Julkalender 2019 har startat. Dagens lucka hittar du här!

Vill du bidra med något till årets julkalender? Det finns fortfarande datum kvar, som du kan paxa här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Baelynne Hiems-Hollingberry [G] (WIW)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 413
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Baelynne Hiems-Hollingberry [G] (WIW)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » sön 13 aug 2017, 17:19

Baelynne Sophie Hiems-Hollingberry, Burnham-on-Sea

En kall vinterdag som, vid tidpunkten för denna berättelses nedtecknande, förflöt för ungefär elva år sedan, föddes en prinsessa. Hennes ögon var isblå som frosten på fönsterblecken i det storslagna slottet, och i luften kunde den uppmärksamme förnimma en svag doft av ödet. En hjälte hade fötts, och hon döptes till Brandiwyne. Elva år senare rider Brandiwyne i hisnande fart genom tät skog på sin trogna drakspringare, Aurelianus II. Det långa håret fladdrar bakom henne som flytande guld, och i hennes ögon syns en glimt av den speciella sorts mod och ädelhet som är unik för prinsessor som, då det krävs, inte tvekar en sekund att rida ut för att rädda sitt rike, sin kärlek, sitt molnslott, eller vad som nu kan tänkas behöva räddning.

Hennes överjordiska höghetsmajestät Brandiwyne av Nogard kunde beskrivas som nästintill perfekt på alla sätt och vis. Hon hade bara ett litet problem - hon fanns inte på riktigt, utan tillhörde en mycket mindre sensationell elvaårings fantasi. Inte för att de var helt olika, Brandiwyne var det namn Baelynne Hiems-Hollingberry skulle ha haft om hennes mamma (som i likhet med sin dotter hade något av en förkärlek för sagor) inte behövt kompromissa med fadern och välja något snäppet mindre bisarrt, hennes hår var om inte gyllenblont åtminstone rödblont och båda två var det yngsta barnet och enda flickan i sina syskonskaror. Tyvärr var det väl ungefär så långt likheterna räckte. Där Brandiwyne alltid tilltalades och presenterade sig med sitt hela namn (även om hon var den sortens prinsessa som inte var så noggrann med titlarna), hade Baelynne så länge hon kunde minnas kallats för Bee. Hon hade också så länge hon kunde minnas tyckt särskilt mycket om bin, fast om det kom sig av att hon hette Bee eller om hon kallades så för att hon tyckte om bin eller om det inte alls var sammankopplat var hon inte riktigt säker på. Sanningen var att hennes föräldrar hade kallat sin dotter för B när hon var bebis, och sedan ett gosebi hon fått i present av sin farbror blivit hennes oskiljaktiga kompanjon föreföll det sig naturligt och lite komiskt på grund av ordvitsen att sedan skriva ut smeknamnet som Bee. Detta hade Bee vetat om hon inte, som med så mycket annat, nöjt sig med att skriva ned funderingen i sin blå anteckningsbok istället för att fråga, för var det inte mycket mer spännande att tänka på alla möjliga förklaringar än att riskera att det riktiga svaret var tråkigt? Hennes egen elvaåringsreflektion var att fantasin var mer spännande än verkligheten nio gånger av tio.

I Bees tankevärldar var allt möjligt, till och med att bo i ett slott gjort av moln som låg på ett berg så högt att luften var full av stjärnstoft och att ha en tam drakspringare, en korsning av en häst och en drake, som Brandiwyne. Men Bee bodde bara i ett vanligt enplanshus av
tegel i lilla Burnham-on-Sea i Somerset, och hennes husdjur hade varken häst- eller drakblod. Det sistnämnda störde henne dock inte så mycket, för hennes verkliga husdjur var två mycket älskade kaniner vid namn Thaddeus och Gwendolyn. Teddy och Wendy var nog det som Bee skulle sakna allra mest då hon åkte till Hogwarts, för de kunde inte skriva brev en gång. Hon trodde först att man kanske fick ha med sig kaniner till Hogwarts, i alla fall om de var så snälla som Teddy och Wendy. Sedan påpekade någon att hon nog inte fick ha med sig två djur (därtill totalvägrade båda hennes bröder Bees vädjan att ta med sig den ena kaninen) och hon bestämde att det var hemskare att sära på dem än att leva ett kaninlöst liv på Hogwarts.

Förhoppningsvis skulle verkligheten på Hogwarts inte bli riktigt lika otillräcklig som verkligheten hemma, men Bee som växt upp med två magiker till föräldrar och magi omkring sig i hela sitt liv hade en känsla av att hon skulle behöva fly in i sina dagdrömmar ganska mycket även när hon börjat skolan. Familjens pappa, Arthur Hiems-Hollingberry, hade i sin ungdom tillsammans med en vän startat ett apotek som bedrev sin verksamhet på postorder, och de två arbetade fortfarande med att sända hemkurer och botemedel till behövande magiker med diverse krämpor. Arthurs fru Jeanette Hiems-Hollingberry (född Halliett-Hollenbeck) hade mindre livlig fantasi än sin dotter, och tyckte bättre om att läsa om andras sagovärldar än att skapa egna. Hon lärde sig i sin ungdom tyska för att kunna ta del av ännu fler berättelser, och försökte nu hjälpa andra göra samma sak i sitt arbete som översättare.

Prinsessan Brandiwynes sex äldre bröder var fler i antalet än Bees (som bara hade två), och betydligt mer enhetliga i utseendet. Trots att det bara var Brandiwyne som hade de isblå ögonen, hade de alla det lockiga håret som sken som spunnet guld och det lilla diamantformade födelsemärke som markerade Nogards kungliga familj. Francis, Albert och Bee å andra sidan, var till utseendet en salig blanding av drag från föräldrarnas respektive
släkter. Äldste brodern Francis, som var tre år äldre än Bee och gick i Hufflepuff, hade sin mammas färger med lockigt brunt hår, blå ögon och solkysst hy, men tenderade mer åt Hiems-Hollingberrysidan när det gällde längd, och hade redan blivit omvuxen av den ett år yngre Albert. Mellanbrodern, som hade sorterats in i Gryffindor, delade Bees rödblonda hår, grå ögon och fräkniga bleka hy. Bee hade page till strax över axlarna med raklugg som precis täckte ögonbrynen, bar den typen av glasögon som bara har kant nedtill (vilket bidrog till det något nyvakna ansiktsuttrycket), och var liten till växten.

Kanske var Bees ringa kroppshydda en bidragande faktor till att bröderna var något överbeskyddande, något som oftast visade sig överflödigt då Bee alldeles utan hjälp lyckades vara ganska räddhågsen av sig. Det hon mest av allt önskade sig var att en dag bli så modig och orädd i verkligheten som fantasiprinsessan hon så ofta tänkte på. Även om man i sin fantasi följde den ädlaste av moraliska kompasser och även om man tyckte dagdrömmar var bättre än sitt riktiga liv, trodde Bee inte att man någonsin skulle kunna känna sig stolt eller nöjd eller okej med sig själv om man inte också kunde visa prov på allt det där i verkligheten. Motiverad av detta resonemang arbetade hon hårt på att utmana sina rädslor och hoppades, hoppades att potentialen fanns någonstans där djupt inom henne. Än så länge hade hon inte haft några stora framsteg, hon var fortfarande rädd för mörker,
slemmiga djur, blod, att simma där det är djupt och en mängd andra saker, men en dag. En dag! Kanske.

Faktiskt hade hon fått en släng av det där handla-först-tänka-sedan-draget som även fanns hos Albert, vilket var frustrerande för där det i broderns fall oftast handlade om att kunna göra våghalsiga saker, betydde det för Bee mest att hon råkade säga saker som kanske hade varit smartare att hålla för sig själv. Något bortskämd som yngsta barnet blev hennes smått okänsliga yttranden dock allt som oftast ursäktade och bortskrattade, vilket också gällde för en del andra av hennes mindre berömvärda egenskaper. Som tendensen sova lite för länge och ibland somna under dagen (det var faktiskt inte hennes fel att hon aldrig kände sig riktigt pigg), skjuta upp saker till senare, ha det stökigt i sitt rum, knäppa skjortknapparna snett eller sluta lyssna mitt i en konversation.

Överseendet med allt det där var ändå inte bara för att Bee var liten och tanig, eller lillasyster, eller ibland hamnade efter när hon tog saker i sin egen takt, utan också för att de var en familj som värdesatte familjebanden och älskade varandra mycket, trots att de alla var individer med brister och ibland hamnade i luven på varandra. Molnslottsprinsessa skulle hon troligtvis aldrig bli, men en dag skulle hon bli en Baelynne Hiems-Hollingberry som skyddade sin familj lika mycket som de skyddade henne. Oprinsessan Baelynne av ett-vanligt-tegelhus-i-Somerset, inte rädd för något och full av den speciella sorts mod och ädelhet som är unik för de som, då det krävs, inte tvekar en sekund att stå upp för sig själv, sin familj eller vad som nu kan tänkas behöva räddning. Och tills dess fick hon nöja sig med att drömma om Prinsessan Brandiwyne av Nogards äventyr.