Julkalender 2019 har startat. Dagens lucka hittar du här!

Vill du bidra med något till årets julkalender? Det finns fortfarande datum kvar, som du kan paxa här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Gillian Hiems-Hollingberry [G] (Vaniljtea)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 413
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Gillian Hiems-Hollingberry [G] (Vaniljtea)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tis 17 jan 2017, 14:21

Sep 26, 2012 9:37 pm

Gillian Mary Tamara Hiems-Hollingberry, Hastings

Solen stack fram från bakom molnen och lyste henne i ansiktet. Irriterat skuggade Gillian ögonen med armen. Hon ville inte missa en sekund av matchen! Hon följde fokuserat spelet. Det var perfekt väder – vindstilla och klart, något kylig luft. Spelarna flög fram och tillbaka på planen till publikens hejarramsor, men Gillian var något kluven. De satt visserligen på Puddlemere United’s läktare, men både det och Holyhead Harpies var hennes favoritlag. Hon sjöng med i ramsorna (delvis i förhoppningen att någon skulle höra henne sjunga och tycka att det lät bra) men hon hejade inte för någon särskild vinst. I vanliga fall var hon väldigt mån om att hennes favoritlag skulle krossa motståndarna, men i det här fallet ville hon bara se en bra match. När hon var yngre och United mötte Harpies hade hon hejat på Kvicken. Det tyckte hon nästan var lite pinsamt nu, även om hon fortfarande kom ihåg logiken i sitt resonemang.
”Woooo, heja United!” Rusty viftade energiskt med en blå flagga och råkade knuffa till sin syster på armen i sin iver. Gillian knuffade lekfullt tillbaka, utan att titta på honom. ”De kommer vinna, vet du!” ropade han i hennes öra.
”Inte säkert, Harpies har varit på topp hela säsongen!” skrek hon tillbaka. De var tvungna att tala med höga röster för att kunna höra varandra över publikens jubel. Rusty himlade med ögonen.
”De har ju bara spelat fyra matcher än så länge! Puddlemere kommer vinna! Vill du slå vad?”
”Okej! Om Harpies vinner får jag din bakelse vid teet! Om United vinner får du min,” sade hon och de båda syskonen skakade allvarligt i händerna, innan de återgick till att se på matchen. De gjorde ofta så, slog vad, när de tittade på ligamatcherna. Naturligtvis gick de inte på alla, men hela familjen uppskattade Quidditch och de brukade se ungefär en tredjedel av matcherna på en säsong. Rusty och Gillian, tillsammans med sin pappa Ian, följde spelet med större intresse än deras mamma Amanda eller lillasystern Ingrid. De två satt på andra sidan om Gillian och log just mot varandra. De hade redan tittat på matchen i en timme, och antagit att vadslagningen snart borde äga rum.
Det dröjde en hel timme till innan matchen var över, när Puddlemeres sökare hann ikapp Kvicken, och snappade åt sig den precis före Harpies sökare. Trots att hon förlorade vadslagningen hoppade Gillian upp precis som alla andra på läktaren och hurrade glatt. Det var en snygg fångst och hon tyckte ju lika mycket om Puddlemere som Holyhead egentligen. Dessutom brukade hon vara en något kaxig vinnare, och hon försökte kompensera för det genom att inte vara en dålig förlorare.

”Jag gillade när alla tre jagarna flög upp och gjorde den där loop-finten,” kommenterade Ingrid senare när familjen satt på ett litet fik vid namn Berthas Homestead. Det var deras tradition att gå ut och ta sin kopp te på ett café efter varje match. Några magiker rynkade säkert på näsan åt det, eftersom de hade för vana att välja mugglarcaféer, men det var allmänt känt att släkten Hiems-Hollingberry inte hade något emot sådant, och de rörde sig ganska bra i mugglarvärlden – de kunde i alla fall gå en gata fram utan att folk stirrade, och oftast kunde de betala på det normala mugglarsättet för sig också.
Rusty nickade ivrigt. ”Ja, och när den ena svängde neråt och de droppade Klonken till honom, det var jättesnyggt! Fast Harpies vaktare tog ju den förstås, och det var också rätt imponerande…” Han stack sin sked i munnen med en stor bit bakelse på, och flinade mot Gillian. Hon räckte ut tungan åt honom och tog en klunk av sitt te. Om det var något hon älskade var det sötsaker, och Rustys gräddbakelse såg extremt lockande ut. Hon var på tok för stolt för att be om en egen – hon förlorade ju vadet – men hon nickade ändå åt hans tallrik.
”Ska du verkligen orka hela den där? Den är nästan dubbelt så stor som pappas, och pappas är enorm. Jag trodde vi skulle äta gulaschgryta ikväll, mamma?” Gillian såg upp på sin mamma, som nickade jakande och utbytte en road blick med sin man. Gillian fortsatte oberört. ”Det är väl din favoriträtt. Dessutom har du sagt att du inte gillar jordgubbar, eller sånt med mycket grädde på, och ändå väljer du en gräddbakelse med jordgubbssylt.” Hon skakade på huvudet. ”Ja, jag förstår mig då inte på dig, lille bror!” Rusty tittade oroat på sin mamma.
”Ska vi verkligen ha gulasch ikväll? Med det goda riset?” Amanda nickade leende. Rusty stönade. ”Åh, det visste inte jag! Det är bara några timmar tills vi ska äta ju…” Han tittade fundersamt på sin tallrik och sedan bedjande på Gillian. ”Vill du dela den med mig? Du älskar ju jordgubbar, och jag måste spara lite plats åt kvällsmaten!” Gillian drack lite mer te, och tittade sedan på sin lillebror. Hon flinade.
”Okej då, jag kan väl dela.”

Familjen Hiems-Hollingberry bodde i Hastings, en fiskestad nära havet vid Englands södra kust. Släkten hade bott där i generationer, och det fanns även legender m att deras förfäder hade varit med i Slaget vid Hastings 1066. Gillian tyckte mycket om att höra sådana gamla berättelser, hon älskade historia och tyckte om att bo i en så gammal stad. Men det var inte bara därför hon gillade den, förstås. Det var vackert och gemytligt och hon älskade att bara gå omkring och dagdrömma. Det var något hon ofta sysslade med, inte så mycket för att hon var missnöjd med tillvaron, utan snarare för att hon hade väldigt mycket fantasi. Hon skrev ibland ner sina tankar som historier, men ändra då lite namn och utseende på sina karaktärer, som oftast var baserade på folk som hon kände i verkligheten. Även om hon inte gick i någon skola hade hon många vänner bland mugglarbarnen i trakten, och hon umgicks gärna med dem. Gillian kunde ibland vara lite fördomsfull och högfärdig, men trots sådana tankar var hon accepterande och social. Hon hade lätt för att se goda egenskaper hos folk hon lärde känna, även om hon vid första mötet kanske dragit förhastade slutsatser. Hon brukade aldrig säga sådant högt, så de flesta märkte nog inte av hennes lite snobbiga sätt. Trots att hon älskade Hastings, längtade hon mycket till at få börja skolan. Hon såg fram emot att se den där magiska platsen som hennes föräldrar fortfarande pratade om ibland, hon ville gå på lektionerna och lära känna en massa nya vänner. Gillian ville också ta den möjligheten att visa hur duktig hon var, hon uppskattade uppmärksamhet och ville gärna visa att hon kunde få höga betyg och komma med i olika prestigefyllda klubbar, som Skolkören och Teaterklubben. Hon var kreativ och älskade teater och dans, och gick ofta runt och sjöng utan att egentligen tänka på det.

”Åh, vill du inte ha den här? Den ser ju jättefestlig ut!” Rusty tittade förtjust på en svartvit kattunge, vars täckning fick den att se ut som om den hade en mask för ögonen. Gillian drog på munnen. Kattungen var jättesöt, men hon hade bestämt sig. Det var en uggla hon ville ha, trots att hon alltid tyckt om katter tänkte hon att en uggla var mycket mer praktisk. Hon kunde säkert kela med en uggla också, resonerade hon.
De var i djuraffären i Diagongränden, och hennes föräldrar hade lovat henne ett husdjur som avskedspresent. Hon hade genast bestämt sig att det var en uggla hon ville ha, och hon visste precis vad den skulle heta: Ioggles. Var namnet kom ifrån visste hon inte, men nu var hon fast besluten att hitta en uggla som det passade på. Hon stod med Rusty bredvid kattburarna, och kikade på de olika djuren. De var så söta att hon inte kunde låta bli. Hon tittade på en ung katt, som hade precis samma färg på sin päls som Gillians hår. En mellanbrun nyans med många inslag av glänsande kastanjerött. Gillians mamma var mörkhårig, och pappan var rödblond, så Gillian hade fått en exakt blandning. Likadant var det med hennes ögon, som var en obestämd mix av grönt, blått och grått. De såg olika ut beroende på vilket ljus hon stod i. Hon var medellång och normalbyggd för sin ålder, med ljus hy och utspridda fräknar över näsan.
Hon vände sig bort från katten och gick över till uggleburarna. Flera olika arter, färger, storlekar och åldrar mötte hennes blick med pigga ögon. Gillian log mot dem, de var vackra, men hon var ändå fundersam. Hon skulle precis vända sig till sin pappa oc h fråga vad han tyckte när hon plötsligt såg honom. Ioggles. I en stor bur bakom de andra ugglorna satt en praktfull, stor uggla som iakttog henne med kloka, gula ögon. Gillian sken upp och gick sakta över till hans bur. Försiktigt stack hon in två fingrar i buren och smekte hans fjädrar. Ioggles slöt ögonen.
”Man får inte klappa ugglorna!” ett butiksbiträde kom fram till henne med sträng uppsyn. Gillian tog bort handen.
”Ursäkta,” hon tittade över axeln på sin pappa. ”Jag vill ha den här. Det är Ioggles.”
Ian kom fram till henne och började fråga ut butiksbiträdet om Ioggles, men Gillian lyssnade bara med ett halvt öra. Hon tittade på sin uggla, för det fanns ingen möjlighet att det kunde vara någon annans. Han var Ioggles, och han var perfekt.
”Mhm, jag förstår. Kanske är det bättre med en annan uggla i så fall. Vad tror du, gumman?” Ian tittade på henne, och Gillian ryckte till.
”Va?” frågade hon, något oroad. En annan uggla?
”Den här ugglan är ganska gammal, och behöver ta medicin varje dag. Dessutom är han inte särskilt vänlig mot folk, utan bits ofta.”
”Han var snäll mot mig! Hur gammal är han?”
”Det är möjligt att han lever i tio, tjugo år till, men mycket mer troligt att han bara har ungefär fem år kvar,” förklarade butiksbiträdet. Gillian lyssnade, men såg på Ioggles. Hon hade bestämt sig.
”Jag bryr mig inte om att han är gammal. Han är Ioggles, och han är majestätisk. Kan jag inte få honom ändå?” Efter att noga ha lovat att hon skulle ge honom medicinen varje dag, och fått instruktioner från butiksbiträdet, kunde Gillian gå ut ur affären med sin nyköpta present. Trots att buren var nästan en tredjedel så stor som henne själv envisades hon med att bära den ensam. Hon kände på sig att hon och Ioggles skulle förstå varann, och var mycket nöjd.

Bara en dag kvar. Det var bara en dag kvar nu. Gillian låg i sin säng, hon kunde inte sova. Vid dörren stod hennes koffert och en ryggsäck, färdigpackade för det kommande året. Hon tittade upp i taket och suckade. Gillian brukade tänka att hon inte blev nervös, men nu kunde hon inte lura sig själv. Hon var jättenervös, men det var en positiv känsla, hon var så förväntansfull. Men att sova var ju stört omöjligt. Hon steg upp, och tassade bort till dörren. Hennes föräldrar hade också sitt sovrum på bottenvåningen av huset, så hon lyssnade spänt efter de vanliga snarkningarna. De välbekanta ljuden gjorde henne lugn. Gillian drog på sig en stickad kofta över sin pyjamas och öppnade försiktigt sitt fönster. Hon hade ett par flipflops under sängen som hon använde för just sådana här tillfället. Vant hoppade hon ner på marken och sprang runt till husets framsida. Där gick ho ut på gatan och började gå.
Att traska runt i stan på natten var kanske inte det mest trygga att ta sig för, men det var inget hon tänkte på. Hon hade gjort det s många gånger förut, och hon älskade det. Det var så lugnt och vackert på natten, och att bara promenera omkring gjorde det enklare att tänka. Gillian brukade se det som ett sätt att organisera lite i hjärnan.
Trots hennes nattliga vandringar var hon inte dum. Hon höll sig i kvarteren närmast sitt hus, de hon kände till. Gillian hade utforskat stora delar av Hastings på cykel, under dagarna, och hon visste dessutom vilka som bodde i husen där hon gick. Hon var inte naiv, bara lite lätt vårdslös.
Efter en halvtimmes promenad kände hon sig lugnare. Trots att hon mest låtit tankarna vandra hade hon blivit mer självsäker inför morgondagen, och när hon kröp ner i sin säng igen tog det inte lång tid innan hon somnade – med ett leende på läpparna.