Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo

Nu har julkalendern börjat! Om du vill vara med och göra en eller flera luckor finns det fortfarande dagar kvar att paxa. Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Stella McDee [H] (Embli)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 382
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Stella McDee [H] (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tor 06 dec 2018, 00:32

Stella McDee
Liverpool

Mrs Golding var en vithårig, koftklädd mugglarkvinna i åttioårsåldern. Hon var också en inkräktare på Stellas domän, för i sina giriga händer höll hon en chockrosa vattenkanna. En chockrosa vattenkanna som Stella skulle ha till att vattna blommorna i kyrkan, för det var hennes jobb. Stella såg på med smalnande ögon medan Mrs Golding närmade sig en av krukväxterna i receptionen. Hon skulle vilja rusa fram och protestera men det vore oartigt. Emma skulle bli besviken. Emma var Stellas styvmor och till på köpet mugglare. Hon brukade ta med sig Stella till sin mugglarkyrka och ge henne olika uppgifter att hålla sig sysselsatt med. Det var inte bara blomvattningen (den som Mrs Golding nu helt fräckt försökte stjäla) utan också att städa upp alla kritor och leksaker efter småbarnen från söndagsskolegruppen, ställa fram koppar till kaffet och fylla på handservetter på toaletterna när det blev slut. Hon tog alla sina uppdrag mycket seriöst.

Stella vände sig bort för att slippa se hur inkräktaren gav sig på en av hennes oskyldiga växter. De skulle inte ens vattnas idag. Skulle Stella behöva ändra hela sitt system nu, för att kompensera? Tänk om Mrs Golding eller någon annan vattnade blommorna när Stella inte visste om det? Hon hade inte sin fysiska att-göra-lista framför sig men gjorde en mental notering. Stella tyckte om att göra listor. Gärna färgkodade och med olika symboler för att göra det hela mer organiserat och finare på samma gång. Hon skrev dem med sin prydligaste handstil, som hon var mycket stolt över. Det var inte bara sysslor och liknande som fick listor, utan det kunde också vara favoritböcker, vilka länder hon helst skulle vilja besöka eller vilken musik som skulle spelas på hennes begravning (och i vilken ordning) ifall hon blev uppäten av en bäckahäst och dog imorgon.

Hon styrde stegen från receptionen, in i en korridor. Därifrån fanns det dörrar till olika kontor, ett kök, barnens lekrum och ett ungdomsrum med affischer på väggarna. Stella tyckte inte om att gå in i det där sista rummet. Dels kunde det finnas tonåringar där och det var alltid lite småsuspekt (om hon inte kände dem, som exempelvis hennes storebror Amadeus som var en ofarlig tönt eller hans bästis Cozmo som också var ofarlig men cool). Dels var det affischerna. Några av dem visade Jesus, andra kristna hårdrocksband och liknande. Alla var still. Självklart, för det var ju mugglarbilder, men det var ändå obehagligt. Mindre med Jesus, för det var en målad bild och även om porträtt också borde röra sig kändes det värre när fotografier inte gjorde det. Som om Stella tittade på något som borde vara vid liv men inte var det.

Stella gick genom korridoren. Hennes ljusblå flip-flops (mugglarskor i plast och gummi som Emma köpt) smällde mot linoliumgolvet. För övrigt hade hon på sig ett par knälånga byxor och en tunika (båda i somriga pastellfärger). Ett hårband höll luggen ur ansiktet. Hon borde klippa sig igen - det var nackdelen med att ha kort hår, man måste klippa sig hela tiden!

Håret i fråga var mörkt och hennes ögon ännu mörkare. Huden hade gula, lätt gyllene undertoner. Hennes tänder var vita och raka, men så var hon fortfarande bara elva år.

Hon var elva år och i slutet av sommaren skulle hon åka till Hogwarts med Amadeus. Tanken på det fick henne att le, trots Mrs Goldings inkräkteri. Äntligen skulle Amadeus inte få ha allt det roliga för sig själv! Äntligen skulle hon, Stella McDee, få sin första trollstav (även om det nog blev en ärvd) och lära sig trolla! Det skulle visserligen att bli mer plugg där än i den sporadiska hemundervisning hon hittills fått men Stella var beredd att jobba hårt för att få som hon ville. Och hon hade ju sina listor och en sprillans ny anteckningsbok för att hålla sig organiserad!

Stella svängde ut genom en bakdörr, gick tvärs över parkeringen och satte sig i gräset. Hon korsade benen och drog upp ett grässtrå att pilla på. Hogwarts skulle också betyda nya vänner i hennes egen ålder. Hon hade alltid varit lite isolerad från det, ärligt talat. Folk bodde långt bort och pappa hade inte tid att flampulvra med henne bara för att hon ville leka med någon. Det var okej när Amadeus var hemma, de hade alltid stått varandra nära. Men när han var på skolan... Stella var glad att hon hade Emma som tog med sig sin bonusdotter nästan överallt. Emma hade också presenterat henne för mugglarbarnen i kyrkan men det var svårt att lära känna dem när de hade så lite gemensamt och Stella alltid behövde vara försiktig med vad hon sa.

Nya, magiska vänner alltså. Hon såg fram emot det. Stella var fast besluten att vara en fantastisk vän som alla visste att de kan lita på. Att hon kunde bevara hemligheter och att hon skulle lyssna om de var ledsna och erbjuda kramar och försöka lösa deras problem och... och allt som bra vänner gjorde. Hon las sig ner i gräset och tittade upp på molnen. En del av dem var lite grå, men inte så att hon trodde det ska börja regna. Kanske om några timmar. Hade hon fel så gjorde det inte så mycket, Stella tyckte om regn.

Hon måste ha dåsat till, för när Emma skakade liv i henne var det lite mörkare. (Fortfarande inget regn.)
"Är det här du är?" frågade Emma och fast det känns rätt retoriskt så nickade Stella och gäspade. (Hon hade nyligen lärt sig vad retoriskt betyder, även om hon redan innan dess kunde förstå när en fråga inte förväntade sig ett svar.)
"Det är dags att åka hem" sa Emma och borstade lite gräs från Stellas rygg.
"Okej" svarade hon med rösten grötig av sömn. Hon blinkade ett par gånger och kravlade sig upp från marken.

Emma var gift med Stellas pappa sen ett par år tillbaka. Hon var också utan tvekan den person Stella skulle kalla sin mamma, även om hon alltid tilltalade henne vid namn. För det var Emma som bodde med dem. Som hittade på saker för Stella att göra och gav henne kramar och älskade henne. Stella och Amadeus mamma hade dragit för länge sen. Och även om Amadeus av någon outgrundlig anledning ville att hon skulle komma tillbaka hade Stella aldrig delat den åsikten. Om man svek sin familj genom att sticka iväg sådär så förtjänade man inte att komma tillbaka. I rättvisans namn var det väl svårare för Amadeus som mindes mamma bättre och dessutom spenderat mindre tid med Emma... Men Stella kände inte för att vara rättvis precis varenda sekund. Hon visste att det är hon som hade rätt.

Emma och Stella tog bussen hem. Den första vägen, i alla fall. Det var fortfarande en bra bit mellan bussens ändhållplats och huset. Ibland gick de, oftast hade Emma med sig sin cykel. Stella skulle vilja kunna cykla hon också. Istället fick hon skjuts på pakethållaren, vilket var roligt även om det var mer obekvämt än att flyga på en kvast. (Stella hade bara flugit på en riktig kvast ett par gånger men hon hade en leksakskvast när hon var yngre som hon flög mycket på tills den gick sönder.)

Pappa var redan hemma när de kom tillbaka, vilket var ovanligt. Han stod i köket och lagade mat. När Stella stack in huvudet och såg efter såg hon att det var hans variant på Nesi Lemak, Malaysias nationalrätt. Ibland fick han för sig att barnen "måste få ta del av sin kultur" och syftade då inte på sin egen eller Emmas kultur, utan på den försvunna mammans. Vilket Stella kunde tycka var lite fel, samtidigt som hon tyckte om att lära sig om Malaysia och gärna skulle besöka landet en vacker dag när hon hade råd, så det var lite kluvna känslor där. Hon hälsade på pappan, som mumlade något halvt ohörbart tillbaka. Det var svårt att prata med pappa när han var väldigt koncentrerad på någonting. Amadeus kunde vara likadan ibland.

Hon böt flip-flopsen mot ett par tunna tofflor och gick för att leta reda på sin storebror. När hon hittade honom i deras gemensamma sovrum var han mitt uppe i att skriva ett brev till Cozmo, så hon bestämde sig för att vänta. För Cozmo var ju som sagt cool och hade fint hår och Stella hade en liten crush på honom. Vilket hon tyckte om att ha. För att vara småkär i sitt storasyskons bästa kompis, det hörde liksom till i att växa upp. Hon hade tur att Cozmo var så trevlig och lätt att bli kär i, istället för någon idiot som hon inte hade velat tycka om. Amadeus har bra smak, på det sättet. Kanske borde hon säga det åt honom.