Julkalender 2019 har startat. Dagens lucka hittar du här!

Vill du bidra med något till årets julkalender? Det finns fortfarande datum kvar, som du kan paxa här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Cassidy Dalton [G] (Garzion)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 413
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Cassidy Dalton [G] (Garzion)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » sön 15 jan 2017, 13:28

May 12, 2013 10:07 pm

Cassidy Eleonor Dalton
Shrewsbury, England

I den rödmålade träsängen, som är placerad mitt emot väggen med de stora fönstren i det där rummet längst ut till höger på husets tredje våning, sitter det en liten filur med benen uppdragna i skräddarställning i full färd med att försöka pilla bort en sårskorpa på det vänstra knäet. Hon biter sig i läppen och rynkar på ena ögonbrynet, vilket hon alltid gör när hon är koncentrerad på någonting.
Sårskorpan lossnar, och såret är lyckligtvis tillräckligt läkt för att det inte ska börja blöda igen. Hon vet om att man inte ska pilla på sår. Men om man nu ska ramla omkull och skrapa knäna hela tiden så kan man väl få ha lite kul och pilla bort sårskorporna i alla fall? Fast nu låter det ju som om hon vill ramla och skrapa knäna bara för att få pilla på skorporna sen. Men så är det ju inte. Hon kan ju faktiskt inte hjälpa att det ligger stenar i vägen när hon ska springa och gömma sig. Inte kan man ju stanna heller bara för att det gör lite ont. Nej, för om man blir hittad först så måste man ju räkna. Och om man räknar så måste man dessutom hitta alla också, vilket kan bli en hel del barn om alla kusinerna är med och leker. Därför är det bättre att fortsätta springa och hitta ett bra gömställe istället för att stanna.
Flickan sätter ner de små bleka fötterna på det vitmålade golvet och tar två långa kliv från sängen till den stora spegeln hon har ställt mot väggen. Kanterna och sidorna är fyllda med massa klistermärken och rörliga foton, men man kan ändå se sig själv. Hon slår ihop fötterna och sätter händerna i sidorna. Där står hon, Cassidy Eleonor Dalton, i alldeles egen hög person. Hennes ben är korta, mycket smala och är fyllda med diverse blåmärken och skrapsår från sommarens alla aktiviteter. Sommarben är ett måste enligt flickan, även om hon aldrig får sina egna utav egen vilja. Allt klättrande i träd, springande över ängarna, hoppande i bäcken och skojande med kusinerna tar ut sin rätt, både på ben och på armar. Hennes kusiner undrar ibland hur hon vågar alla de där konstiga sakerna hon tar sig för. Hon vet nog inte riktigt själv varför. För henne är det naturligt att hela tiden utmana sig själv med nya saker. Kanske är det bara rent allmänt lite mer fart och fläkt i henne än vad det är i resten av hennes kusiner. Eller ja, nästan alla. I Nevaeh finns det lika mycket krut i som hon själv, och det är förmodligen därför som de båda jämnåriga kusinerna nästintill är oskiljaktiga.
Hon tittar på sin reflektion igen. Hennes föräldrar tycker att hon borde gå upp lite i vikt. Det tycker kanske hon också. Men det är så himla svårt när man är ute och springer hela dagarna och dessutom inte äter kött. Att bli vegetarian kändes någonstans väldigt naturligt för henne, speciellt eftersom hon fullkomligt äcklas av tanken över vad alla djuren får stå ut med bara för att alla människor ska kunna glufsa i sig en skinkmacka.
Tillsammans med Nevaeh och djuren, så tillkommer sådana saker som att jobba mot miljöförstöringen (så mycket som en elvaåring kan), sjunga, dansa, skratta, baka, rita, springa, spela instrument, leka med småbarn, pynta om i rummet och tusen andra saker till hennes alla intressen. Regn gillar hon också väldigt mycket. Speciellt om det åskar.
De ljusblå ögonen fokuserar ännu en gång på reflektionen i spegeln. Hon har en alldeles för stor, vit T-shirt på sig, tillsammans med ett par korta, gråa mjukisbyxor. Tröjan har hon tagit från sin ena storebror, Nevin. Han har ju ändå så många tröjor, så det spelar ju ingen roll om hon har en. Det blonda håret hänger sedan två år tillbaka i stora testar som även kallas dreadlocks. Cassidy sträcker sig mot sängbordet för att få tag i en tofs när dörren öppnas och ett välbekant huvud sticker in.
”Cassi, det är frukost” säger bror nummer två, utav tre, Spencer, innan han försvinner vidare ner mot trappan. Hon slår en blick på klockan. Halv nio. Hon har varit vaken i tre timmar snart.
Att gå upp tidigt är någonting som hon brukar göra. När man bor i ett hus tillsammans med tre andra Daltonfamiljer så är tystnad väldigt sällsynt. Därför brukar hon ta sig upp tidigt och bara göra sådana saker hon vill göra när hon kan få vara ifred en stund. Det är inte så att hon ogillar sin släkt. Nej, tvärtom så tycker hon väldigt mycket om dem. Men ibland kan det bara vara skönt att få vara ensam med tystnaden.
Hon drar upp håret i en snodd och trippar sedan genom korridoren, ner för trappan och mot köket på första våningen, helt ovetande om att brevet adresserat till henne från Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom ligger på hennes frukosttallrik.