Julkalender 2019 har startat. Dagens lucka hittar du här!

Vill du bidra med något till årets julkalender? Det finns fortfarande datum kvar, som du kan paxa här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Elva O’Ifearnan [G] (Liz)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 413
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Elva O’Ifearnan [G] (Liz)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tor 12 jan 2017, 22:42

7/8 - 2016

Elva Féthnaid O’Ifearnan
Adare, County Limerick, Irland.

Det var inte ofta någonting utöver det vanliga skedde i den lilla irländska byn som Elva O’Ifearnan kallade för sitt hem, men den här helgen skulle bli någonting alldeles extra. I flera månader hade det skyltats att Lancelot Audley skulle komma och inviga sin nya skulptur, som ska stå i parken vid Adare Manor, byns femstjärniga lyxhotell. Lancelot Audley, den berömda, världsvana, talangfulle konstnären, skulle komma till Adare. Elva visste att det här var hennes chans, hennes enda chans förmodligen. Hon hade förberett sig väl i alla dessa månader, fyllt på sin portfolio med endast sina allra bästa skisser. Hon hade skrynklat ihop och kastat många, men de dussintals bilder som nu ligger tryggt och välbevarade i den bruna lädermappen är hon nöjd med. I alla fall tillräckligt nöjd med.

Vanligtvis hade personer som inte är inbjudna kommit in på hotellet, men eftersom hennes mamma arbetar på hotellet kan hon smyga in bakvägen, som hon känner till alltför väl då hon fått följa med sin mamma till arbetet ett par gånger genom åren. Elva är noga med att se till så att personalen – och framför allt hennes mamma – inte får syn på henne då hon egentligen inte borde vara här, både på grund av att hon inte är inbjuden till inställningen och att hon är minderårig. Hon lyckas ta sig in till balsalen utan att någon lägger någon vikt vid hennes närvaro, och smälter snabbt in i folkmassan som samlats där inne både genom sin semiformella marinblåa klänning och genom att ta ett glas champagne som hon smuttar lite grann på.

Kvällen flyter på genom att ägaren av hotellet håller ett tal och tillägnar konstnären en skål, och om Elva inte vore så upptagen med att inte bli upptäckt av sin mamma eller annan personal som skulle känna igen henne, skulle hon förmodligen ha slappnat av och minglat runt. Nu, däremot, har hon antagligen svept ett par champagneglas för mycket på grund av oron att bli upptäckt, men alkohol är inte obekant för henne så än så länge håller hon sig fortfarande stadigt på sina klackar. När Elva ser sin chans att få prata med konstnären ostört och utan att bli upptäckt, har klockan slagit midnatt. Lancelot Audley står ensam på bron över floden Maigue och röker. Elva stryker nervöst undan en röd hårslinga bakom sitt öra, innan hon samlar mod till sig och går fram till konstnären.

”Hej, ursäkta, mr Audley?” Börjar hon med och hoppas att det inte märks att hon är nervös. Den berömda konstnären vänder sig mot henne och drar på munnen i ett leende när han möter hennes blick.
”Ja, miss? Vad kan jag hjälpa dig med?”
Elva känner fjärilarna i magen och biter lite nervöst på sin underläpp samtidigt som hon bestämt upprepar mantrat ’men skärp dig nu!’ åt sig själv i huvudet. Hon tar ett djupt andetag och tar till orda igen.
”Ursäkta, du får säkert den här frågan hela tiden, men… skulle du kunna titta på ett par skisser jag har gjort?” Hon räcker fram den bruna lädermappen, och drar efter andan lite när Lancelot Audley tar emot den och börjar kika igenom hennes bilder.
”Det är bara skisser, som sagt… men du måste vara ärlig.” Hon korsar nervöst armarna över bröstet och flackar med blicken mellan sina skisser och konstnärens ögon, i ett försök att kunna avläsa vad han tycker.
”Det är jag alltid”, svarar konstnären medan han begrundar hennes bilder och drar ett fundersamt bloss på sin cigarett.
”Du har talang.” Blir till slut hans giltiga dom efter några sekunders tystnad.
”Tycker du?” Elva brister ut i ett lättat leende och blir genast mer avslappnad i kroppen.
”Ja, verkligen. Underbart arbete. Starka, säkra linjer. Du vet vad du gör.” Han räcker tillbaka lädermappen. ”Du måste uppenbart ha tagit lektioner.”
”Nej, faktiskt inte.” Erkänner Elva nästan lite stolt och tar emot lädermappen som hon trycker mot sitt bröst, fortfarande leendes.
”Jaså, inte?” Han skrattar lite lätt och släcker sin cigarett under sin vänstra sko. ”Du borde göra det. Du har talang, men den kan utvecklas till någonting större.” Konstnären tar en kort paus, tittar på henne en stund. ”Låt mig erbjuda mina tjänster.”
”På allvar?” Elva kunde inte tro sina öron. Skämtade han med henne?
”Ja. Du har enastående egenskaper. Med rätt handledning kan du bli någonting stort.”
Elva känner för att nypa sig själv i armen, är det säkert att hon inte drömmer? Hon kan knappt tro att det här händer!
”Så… ni skulle bli min mentor?” Frågar hon förundrat.
”Självklart.” Svarar han, som om det verkligen vore det mest självklara i världen. ”Du är en häpnadsväckande flicka.”
Elva kan inte låta bli att le bredare, samtidigt som hon känner en svag rodnad sprida sig över hennes fräkniga kinder. Hon drar en hårslinga bakom örat igen, biter sig i läppen, tittar ner i backen och skrapar lite med foten.
”Wow… jag menar, tack.” Elva vet inte riktigt vad hon ska säga, hela situationen känns så surrealistisk.
”Vi kan stämma ett möte redan imorgon, om det passar?”
Elva nickar och tittar upp för att möta den äldre konstnärens blick.
”Toppen. Ska vi säga att vi träffas här imorgon, utanför hotellet, vid elvatiden?” Föreslår han och allt Elva förmår sig att göra är att nicka, försöka att inte spricka av iver.
”Då ses vi imorgon. Förresten, ditt namn?”
”Elva O’Ifearnan.”
”Vackert namn.” Han ler mot henne och Elva tror att hon ska tuppa av där och då, men på något sätt lyckas hon hålla sig på fötter och vid medvetande, le till svar till och med. Konstnären Lancelot Audley blir sen tvungen att lämna henne, då någon ropar på honom, men innan han går, så lägger han sin hand på hennes axel och upprepar återigen att de ses imorgon.

Elva står länge kvar på bron, stirrandes ut på floden och de omkringliggande gröna golfbanorna, med lädermappen fortfarande tryckt mot bröstet. Hon känner sig varm trots att vinden är sval, och hennes hjärta dunkar som en trumma. Tänk, hon har precis träffat Lancelot Audley. Konstnären. Hon visade honom sina skisser, och han tyckte om dem, till och med så mycket att han personligen ville undervisa henne. Det hela kändes så overkligt.

När hon väl bestämmer sig för att gå hemåt har det redan börjat ljusna. Hon behöver inte gå särskilt långt dock, eftersom de bor i en av de halmtäckta stugorna nära ingången till Adare Manor. Hela den här sidan av gatan är uppradade av de ombonade, rustika radhusen som byggdes på 1800-talet. I sommarsolens begynnande ljus kan Elva förstå varför Adare anses vara en av Irlands vackraste byar och är ett sådant populärt resmål.

Hon låser upp och öppnar ytterdörren försiktigt, ifall hennes pappa skulle vara hemma, men möts endast av en ihålig tystnad. Mr O’Ifearnan var sällan hemma, och ingen i familjen visste var han egentligen befann sig när han var borta. Elva vet att hennes pappa arbetade på trolldomsministeriet när hon var yngre, men om han fortfarande gör det eller ej har hon ingen aning om. Någon form av arbete måste han i alla fall ha, eftersom han fortfarande får lön varje månad. Eller hon antar i alla fall det eftersom pappa brukar sätta in en summa pengar månatligen på mammas konto. Elva slänger av sig sina klackskor och styr stegen in mot köket, och ägnar fotografierna som sitter uppe på väggen på vägen dit endast ett litet ögonkast.

På väggen finns det inga fotografier på pappa eller mamma, utan bara på Elva och hennes sju år äldre syster, Innogen. Det är allt ifrån bebisbilder, till det obligatoriska ’första dagen i skolan’-fotot, till examensfotografier. Eller på Innogen i alla fall, eftersom Elva inte tagit examen från Hogwarts än. Innogen liknar mamma med sitt blonda hår och blåa ögon, medan Elva inte liknar någon av sina föräldrar bortsett från de blåa ögonen som hon också ärvt ifrån mamma. Som yngre hade hon varit avundsjuk på sin systers ljusa lockar och fläckfria hy, men idag har hon lärt sig att – mer eller mindre – acceptera sitt utseende. Sitt midjelånga hår är faktiskt något hon är väldigt stolt över, kvalitén på det är något de allra flesta människor bara kunde drömma om.

Efter att hon gjort iordning en smörgås går Elva upp för trappan till sitt rum. Det är relativt litet, ganska avlångt och smalt, men hon får plats med både säng, skrivbord med tillhörande stol, garderob och bokhylla så det är alldeles tillräckligt egentligen. På sängen ligger hennes norska skogskatt Flurry och sover, som bara öppnar ögonen för att iaktta henne en stund innan han återgår till att fortsätta sova. Elva sätter sig på stolen vid skrivbordet, och drar ut en låda som hon plockar upp sin dagbok ur. Kvällens möte måste hon ju skriva om!

Dagboksinlägget skriver hon med en röd, finstilt bläckpenna. Elva brukar försöka att variera färgerna hon skriver med, för hon tycker att det ser finare ut så, men den röda är hennes favorit. Hon skriver först om hennes möte med konstnären och hur hon längtade till deras möte, men hoppar sedan över en rad för att skriva om sina funderingar kring det sjätte skolåret på Hogwarts som väntar. Om hon verkligen gjorde rätt val när hon valde Magiskt Helande och Botande som sitt nya tillvalsämne, hur mr Audley väckte hennes stora passion för konst igen och hennes dagdrömmar om att kunna försörja sig på sitt skapande, hur hon så gärna ville ha spänning i sitt liv, få uppleva saker som får hennes hjärta att slå, oavsett vilken form det tar eller vad hon behöver betala för det.

Elva har skrivit dagbok sedan hon lärde sig att skriva, och alla dagböcker hon har använt genom åren har hon sparat. Hon förvarade dem i bokhyllan ett tag, men efter en incident på ett pyjamasparty när hon var tio år där hela hennes klass fick reda på att hon fortfarande sov med gosedjur och hennes förälskelse i den äldre grannpojken, förvarar hon numera de gamla dagböckerna i en låda under sängen. Hon tycker om att ta fram dem ibland, bläddra lite i dem och läsa några sidor. Elva tycker det är fascinerande att se hur hennes handstil har förändrats genom åren, från en sexårings spretiga bokstäver i olika storlekar och bakåtvända D:n, till den där perioden när hon var tio-elva år och hade en tendens att göra krusiduller på sina bokstäver och hjärtan istället för prickar. Vid fjorton års ålder tvingade hon sig själv att lära sig skriva vackert i skrivstil, och med ihärdigt övande skriver hon nu utan problem sammanbundna bokstäver i en väldigt prydlig, elegant skrivstil.

Eftersom Elva fortfarande är alldeles för uppspelt för att kunna sova bestämmer hon sig för att ta en promenad längs minnenas boulevard genom att bläddra igenom några gamla dagböcker. Hon tar av sig sin klänning och kryper sedan ner i sängen bredvid sin katt, och plockar på måfå upp en gammal dagbok ur lådan som hon slår upp valfri sida ur. Hon hamnar mitt i sitt första år på Hogwarts.


Det första året på Hogwarts hade varit både spännande och jobbigt för Elva. Spännande – för att hon äntligen befann sig på skolan hennes storasyster talat så mycket om, hon träffade nya intressanta människor och lärde sig att utöva magi med sin trollstav. Jobbigt – för att Förvandlingskonst inte var så lätt som hon önskat och hon tycktes också ha en naturlig fallenhet för att spränga sina kittlar i luften på Trolldrycksläran. En gång fick hon gå runt med gröna, kliande utslag på armarna i en hel vecka för att hon råkat spränga sin kittel. Det var även på en lektion i Trolldryckslära som hon blev ihopparad med Remiel Heart. Även om Remiel inte sade så mycket under grupparbetet, så hade han hjälpt henne när hon haft frågor eller var osäker på vad hon skulle göra. Han hälsade till och med på henne i Stora Salen en gång. Elvaåriga Elva blev alldeles betagen i Ravenclawpojken, vilket många sidor i hennes dåvarande dagbok kan intyga. Hon försökte vara nära honom så ofta som möjligt, och skickade till och med små kärleksbrev till honom.

När hon däremot hade tagit mod till sig och berättat för Remiel att hon var kär i honom hade det inte slutat lika fantastiskt och underbart som i hennes fantasier. Han hade inte tyckt att hon var söt, även om han inte tyckte att hon var ful heller. Elva hade ärligt talat inte riktigt förstått vad han menade, och trots att hon gav förslag på hur hon skulle kunna ändra på sitt utseende för hans skull så var han fortfarande inte intresserad. Elva hade inte förstått varför Remiel sade nej, för på hennes mugglarskola hade pojkarna kramat och pussat henne även när hon inte ville, så varför ville inte Remiel? Elva blev hjärtekrossad och blev övertygad om att det var något fel på henne. Osäkerhetens frö såddes i hennes hjärna den dagen, och är fortfarande någonting hon kämpar med.

Andra året på Hogwarts förflöt lättare än det förra för Elva. Hon hade nu hittat sin grupp med människor som hon umgicks med; några jämnåriga tjejer i hennes eget elevhem. De spenderade många kvällar med att sitta uppe sent i sällskapsrummet, ätandes på godis och pratade om allt mellan himmel och jord. Ett och annat hyss gjorde dem också, som att försöka jinxa folks ben, smyga ut i korridorerna mitt på natten, och dela ut ismöss som inte bara gjorde så att tänderna gnisslade och skallrade, utan också gjorde så att konsumentens tunga tillfälligt frös till is i några sekunder. Elva och hennes vänner fick en del poängavdrag och några strafftjänster, men det kändes nästan alltid värt det då hyssen varit så roliga och spännande. På Alla Helgons Dag det året hade ett dussintal andraårselever bestämt sig för att spela snurra flaskan i ett av slottets övergivna klassrum, och det var i det klassrummet Elva hade fått uppleva sitt första hångel. Det hade inte varit lika perfekt och mysigt som det såg ut att vara i filmer, utan det hade mest känts som att tungbrottats med en tvättmaskin. Det sade hon dock inte till killen för hon ville inte såra hans känslor. Skolmässigt gick det bättre, hon var inte lika katastrofal i Förvandlingskonst och Trolldryckslära längre även om hon fortfarande hade det svårt.

Livet som trettonåring, däremot, blev en påfrestande tid för Elva. Hon kom i puberteten med allt vad det innebar och blev mer utseendefixerad än någonsin. De bredare höfterna och fylligheten som började sätta sig på olika delar av kroppen gav henne djup ångest. Så pass djup ångest att hon vissa dagar bara levde på ett äpple och några glas vatten. Den näringsfattiga dieten hjälpte inte direkt heller till, det förvärrade det hela snarare. Hon kunde gå ifrån att vara i extas till total melankoli på några minuter. Hennes plötsliga humörsvängningar påverkade hennes magiska förmåga och hon återgick till att spränga kittlar i luften och misslyckas miserabelt med sina förvandlingar. På jullovet råkade hon också ertappa sin pappa med en annan kvinna, men pappa hade förklarat för henne att hon missuppfattat situationen, och att det var bäst att inte säga någonting till mamma så att hon inte skulle börja oroa sig för ingenting och må dåligt igen. Elva hade inte sagt någonting till mamma, men hon hade gråtit sig själv till sömns många nätter därefter.

De enda ljusglimtarna hon hade i sitt turbulenta liv då var hennes nya tillvalsämnen; Mytologi, Skötsel och Vård av Magiska Djur samt Spådomskonst. Hon tyckte alla tre ämnen var roliga, men det sistnämnda var det någonting alldeles särskilt speciellt med. Det kunde ha och göra med att Elva ofta lekt spådam som yngre då saker som astrologi och drömtydning alltid intresserat henne, men Elva kan bäst beskriva det som en viss… tillhörighet. Vare sig hon försöker tyda symboler i teblad eller i drömmar, stirrar in i en kristallkula eller sitter med en pendel så känns det bara som att det är någonting hon är menad till att göra. Ett visst lugn infinner sig inuti henne helt enkelt, och allt faller sig så naturligt och enkelt.

Under Elvas fjärde skolår på Hogwarts började killar och förhållanden bli en viktig grej för hennes kompisar, vilket i sin tur påverkade Elva. Inte för att hon varit ointresserad av killar tidigare, hon hade ju haft sina små förälskelser och några kortvariga förhållanden, men även om hon hade tagit de förälskelserna allvarligt då så insåg hon nu i efterhand att de varit ganska oseriösa och barnsliga. De omogna, förpubertala romanserna hade inte varit någonting jämfört med känslorna hon fick för en två år äldre Gryffindorkille det året. Hon var så kär att hon knappt kunde tänka klart, och hon kände sig så lyckligt lottad över att känslorna verkade vara besvarade, att han ville vara med henne när han säkerligen hade kunnat få vilken annan tjej som helst. Elva hade gått med på att göra saker hon egentligen inte riktigt ville göra då, men hon hade tänkt att om man älskar någon så ska man väl göra allt för att göra den personen glad, och var han glad och nöjd så var hon också det.

Det var även under hennes fjärde år som hon stötte på det här med dubbla budskap på riktigt. Att se bra ut var viktigt, men samtidigt fick man inte vara för utseendefixerad för det var ytligt. Man skulle vara ärlig, men samtidigt fick man akta sig noga för att råka såra någons känslor. Det var också viktigt att vara smart, men man fick inte vara så pass smart att killarna skulle känna sig hotade. Man fick inte heller vara för tjock, eller för tunn, man skulle vara sexig och åtråvärd, men samtidigt inte vara för sexuell, men inte heller vara för kysk. Man skulle vara sig själv, för det var det som var mest attraktivt, men man skulle också se noga till att passa in. Elva blev inte klok på det och gick en väldigt svår balansgång mellan alla dessa måsten och förväntningar. Hon försökte verkligen vara precis så lagom hon kunde med allt, men ändå hade det visat sig att inte vara tillräckligt. För i april hade hon kommit på sin pojkvän med att vara otrogen. Den upplevelsen hade ungefär känts som om någon slitit hjärtat ur bröstkorgen på henne och kört sönder det i en mixer. Hon hade varit otröstlig i flera veckor. De resterande månaderna av året begravde hon sig i studier, för böckerna kunde i alla fall inte såra henne, vilket visade sig ge resultat då hon höjde sig i flera ämnen.

Femte året på Hogwarts blev ungefär som det fjärde för hennes del, fast mycket mer intensivt på alla plan. Livet för Elva och hennes vänner tedde sig svindlade och färgstarkt av känslor. Begär var inte längre bara till för det motsatta könet, utan tonårsflickor kunde också flirta med sexualitet. Men de flirtade med ambition också. Med framgång, desperation, ilska och förlust. Med alla dessa råa och primära känslor som undertrycks av vuxna. Som den godhjärtade och drömmande människa hon är blev dock Elva kär i ett flertal killar, men alla lämnade de henne tids nog.

Utomstående kunde nog tycka att Elva borde ha sett ett mönster i det hela, men det gjorde hon inte. Särskilt med sådana killar som till exempel Brandon Hewer; som gav henne komplimanger och spelade på hennes bristande självförtroende för att få henne dit dem ville. Så fort de fått vad dem ville ha så dumpade de henne utan vidare. Sedan fanns det också sådana killar som Tybalt Holliday; som verkade så genuina och uppriktigt tycka om henne, för att sedan avspisa henne totalt. Just fallet med Tybalt hade nog varit det värsta, för i efterhand hade Elva fått reda på att hon bara hade varit ett vad för honom. En vadslagning som han hade haft med sina vänner, som om hon bara var någon slags spelpjäs som dem kunde göra vad de ville med.

Fastän Elvas hjärta blev krossat otaliga gånger lyckades hon lägga ner väldigt mycket tid på sina studier. Hon ville göra bra ifrån sig på sina GET-prov, och dessutom hade hon fått för sig att välja Magiskt Helande och Botande som tillvalsämne nästa år, vilket betydde att hon behövde höja sitt betyg i Trolldryckslära för att ens ha möjligheten till att kunna välja det. På hennes studieyrkesvägledningssamtal med hennes elevhemsföreståndare hade de kommit fram till att det vore en bra grund att stå på, då Elva inte riktigt visste vad hon ville göra i framtiden. Hon kände sig mest som en uppskakad flaska läsk, liksom, hon hade all den här passionen som ville explodera, men hon visste inte riktigt vart hon skulle rikta den ännu. Givetvis fanns drömmen om att satsa på hennes konstnärliga talanger redan då, men Elva hade avsett att försöka tänka i förväg för en gångs skull och inte bara leva i nuet.

Börjar direkt i sexan