Det finns nu en forumavdelning särskilt för ÖPPNA lektioner. Läs mer om det här!

SH presenterar OWL-awards! Nu är det fritt fram att nominera för det som hände under maj 2019. Deadline för nomineringar är 23/6, sedan kommer Månadens Ugglor att utses av månadens jury. Läs mer här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Tristán Vicencio [H] (WIW)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 395
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Tristán Vicencio [H] (WIW)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » mån 31 dec 2018, 00:38

Eliseo Tristán Vicencio Rejón, Glasgow

En kvinna i fyrtioårsåldern. Tjockt, mörkt hår kammat bakåt till en knut i nacken, olivfärgad hy och händer med långa fingrar och korta, slitna naglar, i färd med att rota igenom en handväska som ser ut att sjunga på sista versen. Bredvid henne två pojkar — en som knappt hunnit in i tonåren och en som ännu inte når henne mycket längre än till magen — och i närheten ytterligare en pojke och en flicka som alla delar hennes färgskala. Rakt framför henne en leende, blond kassörska, och i änden av rullbandet en kraftigt byggd man med bister uppsyn som packar ned matvaror i kassar.

“Hittar ni rabattkupongen, frun?” Om den växande kön som byggs upp bakom familjen stressar expediten avslöjar hennes bländvita leende och artiga tonfall ingenting.

“Nej, kanske jag tappat… Är dålig mjölk, hm?”

Den längsta av kvinnans barn suckar nästintill ohörbart och skruvar på sig när han ser den unga blondinens förvirrade ansiktsuttryck.

“Man kan inte säga mala leche på engelska”, säger han sammanbitet. “Det heter otur.” Där hans mamma bryter på spanska talar pojken engelska med felfri skotsk accent.

Mamá, kan jag få en sådan här?” hörs en försiktig röst nerifrån golvet. Kvinnan, som just skrattat bort språkmissen tillsammans med kassörskan — pojken verkar ha varit ensam i att skämmas över det — viftar bort sin yngste son med ett “No, Teín”, men hans storebror hukar sig ned och antar ett mjukare tonfall än nyss, när han rättade sin mor.

“Vi är här för att handla mat, Timoteo, vi kan inte köpa saker som inte står på listan.”

Timoteo lägger snällt tillbaka påsen med legogubben, som affären naturligtvis placerat precis vid kassan just för att locka barn att be sina föräldrar köpa hem dem, men han säger ändå ledsamt: “För abuelita skulle jag fått.”

“Det är inte abuelita som måste se till att pengarna räcker, Teín.”

Nästa rop efter mamá är betydligt mer högljutt, och kommer från dottern en bit bort. Hon pekar upprört efter sin storebror som slutit upp med två andra pojkar i tioårsåldern klädda i huvtröjor och mjukisbyxor med vita ränder längs sidorna.

Basta, Remimi”, ropar syskonens mamma halvhjärtat, men hon får bara ett ilsket “Jag heter Remigio!” till svar, kastat över axeln innan han fortsätter följa med sina vänner ut ur butiken.

“Tristán.” Det är mannen med kassarna som ryter till, uppfordrande. Hans äldsta son suckar igen, för tyst för att någon annan än han själv ska höra. Kanske tycker pojken, som heter Tristán, att det är något orättvist med att det är han som blir snäst åt och att det är han som får ansvar att hålla Remigio i styr, men han vågar inte säga emot sin far och är snabbt uppe på fötterna för att hindra honom från att försvinna iväg med mjukisbyxorna.

Kvinnan med nackknuten tittar efter sina söner, och mumlar för sig själv medan hon betalar:

Vos siempre serás Remimi para mí…

---
“Kom igen, Vicencio, du hinner ta näsan ur boken i tio minuter.”

Ett runt rum upplyst av lyktor, möblemang i gult och svart, och längs väggarna öppningarna till ett antal tunnlar som leder ut ur rummet. Pojken som heter Tristán är ett par centimeter kortare, lite rundare om kinderna, lite närmare barnet än tonåringen. Det mörkbruna håret är prydligt kammat och skjortärmarna uppkavlade tillräckligt långt för att avslöja en samling ojämna ärr på hans högra underarm. I händerna håller han en tjock bok, och ett antal bläckplumpar på pergamentstycket bredvid skvallrar om en skribent som är van med andra skrivdon. Tristán ser upp på pojken som talat — blond, något kortare än Tristán — med allvarlig min, bemödar sig inte med att svara.

“Den enda fördelen med att vara minst på skolan är ju att vi inte behöver plugga exakt hela tiden”, lirkar den blonde.

“Du tror inte det vi gör nu kommer spela roll senare?” Tristáns röst är entonig, det är uppenbart att han inte vill sitta kvar med studierna för att han tycker det är roligt.

“Men vafan, det löser sig väl?”

“Alla kanske inte har föräldrar som kan vifta med pengar och trolla bort alla problem åt en.” Den blonde blinkar förvånat, men väljer att inte bli förolämpad av kommentaren.

“Äh, tror knappast dina botardrömmar är krossade för att du hänger med ut en eftermiddag. I värsta fall får väl någon av dina syskon bli sådan där mugglare som skär i folk?”

“Du får gärna förklara för Nines att hon måste bli kirurg istället för sångerska för att jag är för lat.” Vid det här laget börjar rösten närma sig irriterad snarare än monoton, och Tristán fumlar med en tunn kedja han har om halsen, större delen av vilken försvinner in under skjortan.

“Jag trodde din syster hette Angeles?”

Ángeles”, rättar Tristán det felaktiga uttalet. “Är smeknamn ett främmande koncept för dig?”

“Men chilla lite va? Det låter ju inte ens likt, inte mitt fel om ni har skumma smeknamn.”

Knutna nävar på bordet, en hastig inandning.

“Vet inte hur du tänkte dig att jag skulle bli mer sugen på att hänga på av att du står här och snackar skit om min familj, men du kan ju dra ut med några med normala, brittiska smeknamn om det är så jävla svårt.”

Den blonde backar undan, höjer händerna i en avvärjande gest, men muttrar ändå något som låter misstänkt likt “fan vad känslig man kan vara då” när han slinker ut ur rummet via en av tunnlarna. Också Tristán muttrar för sig själv — men inte på engelska — och tar sig för tinningarna innan han återgår till läsningen. Efter det bjuder den blonde pojken inte med Tristán på sina upptåg, och han undviker alla samtal om Tristáns familj.

---
I ett brungrått hus med fyra våningar i ett av Glasgows mer nedgångna områden, i en trea på andra våningen, ligger en äldre dam som hostar och rosslar när hon andas. Utomhus drar iskalla vindar med sig tung, blöt snö och får fönsterrutorna att skallra när de viner förbi.

På andra sidan väggen, i lägenhetens trånga kök, huserar fyra barn, och pojken som heter Tristán kan inte vara mer än sju-åtta år. Hans syster, Ángeles, försöker under högljudda protester få Remigio att släppa taget om hennes hår och Timoteo, inte mer än bebis, gråter på golvet vid Tristáns fötter. Kvinnan som kallas mamá och mannen med den hårda rösten är ingenstans i sikte. När Tristán öppnar kylskåpet ekar det lika tomt som plånboken som ligger på hyllan ovanför spisen, och i skafferiet finns en ensam brödkant som möjligen Jesus Kristus skulle ha kunnat förmå att räcka till att mätta syskonskaran, men inte en vanlig pojke som han.

“Låt bli mina läxor!” snäser han åt Remigio, som slutat dra sin syster i håret för att istället riva bland papprena som ligger framme på bordet. Sekunden innan kunde man skymta tårar blänka i Tristáns ögonvrår, men han tycks ha hunnit blinka bort dem innan han vänt sig om. En serie ljudliga hostningar hörs genom den tunna väggen, och Tristán tar ett djupt andetag, som om han försöker hindra sina ögon från att bli blanka igen.

“Nines, ta abuelitas mediciner in till henne. Den blå asken på diskbänken.” Ángeles hoppar ned från stolen och sätter igång med sitt uppdrag på ännu instabila småbarnsben.

Tansi, hambre”, säger Timoteo från golvet under en paus i gråtandet.

“Jag vet, jag försöker”, svarar Tristán medan han öppnar dörren till skafferiet en sista gång och sträcker sig efter brödbiten.

Som inte längre är någon mager kant utan en stor, färsk brödlimpa. Han tar ut den ur skåpet under andäktig tystnad, klämmer på den i storögd förundran. Timoteo tystnar genast och återgår till sitt leksakståg. Trots att Tristán snabbt drar fram en stol för att nå upp till skärbrädor och knivar kastar han ideligen blickar på brödstycket, som om han måste försäkra sig om att resultatet av Jesus besök i familjens lägenhet inte kommer försvinna igen lika snabbt som det kommit.

---
Skolbarn som skriker, inbegripna i lekar av olika slag. Ljudet av gymnastikskor som glider på grus. Någonstans hörs skolklockan som ringer in de yngsta eleverna efter lunchrasten.

“Stewart, hitåt!” På grusplanen springer en grupp pojkar — cirka tio år gamla — efter en utnött fotboll. Bland dem är pojken som heter Tristán, och det är han som ropat. Stewart passar bollen till honom, han fångar den vant med ena foten och så är han iväg. Väjer smidigt undan för en motspelare under hejarop och uppmaningar om att skjuta mot mål, rör upp moln av grusdamm i luften.

Hans andhämtning blir mer och mer hackig och kort allt eftersom han dribblar över planen. Han ser sig om efter sin ryggsäck som ligger slängd i en hög vid sidan om tillsammans med klasskompisarnas, men vänder koncentrationen till bollen igen innan det gått ens bråkdelen av en sekund. Det väser om Tristáns luftrör när han med allt större ansträngning försöker andas in tillräckligt med syre för att underhålla sina hårt arbetande muskler, men han har bara ett par meter kvar till mål. En hostning letar sig upp ur halsen, och det är då han faller.

Fötterna trasslar in sig i varandra när hostattacken skakar igenom hans kropp, och ett flyktigt ögonblick flyger han genom luften, men marken närmar sig alldeles för snabbt. Innan han slår i grusplanen hinner han lyfta högra armen, vars armbåge och underarm smärtsamt maler mot de små stenarna när den oundvikliga landningen kommer. Tristán stönar plågat. Ljudet av hans väsande andetag dränks i det oroliga mummel som uppstår när resten av barnen hinner inse vad som hänt och rusar fram för att hjälpa till.

Senare sitter Tristán med inhalatorn i handen hos skolsyster, som just plockat ut allt grus ur de djupa såren på armen och håller på att linda om alltihop i tjockt bandage. När de är klara ringer syster till Tristáns pappa, och höjer ögonbrynen i förvåning när hon möts av buttra motfrågor istället för oro. Rösten i telefonen frågar varför Tristán inte tog medicin innan, och när han förklarat att han gjorde det varför han inte avbröt när han kände att astmaattacken höll på att börja?

Till sist bestäms det att Tristán inte ska spela fotboll mer. På rasterna går han istället till biblioteket och stirrar i sina skolböcker, och på idrottslektionerna går han från att ha blivit vald först till att vara den ingen riktigt vill ha med på sitt lag, för de vet att han inte kommer anstränga sig. Hemma får Remigio ta över Tristáns samling med fotbollskort, till och med Messi. Samtidigt måste kvinnan med det krulliga håret som undervisar i musik allt mer sällan låsa upp rummet med pianot åt Tristán, och bland böckerna han lånar från biblioteket är det allt färre Shakespeare-pjäser strödda bland facklitteraturen. Det är som om han ställt alla sina intressen på hyllan tillsammans med gymnastikskorna.

---
¿Abuelita?

En försiktig knackning på dörren till ett av sovrummen i familjen Vicencios lägenhet, och pojken som heter Tristán, återigen på gränsen till tonåring, slinker in i rummet.

Ay, Tristán, sos tan flaco, ¡ponté a comer!

“Jag äter, mormor”, svarar Tristán, också på spanska. Mellan resten av familjen och den äldre damen de kallar abuelita sker all kommunikation på spanska.

“Jag vet inte det jag, och nu ska du åka iväg från mig igen så jag kan inte hålla koll. Ger de dig ordentligt med mat på den där skolan?” Tristán försöker sig på att öppna munnen för att protestera medan hans mormor pratar, men hon låter sig inte avbrytas.

“Ja, jag har ju berättat om Stora salen och festmåltiderna, men det är god mat annars också. Fast jag saknar dina tamales.” Mormodern viftar bort hans smicker med en fnysning, men gestikulerar ändå åt Tristán att komma närmare. Han slår sig lydigt ned på knä bredvid fåtöljen hon sitter i.

“Och inte ens telefoner har de, trollkarlarna? Så att du kan ringa till oss?”

“Elektricitet fungerar inte kring magi”, förklarar Tristán.

“Det brukar du påstå, ja. Men inte förstör du vår el här hemma… Kommer du inte få använda teknik när du är trollkarlsdoktor heller?”

“De brukar kalla det för”, han tar en kort paus för att leta efter rätt översättning till ordet han bara hört på engelska tidigare, “botare. Och det tror jag inte.” De sista orden sägs tyst, rösten bryts. Abuelitas röst å sin sida mjuknar när hon svarar:

“Du kommer göra oss alla så stolta, Tansi.”

Och trots att han inte är en sjuårig pojke som försöker ta hand om tre yngre syskon, utan en tolvåring som måste bära ansvaret för att försörja familjen i framtiden på sina axlar, är det nu det brister. Han lägger huvudet i sin mormors knä och lyckas inte blinka bort tårarna längre; ögonen svämmar över och de rinner nedför kinderna och väter ned hennes kjolar. En rynkig hand med långa fingrar som ömt smeker honom över håret, och en hes men stadig röst som viskar:

“Såja, pojken min. Du vet att jag tror på dig, även när du är långt bort. Har du nyckeln?”

Tristán fiskar upp en kedja ur halslinningen, där det hänger en medtagen nyckel i metall som börjat rosta på ett par ställen.

“När vi flyttade hit, Leni, Lencho och jag, tog vi med oss den från vårt hus i Buenos Aires trots att vi visste att vi aldrig skulle ha tillfälle att använda den igen. Fast det har jag förstås berättat förut.”

“Berätta igen, mormor.”

Och hon berättar. Hon berättar om Buenos Aires, om en morfar Tristán aldrig hann träffa, och om föräldrar som korsade världen för att hitta en bättre plats för deras son att växa upp på. Pojken lyssnar. Han lyssnar tills tårarna har slutat rinna, tills han har tillräckligt med kraft för att resa sig upp igen och gå ut i världen. Ensam, men inte riktigt.