Nu kan du använda @mentions även i forumet! 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Cheryl Cosgrove [G] (Traxy)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 375
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Cheryl Cosgrove [G] (Traxy)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tor 14 sep 2017, 22:25

Cheryl Kylie Cosgrove
Great Yarmouth, Norfolk

Bakgrundsmusiken överröstade det mesta, men det fick Cheryl att tänka bättre. Nej, inte Cheryl, rättade hon sig, CK. Ytterligare ett tvåpencemynt damp ner i spelmaskinen och vidare över på hyllan som rörde sig fram och tillbaka. Hah! Några mynt knuffades av den övre hyllan och ner på nästa, och med lite god vilja (och vilja hade hon så att det räckte och blev över) så skulle de knuffa fler mynt över den undre kanten också och ge henne jackpoten! Det välkända rasslet när mynten ramlade ner i utbetalningsfacket fick henne inte att röra en min. Inte nu längre. Av någon anledning så tycktes de här spelmaskinerna gilla henne, för de verkade betala ut något oftare än genomsnittet när det blev hennes tur, men ingen hade lyckats påvisa någon sorts fusk. “Jag har tur”, brukade hon bara säga med en axelryckning medan hon tog sina småslantar i en plastskål och kilade därifrån innan någon hann fråga var hennes föräldrar var. Tricket var att koncentrera sig ordentligt, och verkligen VERKLIGEN vilja vinna, mer än något annat i hela världen - det var i alla fall det hon själv trodde var anledningen till hennes blygsamma framgång. Om någon skulle talat om för henne att det förmodligen var magi med i spelet så skulle hon skrattat dem rätt upp i ansiktet. Magi! Vilket struntprat! Att hon varit i desperat behov av alla slantar hon kunde fått tag på när det hände första gången var bara en tillfällighet, och att hon varit väldigt stressad känslomässigt andra gånger var en slump. Kanske det var typ Gud eller en skyddsängel eller någon som vakade över henne?

Det var gott och väl att ha en plastskål med mynt, men tvåpenceslantar var tunga och inte värda särskilt mycket och det tog så himla lång tid att räkna ut hur många man behövde för att köpa en donut på strandpromenaden (£2 för fyra stycken, det vill säga VÄLDIGT många tvåpencemynt - exakt hur många orkade hon inte försöka räkna ut, för det skulle förmodligen bli fel ändå, det brukade det bli). Å andra sidan fanns det andra sätt man kunde tjäna pengar på, och CK var full av entreprenörsanda. Tyvärr var hon inte den sortens människa som hade tålamod att planera, så hennes plan för att tjäna snabba pengar var att passa på när det var sommarlov och turister låg på stranden i hundratals - kanske till och med tusentals - och inte alls var aktsamma med sina slantar och andra tillhörigheter, och om de inte hade vett att hålla ordning på sina pinaler så fick de faktiskt skylla sig själva om dessa så att säga råkade få fötter. Det var så många flanörer på strandpromenaden också, särskilt gamla människor med sega reflexer, som inte ens märkte när någon råkade knuffa till dem i folkmängden. Vem skulle dessutom ha fått för sig att tro att hon, ett oskyldigt barn, hade för vana att stjäla lite här och där för att liva upp vardagen lite?

Hon sneglade upp mot de blinkande ljusen på alla arkadspelhålor längs med ena sidan strandpromenaden. Eftersom det var sommar så hade det inte börjat bli mörkt riktigt än, trots att timmen börjat bli åt det senare hållet, men hon insåg att hon var hungrig. Stegen styrdes mot den sliskiga nattklubben där hennes mamma jobbade, men naturligtvis blev hon stoppad av dörrvakten.

“Du vet att du inte får vara här, du är under 18. Gå hem och lägg dig!”
“Men jag behöver pengar”, ljög hon så att hon nästan trodde sig själv. “Hon sade att jag kunde titta förbi.”
“I så fall får du gå till bakdörren, Cher. Jag kan inte släppa förbi dig här och det vet du.”
En annan röst avbröt dem. “Hallå, ursäkta mig, men alltså, kan vi få gå in någon gång?”

En svensexa stod i kön och väntade otåligt på insläpp, vilket fick dörrvakten att titta åt ett annat håll i bara ett ögonblick, men det gav CK tillräckligt med tid att kunna pila in i lokalen, undvikandes de vuxnas ben som om de vore en formidabel hinderbana. Ibland var det tur att man var liten till växten, för då var det mycket lättare att försvinna i en folksamling.

Klubben var av den sorten vars underhållning främst använde sig av metallpålar tätt omslingrade av lättklädda damer. En snabb överblick av scenen talade om för CK att hennes mamma inte uppträdde för tillfället. Tyvärr hade hon inte samma tur vid sceningången, där hon sprang rätt in i magen på klubbens ägare - en man hon tyckte såg ut precis som en flodhäst, eftersom han både var flintskallig och enorm - och han tog henne genast i kragen och föste in henne backstage så att ingen skulle få syn på henne. En minderårig på en strippklubb, jo tack, det skulle kommunen gilla! De ville gärna ha en anledning till att stänga ner hans ytterst lönsamma etablissemang och han tänkte knappast att servera dem en orsak på ett silverfat.

“Rita!” gastade Flodhästen tills ett välbekant huvud tittade fram bakom en dörr.
“Sir?” Det tog bara ett ögonblick för Rita Cosgrove att förstå vad problemet var. Cheryl. Igen. Hon älskar sin dotter innerligt, men ibland var flickan alldeles för äventyrslysten för sitt eget bästa.
“För i helvete, har jag inte sagt att ungen inte kan vara här?!”
“Förlåt, Mr Cockburn, jag ska se till att hon kommer härifrån.”
“Du ska upp på scen om fem minuter. Inga fler ursäkter!”
“Nej, sir.” Rita väntade tills Flodhästen försvunnit innan hon föste in CK i omklädningsrummet. “Hur många gånger måste jag tala om för dig att du inte kan komma hit när jag jobbar? VILL du att jag ska få sparken?”
“Förlåt, mamma.” CK hade åtminstone tillräckligt med skam i kroppen för att skämmas över tilltaget. Om sanningen ska fram så hade hon faktiskt inte tänkt så långt, att hennes mamma skulle kunna få sparken av att hon som minderårig smet in på en nattklubb på det här viset, utan det hade liksom verkat vara en bra idé just då, men en arbetslös mamma var å andra sidan en urkass idé. CK hade en tendens att göra saker utan att tänka igenom dem först, och det här var som sagt inte första gången. Att hon aldrig kunde lära sig? CK såg ursäktande mot sin mamma innan hon log försiktigt. “Du är jättefin.”
“Tack, raring.”

Rita rättade till sin korta, röda paljettklänning och avslutade sminkningen med ett lager djuprött läppstift. Det blonderade håret skulle ha kunnat ligga i svallande vågor över hennes axlar, om hon nu hade varit lika glamorös som sin namne Rita Hayworth, men nu var hon bara en ensamstående mamma och klubbsångerska på en sjaskig strippklubb i Norfolk. Det var absolut inte så hon hade planerat att leva sitt liv, men det var i den riktningen livet hade utvecklat sig. När hon växte upp i Essex hade hon tänkt sig något betydligt mer glamoröst, kanske gifta sig med en rik fotbollsspelare och köra runt i en Maserati, men istället hade hon hamnat i Norfolks egna budgetversion av Las Vegas och körde en gammal skruttig Corsa som var ett rent under att den gick igenom bilprovningen varje år.

Den enda ljuspunkten hade varit när hon träffade Honom - han som var så lång, mörk och stilig, och hon hade låtit sig förtrollas av hans charm. Marcus hade gett henne blommor och fått henne att känna sig som en prinsessa. Det hade varit ett par minnesvärda och intensiva månader, och när hon väl insåg att hon var gravid var han redan borta. Hon hade inte hört från honom sedan dess. Han hade försvunnit lika plötsligt som han dykt upp.

När barnet väl hade fötts, några veckor innan det var meningen (något Rita brukade säga var för att dottern alltid hade bråttom och hellre sprang än gick), så fick hon namnet Cheryl Kylie, efter sångerskorna Cheryl Cole och Kylie Minogue, två av Ritas förebilder. De hade verkligen kommit någonstans med sina sångkarriärer, men själv var hon inte ens tillräckligt intressant för att komma med i “The X-Factor”.

Cheryl, eller Cher (ytterligare en sångerska och förebild) som Rita brukade kalla henne, hade visat sig ha ett par starka lungor. Ögonen var lika mörkbruna som Marcus’ (Ritas var blå), det mörkbruna håret lockigt (Ritas var egentligen ljusbrunt när det inte var blonderat), och leendet … leendet påminde henne alltid om Marcus. När CK var tillräckligt gammal för att undra var hennes pappa var så visste Rita inte vad hon skulle säga, men förhoppningen om att Marcus var något glamoröst fanns alltid där - kanske var han verkligen en fotbollsspelare, precis som hon en gång drömt om - så hon hade till slut börjat påstå att han var en nigeriansk prins. Hon kunde själv inte ens minnas varför hon sagt det, för det var inte som att han haft en afrikansk accent eller något sådant, men han SKULLE kunna ha varit en prins som var där incognito, och vilken liten flicka vill inte vara en prinsessa?

När dottern var tillräckligt gammal för att inse bluffen så hade Rita istället börjat påstå att han hade haft en amerikansk dialekt (för det hade han ju nästan?) och att hon inte kunde prata om honom, med underförståelsen att han var en kändis, och det skulle bli skandal om det kom ut att han haft ihop det med en brittisk kvinna. Naturligtvis var detta inget som hindrade flickan från att spekulera vilt om vem denna kändis skulle kunna ha varit som förälskade sig i hennes mamma på en engelsk badort för en massa år sedan. Kanske var det LL Cool J? CK hade sett ett avsnitt av “NCIS: Los Angeles” en gång när hennes mamma inte var hemma och han verkade så stabil och trygg, fast även tuff men samtidigt snäll, precis så som hon ansåg att en pappa borde vara. En annan favoritteori var Will Smith, som hon tyckte var så rolig. Tänk om Jaden och Willow i själva verket var hennes halvsyskon? Hennes mamma varken bekräftade eller dementerade hennes vilda teorier, så CK fortsatte att försöka komma på vem han var. Själv hade ju Rita ingen förklaring att komma med, eftersom hon inte hade en aning, och ingen av hennes gissningar och förhoppningar kom ens i närheten av verkligheten.

I själva verket var Marcus en brittisk trollkarl, men det var som sagt inget som Rita kände till. Han jobbade på Trolldomsministeriet, Avdelningen för Övervakning av Magiska Skapelser, och hade varit i Great Yarmouth i några månader eftersom sjöfolket i området protesterade mot Scroby Sands, den relativt nybyggda vindkraftsparken ett par kilometer ut i Nordsjön, och protesterna hotade att avslöja deras - och andras - existens för mugglare. När situationen äntligen var löst hade han tvingats tillbaka till London och strax efter det hade han blivit ivägkallad igen till ett annat ställe, och så hade det fortsatt. Det hade grämt honom till en början att han inte hade hunnit ta ett ordentligt farväl av Rita, mugglarkvinnan han fäst sig vid i Great Yarmouth. Å andra sidan hade det väl mest bara varit en semesterförälskelse, om man ska vara realistisk, och hon hade säkert gått vidare med sitt liv sedan dess. Ibland hade han lekt med tanken att åka tillbaka dit för att se om hon var kvar och kom ihåg honom, men jobbet hade alltid kommit i vägen, och sedan hade det känts som att det gått för lång tid, så han hade gått vidare med sitt liv, precis som Rita alldeles säkert gått vidare med sitt.

“Om du är hungrig så finns det bröd och du vet hur brödrosten fungerar. Om du vill värma vita bönor så kom ihåg att lägga något över skålen, för annars stänker det ner hela micron. Vi har nudlar i skåpet också, kom bara ihåg att inte fylla vattenkokaren över maxgränsen.” Rita gav flickan en kram. Tänk att hon var elva år gammal nu och skulle börja secondary school i september? Hur kunde tiden ha gått så snabbt? “Jag måste jobba nu. Gå ut bakvägen och gå direkt hem, är du snäll. Det börjar bli sent och om det inte var sommarlov så borde du legat i sängen för längesedan.”
“Okej”, svarade CK resignerat medan hon drog upp huvan på tröjan så att det burriga håret försvann ur syne. “Jag ska.”
“Kila iväg nu, innan Mr Cockburn kommer tillbaka.”
“Flodhästen?”
“Nu ska du inte vara sån, Cher.”
“CK”, rättar CK, som under sommarlovet bestämt sig för att nu när hon skulle börja på en ny skola så behövde hon en bättre image. Cheryl lät så mjäkigt, så flickaktigt, och Cher låter ju töntigt, som en gammal tant. Valet hade stått mellan Chez eller Chezza och CK, men hon tyckte att CK lät bäst. Ingen behövde ju veta att det stod för Cheryl Kylie, utan det kunde ju stå för något maffigare, typ Clark Kent, och om det var något hon gillade så var det serietidningar om superhjältar. De var så modiga och starka och mycket bättre människor än dem hon träffade på i verkligheten, som typ Flodhästen och naiva turister med mer pengar än förstånd.

Nog för att CK var lite liten för sin ålder, men hon var absolut inte någon klen fegis, utan om någon konfronterade henne så gav hon tillbaka allt hon kunde. Hon hade gärna velat lära sig karate, men Rita hade inte råd med det, så istället fick hon försöka roa sig på egen hand. CK hade svårt att få kontakt med sina jämnåriga eftersom hon hade en tendens att glömma att lyssna på dem. Inte för att hon var särskilt självupptagen, för hon bryr sig verkligen djupt om dem hon tycker om, men för att hon hade så mycket att säga att det var svårt att komma ihåg att stanna upp och låta andra få en syl i vädret.

En av dem som lyssnade på hennes snabbväxlande utläggningar utan att klaga var granntanten, som CK kallade för Auntie May. Dels för att tanten insisterade på att kallas för ‘Auntie’, och dels för att hon verkligen hette May på riktigt, men tänk om CK bodde granne med Spindelmannen? Okej, Auntie May hette Mornington i efternamn och inte Parker, och dessutom var hon jättegammal och skrynklig och definitivt mer en farmor än en faster, men CK gillade henne. Om inte annat så för att tanten var en av de få icke-vita hon hade kontakt med utanför skolan, och eftersom CK inte hade någon pappa låtsades hon att Auntie May var hennes farmor. Tanten hade ingenting emot det hela, eftersom hon tyckte om CK, även om hon tyckte det var synd att hon aldrig fick se tösen i en klänning nu när hon var gammal nog att själv bestämma vad hon skulle få ha på sig utanför skolan. Själv hade May Mornington inga barn utan bara en samling katter, så att vara någons farmor ibland när det behövdes tyckte hon bara var trevligt. Dessutom brukade CK hjälpa henne att sköta om katterna, och det var ju inte dumt det heller. Den yngsta, en rödrandig bondkatt Auntie May döpt till Hermes eftersom han hade så mycket spring i benen, tycktes ha valt ut CK till sin favoritmänniska, och hon skulle gärna gett honom till flickan, men eftersom hyreskontraktet inte tillät husdjur (och Rita dessutom inte ville ha ytterligare en mun att mata) så fick Hermes nöja sig med att bo hos Auntie May.

Det enda konstiga med Auntie May var att hon inte hade någon TV eller dator, utan bara en gammal radio, men gamla människor var ju lite knäppa, enligt CK, så det må väl vara hänt. En gång tyckte hon sig ha sett en uggla mitt på ljusan dag, som tanten sade att hon tagit hand om när den var liten och skadad och att den brukade hälsa på henne ibland, men CK kan SVÄRA på att det såg ut som att den höll i något när den flög i väg, och det var definitivt inte något ätbart. Rita hade naturligtvis avfärdat det som en dagdröm, för gudarna ska veta att CK hade bra fantasi när hon väl kommit i gång, och det var förmodligen bara en vanlig fiskmås, och sådana fanns det ju hur många som helst där de bodde.

När CK smitit ut från strippklubben och tagit sig hem så hade hon glömt att hon tänkt äta något, och lade sig därför på sängen för att läsa ett gammalt nummer av “X-Men”, men tankarna flög snart iväg igen, som de alltid gjorde. Tänk ändå om man hade superkrafter? Då skulle hon inte behöva hålla på att lära sig multiplikationstabellen och skrivstil, utan göra VIKTIGA saker, som att rädda valar som hamnat på torra land, eller förhindra översvämningar. Dessutom skulle hon kunna klå upp folk som under det senaste året av någon anledning börjat säga åt henne att hon borde åka tillbaka dit hon kom ifrån - något hon som född på det lokala sjukhuset inte alls kunde förstå vad det skulle vara bra för, men på den hotfulla tonen som brukade användas så gissade hon att det inte var sjukhuset, eller ens Great Yarmouth, de menade. Det kändes som att de ville henne illa, och det tyckte hon inte alls om. Kände hon sig hotad så var hon inte rädd att säga ifrån, men vem kunde ta Cheryl Cosgrove, en tanig småtjej, på allvar? Bättre i så fall att hon kallade sig CK och försökte se större ut genom att klä sig i bylsiga huvtröjor och jeans.

Plötsligt insåg hon att hon glömt att ta av sig de slitna gympaskorna, så de åkte i golvet, följt av kläderna hon hade haft på sig ute. Hon drog på sig en t-shirt med Marvel-superhjältar på och gav tänderna en snabb borstning, likaså håret, eftersom det faktiskt började bli sent nog att till och med CK fick erkänna sig besegrad. Gardinerna lyckades inte stänga ute gatlampornas guloranga ljus, så det sista hon såg innan hon blundade var den där bilden på Will Smith hon hittat i en av Auntie Mays tidningar förra året och satt upp bredvid sängen.
“God natt, pappa”, viskade hon till honom. “Sov så gott, var du nu är.”

* * *

Några dagar senare satt CK ute på trappan och tömde sand ur gympaskorna efter en tur på stranden när en skugga föll över henne och blicken i sin tur föll på ett par khakifärgade byxben. Byxbenen tillhörde en person som nästan exakt såg ut som Willy Wonka, rödlockigt hår, lila rock, orange hatt och grön fluga och allt, så det var inte utan att hon kunde låta bli att stirra på honom. Nej, inte honom, insåg hon - henne. Det var en kvinna, fast hon såg ut precis som han i den där gamla filmen som brukade gå på TV.
“Cosgrove?” sade Wonka. CK nickade stumt till svar. “Är din mamma hemma?” CK nickade igen. “Tack!” Wonka försvann in genom dörren.
CK skakade på skorna för att bli av med sandkornen, men de sista var riktigt förbaskat envisa visade det sig, och sprang sedan in utan att först ta på sig skorna eftersom hon hade slagits av en hemsk tanke. Tänk om Wonka var från typ Barnavårdsnämnden eller något sådant? CK HADE ju faktiskt varit farligt nära att bli tagen på bar gärning på stranden förut, men hade genom någon sorts mirakel lyckats smita ifrån i sista sekunden. Kanske lite underlig utstyrsel från att vara från kommunen, kan man tycka, men de kanske försökte se barnvänliga ut för att inte verka så läskiga för barnen?
När hon kommer in i lägenheten så hör hon sin mammas röst.
“Det här är ‘Dolda Kameran’, eller hur? Det-det är någon som filmar mig just nu och så ska ni skicka in det till ITV och få £200.”
“Kamera?” hördes en främmande röst som lät förvirrad. “Jag har ingen kamera med mig.”
“Men det måste ju vara ett skämt! Herregud, du tror väl inte att jag på fullaste allvar tror att det finns magiker och drakar och vadå, trolldrycker?!”
“Drakar”, hördes Wonkas förmodade röst, “är ganska ovanliga i Storbritannien nuförtiden, men ja, hur man brygger trolldrycker i teori och praktik är något som er dotter kommer att få lära sig på Hogwarts.”
Rita skrattade klentroget. CK släppte ner skorna i hallen och smög fram till dörröppningen så att hon kunde tjuvkika in i vardagsrummet. Hennes mamma satt på soffan och hade tydligen lyckats få tag i ett cigarett och försökte nu tända den, men händerna skakade. Det fick CK att se rött och snabbt marschera in i vardagsrummet med armarna i kors.
“Du sade att du hade SLUTAT röka, mamma! Du LOVADE!”
“Jag --” var allt Rita hann med att säga innan Wonka avbröt henne.
“Cheryl Cosgrove?”
“CK”, svarade CK automatiskt, blängandes mot sin mor som skuldmedvetet lade ifrån sig både cigarett och tändare.
“Precis den jag ville träffa!”
“Va?” CK såg från Wonka till Rita, som skakade på huvudet, och tillbaka till Wonka. “Vadåför?”
“Jag är här för att informera er om att ni har blivit antagen till Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom! Ni är en häxa, Miss Cosgrove.”
Tanken och påståendet var så absurda att CK inte kan låta bli att brista ut i ett gapskratt. Det här var det roligaste hon hört på hela sommarlovet, och då hade hon ändå suttit uppe efter läggdags ett flertal gånger och tittat på repriser av “Live at the Apollo” när hennes mamma varit på jobbet.
“Och ni är förstås premiärministermagiker och jag har vunnit en miljon i ett lotteri vi aldrig köpt lotter till?” Hon må bara vara elva år gammal, men korkad var hon inte. “Alltså, om vi får hälften av det du får från Harry Hill när han visar detta på TV så spelar jag gärna med i … vad detta nu är.”
Wonka såg bara tålmodig ut, vilket var något av en överraskning i sammanhanget. “Jag känner inte er Mr Hill, är jag rädd, och posten som trolldomsminister lämnar jag gladeligen åt Mr Deen. Jag är utsänd från Trolldomsministeriet för att tala om för er att ni är en häxa och att ni har en plats på en skola vars syfte är att lära er mer om detta. Då ni uppenbarligen är mugglare får ni ett besök från oss. Hade era föräldrar varit magiker själva hade ni bara fått en uggla med antagningsbrevet.”
“Uggla?” sade CK, plötsligt tankfull. “Som kommer med brev?”
“Naturligtvis.” Underförstått, ‘vad annars?’
“Mamma, jag SADE ju att det inte var en fiskmås!” CK vänder sig till Wonka. “Detta är på riktigt? På RIKTIGT riktigt?” Wonka nickar till svar. “Men HUR?” Hon satte sig mekaniskt ned på soffan bredvid Rita, för om detta var på riktigt så ville hon ha sin mamma hos sig. Detta var för mycket att ta in på en och samma gång, hur tuff man än försökte intala sig att man var. Rita lägger en beskyddande arm omkring sin dotter. Hon kände inte längre något behov av att röka.
“Jag förutsätter att ni inte är en häxa själv, Mrs Cosgrove?”
“Ms”, svarade Rita automatiskt. “Verkligen inte.” Hon hade några bekanta som kallade sig häxor, men det verkade mest ha med kristaller och örter att göra, och att ta tillvara på årstiderna. Tälja egna träslevar, sitta runt en brasa och dricka mjöd och så vidare.
“Antingen har ni magiskt påbrå själv, Ms Cosgrove, eller så kommer det från Mr Cosgroves sida.”
“Mr Cosgrove? Morfar?” Nej! Ahhh, bitarna började falla på plats! “Menar du min PAPPA?!” CK gjorde stora ögon över detta. “Min pappa var en magiker?! Varför har du inte sagt något?! Jag trodde att han var en skådis eller något och att det var därför du inte kunde prata om honom!”
Ritas mun rörde sig, men inga ord kom ut. Vad ska man svara på detta? Samtidigt så började hon så smått att inse att alla de där småsakerna som hände medan hon var ihop med Marcus och som verkade lite besynnerliga då men som på något sätt alltid fick en alldaglig förklaring kanske inte alls var så alldagliga ändå. Kanske … kanske det var magi? Trots lager av brun-utan-sol-kräm så kände hon sig kritvit i ansiktet.
“Jag visste inte”, sade hon tyst. “Jag visste inte.”
Wonka harklade sig. “Nu när detta är ur världen är det lite mer jag behöver informera er om.”
Den konstiga typen från Trolldomsministeriet gav dem en föreläsning om Magivärlden, om hur mugglare inte får tala om den, och så vidare, och gav en liten demonstration med trollstaven. Allting för att försäkra mor och dotter om att detta definitivt var på riktigt, och att Hogwarts var en riktig skola. Det avslutades med, “Några frågor?”
“När börjar jag?”
“Första september. Tåget går från King’s Cross i London klockan elva på förmiddagen.”
“Vänta lite nu.” Rita såg trött ut. “Hogwarts är en privatskola, eller hur? Jag har inte råd att skicka så mycket som en vante till en privatskola, än mindre ett barn! Bara att åka till London en dag är uteslutet.”
“Hogwarts har inga terminsavgifter, Ms Cosgrove, så ni behöver inte oroa er. Kostnaderna är omhändertagna.”

* * *

“Jag kommer inte att kunna hjälpa dig med katterna längre, Auntie”, sade CK några dagar senare. Hon hade precis borstat färdigt den långhårigaste av de många katterna och hade sett okaraktäristiskt bedrövad ut hela tiden. “Jag … jag ska åka bort.”
“Äsch, du kommer ju hem till jul!” sade Auntie May obekymrat. “Oroa dig inte för det, jag klarar mig nog ska du se.” Hon såg utstuderat mot klösträdet där en entusiastisk Hermes försökte klättra upp till toppen. “Hermes kommer att sakna dig. Du vill inte ta honom med dig?”
Erbjudandet var oemotståndligt, men hon kunde ju inte gärna avslöja att hon skulle till en skola för häxor! Fick man ens ta med sig djur dit?
“Det finns mycket mer utrymme att springa på på Hogwarts”, forsatte May, “så jag tror att han skulle trivas där. Mycket mer än att hålla till här hemma med mig.”
CK insåg plötsligt vad tanten sagt. “Du … känner till Hogwarts?”
“Naturligtvis gör jag det, Cheryl. Jag gick där när jag var i din ålder, tro det eller ej.”
“Men … men då är du ju en häxa?”
May nickar. “En häxa är vad jag är, precis som du.” Hon log sådär som CK föreställde sig att en farmor gör åt sina barnbarn. “Tänk ändå en sådan tillfällighet att vi bor grannar. Om du vill ta med Hermes så är du varmt välkommen. Han kan få bli din börja-Hogwarts-present. Under förutsättning att du tar väl hand om honom, förstås, men jag förväntar mig inget mindre av dig. Säg till när ni ska åka så har jag honom resklar. Vad sägs om ett glas saft?”

* * *

På mindre än en vecka hade CKs liv vänts upp och ner. Först fick hon reda på att magi fanns och att hon var en häxa som skulle få gå på en skola för att lära sig hantera magi. Sedan fick hon reda på att hon förmodligen ärvt det av sin pappa, och att den gamla granntanten - hennes trogna bundsförvant - var en häxa hon också, och hon ville ge CK en katt att ta med sig till skolan! Det fanns nog inte så många magiker heller, så kanske hon kunde hitta sin pappa också, och önska honom godnatt på riktigt. Tänk om han såg ut precis som Will Smith, vore inte det lite knäppt?

Mesiga lilla Cheryl från Great Yarmouth var i vilket fall som bortblåst. Kvar var CK Cosgrove, häxa, och … vänta, betydde inte detta att hon hade superkrafter? Hon fick nog ta och börja fundera på ett superhjältenamn trots allt, bara utifall att ...