades inte hans soliga humör, men nog dämpades det alltid; något Riley kommenterade på när de hade ett grupparbete tillsammans. Det skavde lite i Ptolemy. Veckorna som följde hade han en mindre identitetskris. Höll proven på att förändra honom? Var han inte längre sig själv? Vem var han egentligen? Det var frågor som förföljde honom genom slutet av femman, hela vägen till slutproven. Han lyckades bra, tack vare allt plugg. Tillräckligt för att få kunna komma tillbaka i sexan, tillräckligt för att få läsa majoriteten av de ämnen han ville fortsätta med. Ptolemy beslöt sig för att det kanske varit en bra upplevelse ändå, men att han skulle vara försiktig året därpå. Återgå mer till att ta varje dag som den kommer.

Ptolemy är, nu när sjätte årskursen ligger i startgroparna, en något tafatt yngling med de långa bönstjälksproportionerna av en tonåring som slagits hårt av pubertetens slägga. Hans smala kropp består av väldigt lite uppenbar muskulatur och hans lemmar är långa och gängliga. Han rör sig med en avig gång, som om han inte är helt van vid sin egen kropp och snubblar ibland över sina egna fötter. Hans ansikte är ganska magert och ovalformat med en vek haka, knappt synliga kindben och en ganska stor trubbnäsa. Ptolemys läppar är blekrosa och hans underläpp är markant större än hans överläpp. Hans hår är mörkbrunt och naturligt rufsigt, han har det för det mesta kortklippt för att det inte ska hamna i hans blå ögon. Håret får inte vara för kort dock, han använder det också lite för att dölja öronen.