Julkalender 2019 har startat. Dagens lucka hittar du här!

Vill du bidra med något till årets julkalender? Det finns fortfarande datum kvar, som du kan paxa här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Kelsie Farley [G] (Embli)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 413
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Kelsie Farley [G] (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tor 12 jan 2017, 22:24

1/1 - 2011

Kelsie Farley - Kirkwall

”Jag vill inte, Maureen. Jag vill inte!” Tioåriga Kelsie Farley stampade med foten
och blängde på spöket, som om alltihop var hennes fel. ”Jag är inte Evan!”
”Ingen har bett dig att vara din bror” sa Maureen lugnt. Hon var som en tredje
förälder till barnen i huset, hade varit det åt generationer av Farley-ungar
sedan hon själv dött ung och barnlös. Huset de bodde i var samma som Maureen
växt upp i och återvänt till efter sin död, en gammal och smått nedgången
byggnad utanför Kirkwall.
Helen Farley hade framtiden planerad för sina barn. Båda skulle bli berömda och
framgångsrika på scenen, Evan genom teatern och Kelsie med sin röst. Helen var
missnöjd med mycket i sitt liv och engagerade sig i barnen utan att inse att hon
ibland körde över deras egen vilja. Hon ville att deras liv skulle bli perfekt
samtidigt som hon ville hålla dem borta från deras far, Philip Farley. Den biten
lyckades hon tämligen bra med för det mesta, hennes make var mer intresserad av
att sitta för sig själv och söka livets hemligheter i botten på en flaska än att
lägga sig i vad hans barn gjorde.
Flickan skakade på huvudet så häftigt att en av tofsarna snärtade till henne i
ansiktet. Hon uppträdde mycket sällan men när hon skulle göra det hade hon
alltid det lätt rödbruna håret uppsatt, mascara för att få de bruna ögonen att
se större ut och gick klädd i gulliga klänningar. Det, tillsammans med hennes
korthet, gav publiken ett intryck av att hon var yngre än i verkligheten. Och
alla visste att ju yngre en publik trodde att sångaren var, desto lättare var de
att charma.
”Maureen, du kan väl prata med mamma?” bad Kelsie. ”Säg åt henne att jag inte
vill. Jag kommer att sjunga falskt, det vet jag. Och sen kommer alla att skratta
åt mig.”
”Kell, du ska sjunga på en bar” påminde spöket. ”Och ingen särskilt… ja, ingen
där har särskilt höga förväntningar. De flesta kommer inte att lägga märke till
om du så tar varenda ton falskt.” Baren var inget överdrivet fint ställe, men
inte jättesjaskigt heller. Philip hade varit där ibland och bekantat sig så
smått med ägarna, vilket var anledningen till att de tog emot Kelsie när hon
kanske inte tillhörde den sortens artist de vanligen hade.
”Jag vill ändå inte” gnällde Kelsie för hundrade gången. Men det blir inte
alltid som man vill.
Kelsie hade egentligen ingenting emot att sjunga, men hon ville göra det för
skoj skull. Det var inte bara att stå på scen som hon tyckte illa om, utan också
att öva sönder låtar som hon från början tyckt om tills hon halvt om halvt
hatade dem. Nej, Kelsie föredrog andra saker när hon själv fick välja. Maureens
välbekanta historier från sin livstid eller att vara ute i skogen och springa,
inte för att hon var överdrivet duktig på det men det var ändå något hon tyckte
väldigt mycket om. Befriande, på något sätt. Och, som sagt, för hennes eget höga
nöjes skull utan att behöva prestera. Till skillnad från annat.


”Det är snart din tur” sa Evan uppmuntrande. Kelsie svarade inte, hon var alldeles
för upptagen med att bita på naglarna.
”Det kommer att gå bra” försäkrade hennes storebror. ”Publiken kommer älska
dig.” Ja, det skulle de kanske. Men Kelsie älskade inte publiken. Evan levde för
sin idiotiska teater, för att gå in i roll och visa vad han gick för
strålkastarljuset. Den bästa sortens uppskattning, brukade han kalla det. Men
Kelsie var annorlunda. Folks blickar fick henne att känna sig allt annat än
älskad och hon var livrädd för att snubbla eller sjunga fel.
”Evan” mumlade hon. ”Vad gör du om du står på scenen och glömmer bort alla orden?”
”Ler och improviserar. Eller ber om text, om det finns sufflör.” Evan kom fram
till henne. ”Om du kommer av dig, bara le och låtsas att det var meningen. Sen
väntar du ut musiken och hoppar in igen. Gör inte en så stor grej av det,
syrran.”
”Men om jag gör fel…”
”Så är det inte hela världen. Lugna dig nu. Det behöver inte vara perfekt.”
Bandet som var före henne kom till slutet av sin låt. Alldeles strax skulle det
vara hennes tur. Evan gav henne en hård kram.
”Du klarar det, Kelsie. Gå bara ut där och sjung, precis som hemma.”
Men det kunde omöjligt vara som hemma. Kelsie stirrade skräckslaget på scenen.
Så var det hennes tur. Någon knuffade ut henne i strålkastarljuset, där hon stod
handfallen och blinkade. Mikrofonen justerades och allas blickar vändes mot den
lilla flickan. Hon var blek i ansiktet och händerna var hala av svett. Nu var
det dags. Nu, alldeles strax, skulle något gå fel. Hon höjde en hand till
mikrofonen, öppnade munnen. Vad var det egentligen hon sysslade med?
”Eh… Hej allihop” sa hon i mikrofonen. För lågt men de flesta verkade ha hört
ändå. Publiken satt respektfullt tyst, vilket var mer än hon vågat hoppas på.
”Jag heter Kelsie Farley och jag ska sjunga för er ikväll.” Hon avbröt sig, drog
ett djupt andetag och fortsatte: ”Låten jag ska sjunga är en portugisisk ballad
som ni förmodligen inte hört talas om, men jag hoppas att ni ska tycka om den.”
Hon rättade till mikrofonen, trots att det egentligen inte behövdes, och samlade
sig snabbt. Nu gällde det. Hon kunde det här. De bekanta pianotonerna kom
svävande mot henne. Kelsie öppnade munnen – livrädd för att inget ljud skull
komma över hennes läppar, precis som i mardrömmarna – men lugnad när allt
verkade fungera. Hon såg ut över publiken medan hon följde med i de stegrade
tonerna. Evan hade rätt, hon kunde det här. Och om något gick fel – ja, då var
det faktiskt inte hela världen.
Uppträdandet hade inte varit det hon själv ville, men ändå – hon hade inte
skrikit och sprungit därifrån. Hon vågade kliva ut i strålkastar ljuset, det var
ingen som drog ut henne med våld och tvingade henne att ta ton. Det var något
hon var tvungen att göra själv, något som var hennes egen seger. Hon var rädd,
men hon vågade ändå göra det.