Grattis till Snakey, nyutexaminerad Sorteringshatt! :tada:

Det finns nu en forumavdelning särskilt för ÖPPNA lektioner. Läs mer om det här och diskutera utvärderingen här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Shobha Chaudhari [H] (Embli)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 399
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Shobha Chaudhari [H] (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tis 27 feb 2018, 14:02

Shobha Chaudhari
Cardiff

Shobha var mellanbarnet i sin familj. Hon föddes i Porthcawl på den walesiska kusten. Det var en svår förlossning, det tog två dygn och slutade med ett kejsarsnitt. Shobha kom inte ihåg deras första hem, hon var bara två år när de flyttade till ett annat ställe i samma stad. Flytt nummer två mindes hon. Också det var inom Porthcawl. Shobha hade just fyllt fem och hennes lillasyster var nyfödd. Familjen hade velat ha mer plats, när de blivit tre barn.

Samma vecka som de flyttat in i det nya radhuset fick Shobha blindtarmsinflammation. Det var mer dramatiskt för mamman än för henne själv, för i efterhand minns Shobha inte så mycket av det mer än att hon hade väldigt ont. För henne var det mer historier hon hört efteråt. Hur mamma sprungit runt och ringt på hos de nya grannarna för att hitta någon som var hemma mitt på dagen en tisdag och kunde ta hand om bebisen. Hur en av grannarna, som Shobha senare skulle kalla faster Clara, sagt ja utan att tveka och följt efter ambulansen i sin bil. Hur Shobha hade varit stolt över ärret efter operationen och sagt att hon matchade mamma nu, med hennes ärr efter kejsarsnittet. Det där sista var en historia föräldrarna hade tyckt varit särskilt gulligt.

När Shobha var tio år hade familjen flyttat igen. Den gången blev det betydligt längre, till Cardiff. Pappas jobb stängde ner sitt kontor i Porthcawl. Massor av människor fick sparken och de hade varit oroliga att pappa skulle bli en av dem. Det blev han inte men istället måste hela familjen flytta till huvudstaden. Shobha hatade det. Hatade att behöva lämna alla sina kompisar och favoritställen och huset.

Hon bytte skola mitt i terminen, bara för att göra det hela ännu värre. Lite mer poäng på Den Nya Tjejen-skalan. Det fanns visserligen fler indier på den nya skolan än i den gamla, fler muslimer också. Men det var aldrig någon som var lika konstig som Shobha.

Konstig för att hon var en häxa, skulle hon få veta ett år senare.

I Cardiff hade Shobha varit utanför. Ibland hade hon folk att prata med men hon fick aldrig några vänner. Hon var jätterädd för att det skulle bli likadant på Hogwarts, där hon inte ens kunde gå hem och umgås med sina systrar på fritiden. Inte kunde klaga för sin mamma och bli lovad att allt skulle bli bättre. Kunde inte ens ringa hem! Var tvungen att skicka brev med ugglor. Shobha hade väldig hemlängtan men hon fick i alla fall vänner.

En av dem var Ptolemy Prod, som sorterades in i Hufflepuff precis som hon. Han var... inte så smart, för att uttrycka det så, men snäll. Shobha tyckte om honom och avskydde hur vissa andra gjorde sig lustiga över hans mindre intelligenta uttalanden, även om Ptolemy själv oftast inte verkade märka att folk skrattade åt honom.

Hemma hade hon tagit lektioner i först piano och sen fiol. Hon hann inte bli riktigt bra på något av det men hon hade kämpat sig igenom läxorna och var relativt musikalisk. Hon saknade det på Hogwarts och gick med i kören, även om det inte var detsamma att sjunga. Det var ganska roligt och mamma tyckte att det var en bra idé, när Shobha skrev hem om det.

Under tvåan umgicks hon mer med tjejerna i Hufflepuff. Ptolemy var fortfarande den hon umgicks mest med, utanför sovsalen men de hade inte så mycket gemensamt. Hon började få reda på mer om hur magivärlden i stort fungerade. Det fanns alltid äldre att tjuvlyssna på eller ställa frågor till. Folk som la ifrån sig sina The Daily Prophet så att Shobha kunde läsa dem. Det hade slagit henne att hon inte visste vad vuxna magiker jobbade med om de inte var Hogwartsprofessorer och hon försökte lista ut det. Inte för att hon behövde bestämma sig när hon var tolv år gammal men hon ville gärna ha en plan. Det var svårare att kämpa på utan ett mer specifikt mål.

Tredje året kom med nya ämnen, maskeringsmagi, forntida runor och magiska sporter för hennes del. Mamma hade pushat henne att välja fyra ämnen men hade gått med på tre. Det var spännande att få börja med något helt nytt. Särskilt maskeringsmagin tyckte hon om. Det var svårt men hon tyckte bäst om ämnen där man satte upp ett mål och övade tills man klarade av det, snarare än att bara läsa en text om och om igen och aldrig veta om man pluggat tillräckligt.

Hon slutade med kören och började glida ifrån Ptolemy. Det gav henne dåligt samvete. Var hon en dålig hufflepuffare nu, som undvek sin bästa kompis och hellre umgicks med andra? Som tyckte att han var irriterande, precis som andra hade tyckt. Hon skrattade fortfarande inte när han gjorde bort sig men kunde inte längre... stå ut med honom? Att behöva ignorera när han sa något korkat eller förklara något många gånger för att han skulle förstå.

Under fjärde året fick hon sin första pojkvän, Amir Alfarsi från Slytherin. Han var muslim precis som hon och fick henne att skratta tills hon satte honungsöl i halsen. Förhållandet tog slut efter tre veckor och de hann bara gå på en officiell Hogsmeade-dejt men det var roligt så länge det varade.

Hon började ångra att hon valt maskeringsmagi. Det var fortfarande fantastiskt roligt när det gick bra men började tippa över från utmanande till bara svårt och jobbigt. Det var massor av läxor i alla ämnen och lärarna tjatade redan om GET-proven. Snack om att ”ett år går fortare än ni tror” och ”viktigt för er framtid”.

Under våren i femman (när GET-proven var så mycket mer verkliga) hade hon sitt andra förhållande. Det var med Vaila McAllister från sovsalen. Att plötsligt bli kär i en kompis var en ny upplevelse. Att de faktiskt blev tillsammans var förstås underbart. Det var lite irriterande när folk frågade om Shobha blivit lesbisk nu eller antog att hon varit det hela tiden, som om det var fullkomligt otroligt att hon kunde gilla folk av mer än ett kön. Hon hade varit lite nervös över att berätta för familjen om sin nya flickvän, visst hade hon vetat att de inte skulle ha något emot det men det var svårt att inte oroa sig en smula ändå. Inte för att det behövdes. Shobha bjöd hem Vaila över påsklovet och presenterade henne inte bara för sina föräldrar och systrar, utan för ett gäng andra släktingar och familjevänner. Det hade varit en livlig tillställning och Shobha var lite rädd att Vaila skulle bli avskräckt men det verkade hon inte ha blivit. Och alla gillade Vaila. En del av släktingarna hade önskat att Shobha hade valt en indier eller muslim men att båda var tjejer var inget problem. Eller om de tyckte att det var det så dolde de det noga. Den enda som sa något om det var en faster som nöp Shobha i kinden och sa att det var bra att hon valt en flicka, för en pojke hade bara velat ha henne i sängen. ”Det vet man ju hur pojkar är” sa fastern med hög röst. ”Det går inte att lita på någon av dem.” Shobha hade försökt skratta bort det och undvikt att se Vaila i ögonen.

Det var Shobha som gjorde slut, senare. Inte på grund av något Vaila hade gjort eller pinsamma uttalanden från släktingar eller för för att Shobha inte var kär längre. Nej, Shobha gjorde slut för att GET-proven stod runt hörnet. För att hon pluggade varje ledig stund och inte kunde tänka på något annat. För att hon inte borde tänka på något annat men gjorde det ändå. Slets mellan dåligt samvete över att inte ägna uppmärksamhet åt sin fantastiska flickvän och dåligt samvete över att älta det när hon borde plugga. Det var inte som att Vaila klagade, hon hade fullt upp med sitt eget skolarbete men Shobha drogs ner i tankecirklar som inte ville lämna henne ifred. Relationen som varit så bra blev ett stressmoment. Hon försökte fortsätta, visste att allt skulle bli bättre när proven var över men tillslut orkade hon inte längre. Hon gjorde slut. De kom överens om att fortsätta vara vänner. Shobha hoppades att de kanske kunde bli tillsammans igen senare men hon sa inget om det. Kunde inte förvänta sig något när det var hon som gjorde slut. Och när Vaila ramlade in i ett annat förhållande... well. Det gjorde ont. Shobha hade aldrig upplevt den sortens avundsjuka förut. Ville inte känna som hon gjorde. Vaila var inte skyldig henne något, både hon och Ivy var Shobhas vänner. Så Shobha log och intalade sig själv att hon var glad för deras skull. Det var sant också, inte lika 100% sant som hon ville men om hon sa det till sig tillräckligt många gånger och log tillräckligt mycket kunde det bli lite mer sant och ännu lite mer tills det var allt som återstod.

När hon öppnade sina GET-betyg den sommaren var det med blandade känslor. Å ena sidan ångrade hon fortfarande att hon gjort slut med Vaila, även om hon började komma över det. Å andra sidan hade hon fått rätt bra betyg. Inte lika bra som de kunde ha varit. Mamma kramade henne och sa grattis men insisterade samtidigt att Shobha hade kunnat bättre. Att hon måste se till att få topp betyg på sin FUTT-examen i sjuan. Påminde henne tårögt att Shobha var tvungen att stå på egna ben i magivärlden, där hennes mugglarföräldrar inte kunde vägleda henne. Att hon måste vara bättre än andra med mer pengar och kontakter.

Shobha hade funderat länge och väl på vilka ämnen hon skulle läsa under sina två sista år på skolan. (Två sista år! Var inte det en skrämmande tanke?) Hon visste fortfarande inte exakt vad hon ville syssla med, även om hon nästan bestämt sig för att det fick bli någon form av ministeriejobb. Båda föräldrarna uppmuntrade den tanken och det fanns många olika uppgifter där. Om hon inte passade perfekt på en avdelning kunde hon byta till en annan. Hoppa runt tills hon hittade något som kändes rätt. Där fanns också steg man kunde bli befordrad till. Shobha kände inte nödvändigtvis någon hunger efter makt, men det var en skön tanke att någon kunde säga ”du har gjort ett så bra jobb att vi befordrar dig och ger dig mer ansvar och lön”. Precis som med förvandlingar och förtrollningar, när det var tydligt när man lyckats. Och det var inget fel med att ha ambitioner. Shobha hade undrat någon gång ifall hon skulle ha passat i Slytherin ifall hon inte varit mugglarfödd. Men det var inget tankeexperiment hon ägnat särskilt mycket tid åt. Hon trivdes i Hufflepuff. Visste att hon jobbade hårt och var envis. Ibland kände hon sig illojal men hon visste i alla fall var lojalitet var för något, visste att det var viktigt. Mer viktigt än något annat kanske, i slutändan.

Hösten närmade sig. Shobha hade varit till London och köpt sina nya böcker. Hon var särskilt intresserad av maskeringsmagiboken. Visst, hon hade övervägt att sluta med det men samtidigt var det ett av ämnena hon brydde sig mest om. Något som hon kunde ha nytta av i framtiden. En fin merit, om inte annat. Och när hon faktiskt lyckats kämpa sig till det U hon behövde (ett U på GET-examen!) för att ha chansen att läsa vidare kändes det bortkastat att inte faktiskt göra det. Femman hade gått bättre än fyran ändå. Mamma hade gjort en liknelse med trappor. Sagt att man jobbade på och lärde sig saker och sen kom man fram till en vägg då det gick mycket trögare tills man tog sig över väggen till nästa steg på trappan och då gick det lättare igen. Kanske betydde det att Shobha skulle springa rätt in i nästa vägg så fort hon började sexans lektioner - de lär ju definitivt vara svåra om bara folk som fått ett U ens fick chansen att försöka - men hon försökte vara optimistisk. Eller villig att kämpa, i alla fall. Och hon har färre ämnen på schemat nu än förut, så hon har råd att specialisera sig mer och lägga ner jättemycket tid och energi.

En massa släktingar är inbjudna på middag för att säga hejdå till Shobha innan hon åker tillbaka till Hogwarts. De flesta av dem vet förstås inte vad det är för skola hon går på - Shobha har hört den muttra över det ibland, en gång spekulerade en farbror att det kanske var en suspekt utbildning som staten höll i för att lära upp dem till spioner. Shobha vet fortfarande inte riktigt om han skämtade eller inte. Hon är bara glad att hennes föräldrar och systrar är så bra på att distrahera folk som frågar för mycket. Hon tycker om att träffa släktingarna och familjevännerna och alla som hon inte riktigt vet om de faller i kategori A eller B. Kan tycka om att klä upp sig i traditionella kläder också. Ikväll har hon slöja dessutom, vilket hon väldigt sällan har. Hon brukar inte ens hade det med sig till Hogwarts. Den sitter löst och visar fortfarande mycket av hennes svarta hår. Hennes storasyster har börjat experimentera med hijab men det är inget Shobha är särskilt intresserad av att prova. Kanske kommer hon ändra sig senare i livet men inte nu i alla fall. Hon ler mot kameran när en bild blixtrar till och hoppas att hon inte råkade blinka. Shobha ser ofta bra ut på bild, om hon får säga det själv. Hon tycker särskilt mycket om att vara med på stillastående mugglarbilder. Om man blinkade på dem eller blev suddig så var fotot förstört, vilket var lite irriterande men hon tycker om permanensen och just att det är en del av mugglarvärlden. Att en del av henne alltid kommer finnas kvar här, oavsett vad som händer i framtiden.