Julkalender 2019 har startat. Dagens lucka hittar du här!

Vill du bidra med något till årets julkalender? Det finns fortfarande datum kvar, som du kan paxa här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Ellen Butterworth [G] (Embli)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 413
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Ellen Butterworth [G] (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tis 29 okt 2019, 23:11

Ellen Butterworth

Wolferton, East Anglia

Över öppna spisen i vardagsrummet hänger fem fotografier i silverramar. Peregrine och William på sin bröllopsdag, båda leende i ljusblå klädnader och blommor i håret. Fotoparet hade bara ögon för varandra och brukade ofta börja hångla även när det var gäster på besök i världen utanför ramen. (Peregrine och William var för all del ganska öppna med sina känslor i verkligheten också.) Brevid bröllopsfotot hängde en bild på en höggravid Peregrine men den ramen var ofta tom. Hon besökte andra fotografier, särskilt ramen intill där en elvaårig Ellen stod bredvid Hogwartsexpressen, redo att ta tåget för första gången. Både mor och dotter hade rött hår, mörka ögon och smala näsor - även om många näsor väl såg små ut på barn bara för att de inte hade så mycket ansikte till att börja med. De övriga två fotografierna avbildade olika Butterworthsläktingar.

Hela huset var fyllt av fotografier. Alla tre familjemedlemmarna uppskattade hobbyn, både att själva ta bilder och att stå modell. Det var för övrigt yrken som Ellen hade dagdrömt om - fotograf eller modell. Hon hade album fyllda både med bilder hon själv tagit (ofta på vackra utsikter och annat i naturen) och från hennes många ”modevisningar” genom hela barndomen. Det fanns en lång matta i vardagsrummet som varit hennes catwalk och båda föräldrarna hade glatt spelat fotografrollen. Ofta låtsades de vara reportrar som intervjuade någon otroligt känd person också. Lilla Ellen hade försökt hålla fnittret tillbaka och svara på frågorna med stort allvar innan hon gav sina fans en autograf.

Ellen slutade visserligen med lekarna när hon blev äldre (det hela hade varit charmigt då men hade blivit pinsamt barnsligt om hon fortsatt efter att hon börjat på Hogwarts) men hon var fortfarande djupt medveten om stil. De rätta kläderna, det perfekta sminket, det självsäkra fotografileendet. Hon lärde sig alla moderegler men struntade i ett par av dem ifall de bröt mot hennes egna preferenser. Varför skulle hon inte vara snygg i rosa bara för att hon var rödhårig, till exempel? Det var bara dumt.

Hon åkte till Hogwarts med ”kusin” Lance som egentligen var hennes kusiners kusin. De hade inte känt varandra särskilt väl tidigare men i ett hav av nya människor var det som om de plötsligt blev bästisar. Där i början i alla fall, med alla starka känslor. De sorterades in i Gryffindor båda två och fortsatte att umgås även om de också hittade andra kompisar.

För Ellen var det ett par likasinnade tjejer. Likasinnade som att de var överens om prioriteringar som smink, mode, killar, coolhet och skvaller. Flera av dem hade inget eget smink (deras föräldrar hävdade att de var för små) så Ellen lånade generöst ut av sitt eget förråd. De produkter som hon tyckte minst om eller som nästan var slut gav hon bort helt som en ursäkt att skaffa nya grejer åt sig själv. Det var visserligen besvärligt att inte ha direkt tillgång till butiker (skandal att förstaårselever inte ens fick gå till Hogsmead!) men hon hade ganska mycket fickpengar och spenderade det flitigt på postorder.

Andra året på skolan hade fortsatt på ett liknande vis. Här hade hon också sina första pojkvänner, även om hon inte dejtade några av dem särskilt länge. De var mest tafatta och ointressanta. Ellen såg fram emot att bli äldre, för visst måste äldre killar vara nåt mer att ha? Än så länge fick hon nöja sig. Även en tråkig pojkvän var bättre än ingen alls.

Hon passade också på att ta ett extra hål i varje öra över jullovet och blev mer intresserad av örhängen än hon varit förut. Gärna stora och dinglande i de gamla hålen och små, glittrande eller pärlor i de nya. En kväll när hon känt sig lite extra spontan hade hon satt på sig fyra olika örhängen, vilt omatchade. Det såg rätt löjligt ut och var inte en look som skulle se dagens ljus utanför sovsalen men ibland var det roligt att tramsa med kompisar och inte ta sig själv på så stort allvar. Ibland. Annars var hon mycket allvarlig med sitt modeintresse.

Trean förde med sig hogsmeadbesök (äntligen) och insikten att hon faktiskt inte behövde dejta killar för att hångla med dem. Även om de flesta var rätt dåliga på att hångla. Ellen var ingen fantastisk kyssare på en gång hon heller men hon var fast besluten av öva och bli bra. Ibland hörde hon tröttsamma viskningar om att hon var lite för killtokig men hon såg inget fel med att veta vad hon ville och att ta initiativ.

Kanske var det delvis den typen av initiativförmåga som placerat henne i Gryffindor. Inte just kring hångel, hon tvivlade på att Godric Gryffindor sagt ”och den som kan ragga upp flest snygga killar ska gå i mitt elevhem!” men hon var bestämd, något av en ledartyp. Kanske lite ”dumdristig” om man ville uttrycka det så. Ellen hade aldrig varit den som klättrade högst upp i trädkronorna och hoppade ner bara för att bevisa att hon kunde (hon var inte dum) men det ska erkännas att hon var rätt impulsiv. Ofta gjorde saker utan att riktigt tänka igenom dem i förväg, eller konstaterade att det skulle sluta illa men sen gjorde det ändå.

Som hennes projekt med att ta fotografier ut genom sovsalsfönstret, för att avbilda utsikten under olika väder och årstider. Det i sig var väl en sak, men under trean började hon göra samma sak med massor av olika fönster. Särskilt om de gick att öppna. Särskilt om det fanns något hon kunde luta sig ut över för att få en bättre vinkel. För nej, Ellen hade aldrig klättrat upp i eller hoppat ner för träd bara för att visa sig våghalsig. Men hon kunde göra värre saker om det bara fanns en vettig motivation, och den perfekta bilden var väl värt besväret. Det var inte att hon tyckte att det hade varit värt att faktiskt ramla, utan mer att hon aldrig trodde att det skulle hända. Inte en logisk bedömning, mer en känsla. Visst, det kunde hända men det skulle ju inte göra det. Inte på riktigt. Inte med henne.

I slutet av trean avslutade Ellen också sin vänskap (och kusinskap, i den mån det gick) med Lance efter att den lilla förrädaren förlorat en massa poäng strax inpå elevhemscupens avgörande. Hon tänkte minsann inte vara kompis med en sån, både för att hon var arg och för att det kunde ha dragit ner hennes eget rykte. Var man en sån idiot kunde man gott skylla sig själv, Ellen tänkte inte tycka synd om honom och såg till att alla visste det.

Under sommaren mellan trean och fyran åkte hon på en längre utlandssemester med familjen. De besökte flera olika europeiska länder, tog massor av fotografier, shoppade och åt god mat. Ellen snappade glatt upp lite ströord på olika språk, även om hon inte lärde sig hålla någon mer avancerad konversation än att säga hej, beställa pasta eller fråga efter toaletten. Hon hade gärna velat lära sig en massa raggningsrepliker också men eftersom det ändå var en familjesemester kändes det inte som rätt läge.

En yngre Ellen hade haft rätt i att äldre killar kunde sin sak lite bättre men de var fortfarande inte särskilt intressanta utöver hångel och andra experiment. (Även när det var lyckade experiment.) Hon gjorde ett nytt försök att spela flickvän i fyran men dumpade killen rätt fort. Han var en bra kyssare och ivrig experimenterare men utöver det... Tråkig. Ingen att prata med. Ellen undrade ibland varför hon aldrig blev ens lite kär i nån, hur snygga de än var och hur kul de än kunde ha utan att prata. Halva resten av tjejgänget verkade bli förälskade stup i kvarten. Men kanske hittade de bara på för att de tyckte att det var nåt de borde göra. Ellen har ingen lust att hitta på några fjärilar i magen bara för att passa in i stereotyper. Då kör hon mycket hellre sitt eget race, där hon kan leta efter folk att hångla med i en städskrubb utan att för den skull behöva stå ut med irriterande kallprat.

Det bästa med övningen var att hon faktiskt blev bra på det också. Att hon kunde locka fram den där lätt frånvarande, drömmande blicken hos folk bara genom att kyssa dem. Det fick henne att känna sig stark och smart och fantastisk. Som om ingenting i världen kunde vara bättre. Och efteråt kunde hon le, klappa honom på kinden och gå för att bättra på sitt läppstift. Life was good.

Och om det blir annorlunda i femman, om hon kommer behöva lägga till ännu fler pluggtimmar för att få bra betyg på GET-proven, då har hon i alla fall hunnit ha lite kul.

(börjar direkt i femman)