Julkalender 2019 har startat. Dagens lucka hittar du här!

Vill du bidra med något till årets julkalender? Det finns fortfarande datum kvar, som du kan paxa här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Ali Nadir Azizi [G] (Shetani)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 413
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Ali Nadir Azizi [G] (Shetani)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tor 12 jan 2017, 22:33

25/1 - 2015

Ali Nadir Azizi, Birmingham

Nadir kunde hålla med om att det var en impulsiv plan, det kunde han absolut. Det var den nästan tvungen att vara. Han hade trots allt inte haft någon som helst aning att de ens skulle åka båt till skolan tills för några minuter sedan, när de klev av tåget. Hela resan från London hade han spenderat med att prata med andra ungar i samma situation som han själv, jämngamla som inte heller hade haft särskilt stor koll på magivärlden tills alldeles nyligen. Nadir hade försökt låta som att han hade koll, försökt ta ledarrollen som vanligt, men det var för mycket nytt på en gång för att han skulle komma undan med det helt. Allting hade varit en stor kulturkrock, springa genom pelare för att komma fram till tåget, och så var det ett ånglok också. En sån sak, liksom. Nadir är rätt säker på att hans pappa hade försökt berätta mer om den här nya världen när de stod på perrongen, men just då hade det varit svårt att fokusera.

Han står längst fram i båten, med armarna korsade över bröstet och ropar så det ekar över de mörka vattnen att han minsann inte tänker ro, för han ÄR EN MAN. Den stora osten, överkucku, coolast i världen. Kanske skulle han ha tagit lite mer tid på sig att faktiskt studera båten innan han hoppade i den. Det är väl möjligt att han isåfall skulle ha märkt att det inte fanns några åror till att börja med, och det i sig skulle hjälpa att förklara varför några av eleverna han delade båt med såg på honom som att han vore en idiot. Han hade kanske till och med funderat på risken att ramla i vattnet, innan båten med ett ryck lösgjorde sig från bryggan och på eget bevåg började röra sig mot slottet på andra sidan vattnet. Att tänka efter före har aldrig varit Nadirs grej.

Medan de andra båtarna åker vidare stannar Nadirs till. Vattnet var fortfarande grunt, och trots att han är lite under medellängd för sin ålder, lyckas Nadir med lite problem ställa sig upp. Ynglingen är dränkt från topp till tå, och ifrågasätter än en gång magikernas smak i kläder. Hur smart var det egentligen att gå omkring i badrock hela tiden, blir ju toktungt när man blir blöt. En av eleverna, en av dem som haft den goda känslan att inte stirra på Nadir som om han var helt bakom flötet, sträcker ut handen och hjälper Nadir att kravla tillbaka in i båten. Han mumlar ur sig ett tack, spänner ögonen i de som ser ut att vara på väg att börja skratta, och sätter sig längst fram i båten. Resten av resan sitter han tyst och huttrar, ser ut över vattnet och på ljusen från fönstren på andra sidan. Allting känns fortfarande så overkligt.

För bara ett halvår sedan hade Ali Nadir aldrig ens hört talas om magivärlden. Om någon sagt till honom att han rent av var en trollkarl, ja, då skulle han bara undrat vad den där personen rökt på. Hela sitt liv har han levt i Birmingham, i en skruttig liten lägenhet tillsammans med sin mamma Hasti och lillebror Kazem Abdul. Någon stadig fadersfigur hade han aldrig haft, pappa Abdul Ali hade lämnat familjen när Kazem föddes. Då var Nadir tre år gammal. Sedan dess hade han bara hört av farsan någon gång ibland, kanske ett kort på en och annan födelsedag. Antalet gånger Nadir träffat mannen i verkligheten kunde han räkna på en hand.

De stunderna står ut i Nadirs minne. Som den gången då han var fem, och råkade välta ut en kastrull med kokande vatten medan mamma lagade mat. Hon fick lättare brännskador på benet, men Nadir kom undan nästan helt utan skråmor; bara ett litet jack vid ögonbrynet där kastrullen slagit i. Efter att de besökt vårdcentralen hade Hasti ringt ett samtal, och dagen efter hade pappan kommit på besök. Han sa väldigt lite, kom med frågor om hur det var, och satt i nästan en timme och tittade på Nadir. En annan gång hade han kommit förbi när Nadir var åtta och och störtförkyld. På något vis hade Nadir lyckats sätta eld på gardinerna när han nös, och återigen hade Abdul dykt upp, den här gången med en konstig medicin som inte smakade som något Nadir fått tidigare. Den hade gjort honom bättre iallafall. Efter den händelsen hade han ett par gånger låtsas vara sjuk för att se om pappan skulle dyka upp igen, men det hände aldrig oavsett hur många gardiner han tände eld på.

Efter det skulle det dröja innan Nadir fick träffa sin pappa igen. Men så en dag i slutet av april, för nästan sex månader sedan, hade han dykt upp. Nadir hade nyligen firat sin elfte födelsedag, trots sin mammas sparsamma lön hade de kunnat ha ett litet kalas med tårta och allt. Nadir hade fått ett kort av sin pappa, vilket varit en rolig överraskning. Det blev ännu roligare när mannen dök upp vid dörren och förklarade att Nadir minsann var en trollkarl, att han hade magiska krafter och att han var antagen till en mystisk skola som kallades Hogwarts, där bara barn som han fick gå. Allting lät så vridet att Nadir till att börja med vägrade tro på ett ord av det, men efter att Abdul förvandlat en kastrull till en igelkott och tillbaka igen så var det ju svårt att komma med bra motargument. Efter det var Nadir såld och kunde knappt vänta tills skolstarten, något som var relativt ovanligt när det kom till honom. Han skulle väl kallas för något av en medelstudent i skolan i Birmingham, även om ett mer passande namn skulle vara klassens clown. Mamma Hasti hade varit mer tveksam till det hela, magi hade varit vad som drivit föräldrarna isär för så länge sedan, men efter ett långt samtal med Abdul hade hon tydligen gett med sig. Nadir vet inte vad som sades, han hade skickats från lägenheten tillsammans med lillebrodern.

Nadir är rätt kort för sin ålder, med en tunn kropp utan alltför mycket muskelmassa. Hans ansikte är magert, med spetsig haka, rätt bred näsa, och trots att han fortfarande är lite rund i kinderna kan man ana att han kommer ha rätt markerade kindben när han blir äldre. Ögonen är mandelformande och det ser ofta ut som han kisar, särskilt när han skrattar eller ler. Till färgen är de ljusgröna, med stänk av gulbrunt i sig, omgivna av tjocka ögonfransar under kraftiga ögonbryn några nyanser mörkare än den svartbruna kalufs han har på huvudet.

Med en dov duns anländer båten vid bryggan. Trots att han fortfarande är blöt, och vid det här laget ganska frusen, ser Nadir till att vara först ut och nästan springer mot slottet. Han har mer än en gång blivit tillsagd att allt i livet inte måste vara en tävling, och han har mer än en gång valt att ignorera det. Han kan, när han vill, vara lika envis som en vårförkylning, och har en något rebellisk ådra när det kommer till auktoriteter. Han är tävlingslysten som få, och finns det ett sätt att göra något till en tävlan så kommer han att göra det.