Vill du vara med och göra en lucka - eller flera luckor - i årets julkalender? Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Emilie Owens [H] (Snakey)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 379
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Emilie Owens [H] (Snakey)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » ons 16 maj 2018, 22:27

Emilie Owens; Northwich, England
Fem minuter i två. Flickan stoppade tillbaka mobiltelefonen i fickan och började springa igen. Regnet piskade henne i ansiktet när hon sprang längs sidan av vägen. Hon måste hinna, att missa bussen skulle betyda att hon var tvungen att gå hela vägen hem såvida ingen kunde hämta upp henne. Mjölksyran började kännas i benen nu, det krampade i sidan av hennes mage och hon flåsade häftigt. Några få personer gick längs gatan, nästan alla var klädda i regnkläder och dolde sina ansikten under sina luvor och paraplyn. Samtidigt som flickan sprang grävde hon återigen efter mobiltelefonen i fickan och plockade upp den. Det var inte den nyaste mobiltelefonen på marknaden, men den dög för att kunna ringa föräldrarna om något skulle hända. Med ett förtvivlat ansiktsuttryck stoppade hon ner mobilen i fickan igen. Batteriet var slut. Vad skulle hon göra nu? Hade hon sprungit tillräckligt snabbt, eller hade bussen redan åkt iväg från hållplatsen bakom krönet? Flickan fortsatte springa så snabbt hon kunde, med bara en tanke i huvudet: ”Jag ska hinna.”

Flickan, vars namn var Emilie Owens, hade spenderat dagen tillsammans med sin vän Amy på en djurpark i Chester där Amys pappa arbetade. Amy och Emilie hade gått i samma skola så länge Emilie kunde komma ihåg, och nu skulle de båda byta skola till hösten. De visste att de skulle gå i samma skola, men var samtidigt rätt säkra på att de inte skulle hamna i samma klass, eller elevhem, som det hette. Amys mamma, likt Emilies mamma, hade båda studerat vid Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom. Deras pappor, däremot, hade inga magiska förmågor. Emilies föräldrar träffades kort efter att mamman slutfört sina studier på Hogwarts. Dock var de numera skilda, men hade fyra barn tillsammans. Emilie hade två äldre syskon, en syster och en bror, samt en yngre bror. Hennes äldre syskon hade flyttat hemifrån, men Emilie och hennes lillebror flyttade mellan föräldrarna varannan vecka. Emilies pappa, Harold Owens, jobbade som mekaniker på en verkstad i centrala Northwich, i närheten av lägenheten där han bodde. Hennes mamma, Penelope Jones, bodde i utkanten av samma stad och jobbade med att reparera kvastar. Inte vanliga sopkvastar, men kvastar som gick att flyga på. Penelope hade nämligen ett brinnande intresse för sporten Quidditch, dock inte talangen för att själv bli en framgångsrik spelare inom sporten, så istället hade hon lärt sig att laga trasiga kvastskaft. Emilies äldre syster, Nadine, var hela tolv år äldre än henne och hade flyttat till London för att studera, och hennes äldre bror, Thomas, var åtta år äldre än henne och bodde i en egen lägenhet i norra Liverpool. Emilies yngre bror, Ed (eller Eddie, som han kallades hemma), var bara fem år gammal och hade precis börjat i lågstadiet.

Emilie saktade ner när hon närmade sig toppen av krönet, sträckte på huvudet så långt hon kunde innan hon stannade helt och gav ifrån sig ett ledsamt muttrande. Bussen hade lämnat hållplatsen. I ren förtvivlan och utmattning satte hon sig ned på gräset i dikeskanten. Regnvattnet rann ner för hennes raka, blonda hår och vidare ner för hennes avlånga ansikte. Några droppar träffade hennes blåa ögon som irriterades av vattnet, och andra samlades på toppen av hennes minimala, smått uppåtpekande näsa. Vad spelade det för roll om hon satte sig i det blöta gräset när hon redan var dyngsur? Emilie var en väldigt känslig person som kunde bli glad, ledsen eller arg för bara småsaker. Hon kände hur tårarna började välla upp, men höll dem tillbaka med ett argt uttryck på ansiktet. Hon reste sig upp, sopade av smutsen från hennes byxor och gick ner till hållplatsen. Nästa buss skulle komma om en knapp timme, och efter en stunds funderande bestämde hon sig för att vänta på bussen istället för att gå hela vägen hem.

Hon satte sig på bänken vid hållplatsen och Emilie var glad över att det bara var hon där. Hon kände definitivt inte för att sitta bredvid någon just nu, ännu mindre att behöva prata med någon. Emilie föredrog ofta att göra saker för sig själv, hon var inte särskilt förtjust i grupparbeten i skolan och hon var något av ensamvarg. Emilie hade vänner, förstås, men hon gillade inte att skaffa en massa obetydliga bekantskaper utan höll sig istället till några få, riktigt bra vänner. När Emilie väl öppnat upp sitt hjärta för någon skulle hon göra allt för den personen, som Emilies vän kunde du förvänta dig att hon kommer stå vid din sida och vara dig lojal livet ut. Detta innebar också att det gjorde extra ont när någon bröt bandet till Emilie, eftersom att hon värderade sina vänner så högt. Emilie ljög väldigt sällan, men när hon gjorde det fick hon oftast skuldkänslor som i slutändan tvingade henne att tala sanning. Hon försökte hålla hemligheter åt hennes vänner, men tyvärr kunde det ibland vara påfrestande för henne på grund av hennes oförmåga att ljuga. Emilie var en person som lyssnade, hon gav andra tid att förklara saker och hon undvek ofta att störa andra. I en konflikt valde hon den sidan som verkade mest rättvis, och om det var någonting Emilie drömde om var det en värld där alla kunde accepteras för den man var utan konstigheter och krångel, och där någon som gjort fel också skulle få ett rättvist straff för den saken.

Hennes tålamod gick bra ihop med hennes intresse för skolan. Hon gillade att plugga, till skillnad från många av hennes klasskamrater. Tålamodet var ibland väldigt användbart vid komplicerade frågor eller tidskrävande prov. Inte för att elever i hennes årskurs fick många komplicerade frågor, inte heller hade de många tidskrävande prov, men det hände då och då. Emilie var mycket flitig och gillade att vara färdig med sina läxor i god tid. Det hände ibland att hon tappade fokus, men då jobbade hon ikapp ordentligt och såg till att bli klar med sina uppgifter i tid, trots detta. Även hemma gjorde hon det hon skulle och såg till att hjälpa familjen när det än behövdes.

På fritiden brukade Emilie läsa böcker, oftast fantasy eller science-fiction. Historier som utspelade sig i universum med magi och superkrafter var hennes nisch, samma sak gällde för filmer och datorspel, som hon också spenderade en del tid på. När det kom till saker som Emilie gjorde med sina vänner var hon väldigt anpassningsbar och gjorde gärna saker som hennes vänner var intresserade av. Hon umgicks ju väldigt ofta med Amy, vilket resulterade i äventyr i skogen eller långa promenader runt byn. På somrarna, däremot, ville Emilie gärna bada i sjön. Hon kunde bada i timmar om hon fick, tyvärr tyckte inte föräldrarna att det var lika roligt att titta på när barnen badade. Förhoppningsvis skulle de snart inse att hon var gammal nog att ta sig själv till sjön, tänkte Emilie och suckade. Utöver detta gillade hon att sova över hos sina kompisar. Eller ja, att hennes kompisar sov över hos henne, rättare sagt. Emilie hade svårt att sova borta och vågade inte ens försöka, då hon inte ville gråta inför hennes kompisar och deras föräldrar.

När Emilie satt där i regnet och funderade på böcker och filmer om magiska krafter kom hon att tänka på det där brevet som en uggla kom med här om veckan. Emilie hade aldrig vågat hoppats på att hon skulle vara en häxa, precis som hennes mamma, och blev därför väldigt glad när brevet från Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom kom flygandes in genom fönstret. Emilies mamma hade självklart blivit lika glad som henne, men Emilies pappa, som alltid varit tveksam till magivärlden, hade gratulerat dottern som om det vore något lika intressant som en namnsdag. När hon fått brevet funderade hon länge på om det faktiskt var sant. Hon visste ju som sagt att hennes mamma var en häxa, men ändå tvivlade hon på vad som stod skrivet i brevet. Då hade hon kommit ihåg den gången hon skulle städa köksskåpen och råkat välta en väldigt fin, gammal tekanna i porslin. Den hade tillhört familjen i åratal, Emilies mamma hade ärvt den av sin mamma, som hade ärvt den av sin mamma och så vidare. Livrädd att tekannan skulle gå sönder hade Emilie stängt sina ögon och inväntat ljudet av porslin som splittrades, men ingenting hade hänt. Emilie hade tittat ner på tekannan, och där stod den. Den vinglade litegrann, ungefär som att något råkat knuffa till den lite lätt, men den var helt intakt. Emilie hade inte vågat nämna det för hennes föräldrar, då de knappast skulle tro henne. Fallet på kanske två meter borde ha krossat kannan i tusen bitar och det var egentligen omöjligt att den skulle hålla.

Ljudet av en brummande motor kunde höras över krönet hon sprungit upp för tidigare. Bussen till Northwich var på väg mot henne. Hade det gått en timme redan? Bussen stannade bredvid henne och föraren öppnade framdörrarna. Helt förbryllad över hur fort tiden gått klev Emilie på bussen och satte sig ned. Hon kunde inte sluta tänka på mannen från ministeriet, tekannan och brevet, från Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom, som vilade i hennes skrivbordslåda. Snart skulle hon lämna sin familj och sina vänner för att fara iväg, långt iväg, till en skola hon för en månad sen inte visste fanns. Det vände i hennes mage, hur skulle hon klara sig utan mamma, utan pappa? Men hon kunde inte säga nej. Hon ville utforska allt som den här skolan hade att ge, hon ville lära sig riktigt magi. Trots hennes oro kände hon en längtan att få åka iväg, en väldigt underlig längtan.
”Det ordnar sig” mumlade hon tyst för sig själv. ”Det kommer att gå bra.”