Julkalender 2019 har startat. Dagens lucka hittar du här!

Vill du bidra med något till årets julkalender? Det finns fortfarande datum kvar, som du kan paxa här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Charles Barrett [G] (WIW)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 413
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Charles Barrett [G] (WIW)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tis 29 okt 2019, 15:19

Charles Matthew Barrett, Newport

Första gången jag träffade Charlie Barrett var jag sju år gammal. Jag visste att det bodde en annan magisk familj i ett bostadsområde nära oss, och att deras yngsta son var i min ålder. Mamma gick till Mrs Barrett med vår puffsurrare när den var sjuk, men de var inte tillräckligt goda vänner för att bjuda hem varandras familjer på middag, och Malpas låg för långt bort för att jag skulle få gå dit ensam. Charlie gick dit han hade lust.

Han kom en dag när jag lekte ute i trädgården, spatserande längs gatan som om han ägde den. Mamma hade tebjudning för sina väninnor, och jag hade skickats ut med min docka och order om att underhålla mig själv och njuta av den friska luften. Oktoberluften bet i kinder och händer trots att jag hade fingervantar och en halsduk tätt virad ovanför kappans krage. Eftersom det låg i lä stannade jag på framsidan av huset den dagen, och därför fick jag syn på pojken som gick förbi på vägen. I håret liknade han keruberna som fanns på mammas finporslin, men han hade mycket krokigare näsa, och inte alls knubbiga kinder. Alldeles för stor var han också.

“Hej”, sade han, när han märkte att jag stirrade.

“Mamma säger att jag bara får prata med barn i min ålder.” Jag tog ett kliv tillbaka och tryckte dockan mot mig. Han blinkade förvånat, som om det vore helt otänkbart att bli nervös när en äldre pojke man inte känner tilltalar en.

“Jag är sju. Hur gammal är du?” Inte kände jag några sjuåringar som var så långa som han, men så kände jag inte heller särskilt många sjuåringar. Han verkade genast mindre läskig när jag hörde hur mjuk röst han hade, och s-ljudet kom ut på ett lustigt sätt som gav ett mycker mer barnsligt intryck än hans utseende.

“Sju.”

“Då får du prata med mig.”

“Varför har du inte mer kläder?” frågade jag, men han ryckte bara på axlarna. Han hade händerna nedkörda djupt i fickorna på en tunn jacka, och jag kunde se att öronen som stack ut under lockarna hade rodnat av kylan.

“Vet du hur man leker sju hippogriffer?” försökte jag istället. Han visste inte, men jag förklarade, och han gjorde som jag sade, och snart var min docka bortglömd och vi hade sprungit oss varma. Till sist ropade min mamma att jag måste komma in och äta. När hon frågade vem pojken var och var han kom från hade jag inget svar att ge, för det hade jag glömt att fråga.

Jag fick snart en ny chans, för Charlie kom tillbaka nästa dag. Och nästa, och nästa. För det mesta var det jag som bestämde vad vi skulle leka, men vissa dagar sprudlade Charlie av idéer och saker att berätta. Han tog med sig utvalda föremål ur sin samling av blå saker, och planerade vad vi skulle säga till utomjordingarna när de äntligen bestämde sig för att komma och hälsa på. Ofta när han dök upp hade han blåmärken, plåster eller skrapsår på armar och ben, och om jag frågade om det sade han bara att han ramlat. Med tanke på hur ofta han snubblade över stubben på vår bakgård ifrågasatte jag inte att han också skulle slå sig hemma. Om mina föräldrar gjorde något i trädgården stannade han sällan länge eller såg till att vi gick någon annanstans, och ville inte att jag skulle be någon av de äldre grannbarnen om hjälp när vi kastade in bollar eller frisbees på tomterna bredvid. Jag skulle märka, senare, lite i taget, hur lätt han slängde bort föremål, idéer och personer som inte längre intresserade honom, och hur lite energi han lade på andras känslor, men jag tänkte aldrig på det, då, den första tiden. Då var vi bara två ensamma barn som äntligen hittat någon att fördriva dagarna med.

Första gången jag talade med Charlies bror minns jag inte längre, men jag kan inte glömma första gången jag såg honom. Charlie och jag var nio år då, och mamma gav äntligen efter för mitt tjat om att få gå till Barretts på egen hand. Redan dagen innan hade jag en klar bild i huvudet av precis hur det skulle gå till. Mamma hade hjälpt mig baka citronrutor, som jag visste att Charlie tyckte om, och jag skulle lägga dem i en flätad korg. Så skulle jag komma vandrandes med korgen svängande på ena armen, och fållen på min blommiga klänning skulle fladdra lite i vinden. I skuggan av ett äppelträd skulle Charlie sitta med en av sina pyttesmå diktsamlingar i händerna, som redan då såg alldeles för klumpiga ut för att kunna bläddra bland så lövtunna blad utan att riva sönder dem. När han tittade upp skulle han få syn på min nya rosett, den som mina föräldrar gett mig efter att de varit tvungna att ställa in vår söndagsutflykt till Diagongränden. Då skulle han se rakt in i mina ögon istället för att titta snett bredvid som annars, och så skulle hans ansikte lysa upp när han fick syn på godsakerna. Jag skulle sätta mig hos honom under äppelträdet, och solen skulle strila ned genom lövverket och få hans lockar att se ännu mer gyllene ut än annars. Sedan skulle han läsa upp strofer han tyckte om, staka sig mycket, och stanna till när han tyckte att han läspade för mycket, men det skulle inte göra något för jag förstod aldrig vad hans dikter handlade om ändå.

Allt blev som jag tänkt, fram till det att jag nådde familjen Barretts trädgård. När jag passerade den höga häcken runt huset kunde jag höra röster från andra sidan, och jag saktade in för att kika genom lövverket. Grenarna växte tätt, men jag stod tillräckligt nära för att kunna urskilja de två pojkarna på andra sidan: Charlie, och en äldre pojke med mörkare hår.

“Säker på att du inte ska ha ett, Chucky? Måste ha varit svårt att få tag i dem.” Pojken som talat sparkade menande på en hög med glänsande augustiäpplen. Det var lätt att räkna ut att det måste vara Daniel, inte för att Charlie brukade nämna honom, utan för att mamma sagt att Mrs Barrett hade två söner. Det var svårare att räkna ut att han var arg när hans röst var precis så len som Charlies, men jag förstod snart.

“Nu när du redan förstört Mrs Edwards paj kan du lika gärna äta upp dem.” Han höll fram ett äpple som nyss varit under hans sko mot Charlies mun. Charlie vände bort huvudet, och jag fick slå handen för munnen för att de inte skulle lägga märke till mig när jag såg örfilen Dan delade ut.

“Svara när jag pratar med dig.” Charlie förblev tyst, vilket fick Dan att ge honom en så hård knuff att han snubblade till marken.

“Inte bara en tjuv, du är oartig också?” Han böjde sig ned och greppade tag om Charlies krage, och jag stod inte ut längre. Medan jag skyndade den sista biten fram till grinden för att gripa in kunde jag höra ljudet av knogar mot kropp, följt av Charlie som till sist hittat sina stämband och genast börjat be om förlåtelse. När han fick syn på mig tystnade strömmen av ursäkter, han gav bara ifrån sig en häftig flämtning som lät som om han sade mitt namn.

“Titta, Chuck, din flickvän är här. Vi får snacka senare.” Och med det släppte Dan Charlies krage som om allt han gjort var att fixa en knapp som gått upp, och försvann in i huset. Charlie och jag blev kvar, stirrandes på varandra. Han höll sig om axeln och jag försökte komma på något att säga, men innan jag hittat de rätta orden hade han vänt och sprungit in, han med. Efter det kom han inte till mig på flera dagar.

Om du träffade Charlie en vanlig dag skulle du aldrig tro att han var den sortens pojke som pallade äpplen från grannarna eller stal pengar ur sin mammas handväska. Jag förstod aldrig varför. Det slutade oftast med att hans mamma, som annars var alltför upptagen med sitt eget för att hålla koll på vad hennes söner gjorde, blev arg och att Dan blev ännu argare. Ändå gjorde han jämt sådana saker. Jag tyckte om Charlies eld när den ledde till att vi gick till Uskfloden utan lov för att tävla med barkbåtar, eller när han spenderade en hel vecka med att släpa plankor så att vi kunde bygga vår trädkoja, men den Charlie som struntade i alla regler och inte brydde sig om någon annan kunde skrämma mig. När elden brann ut försvann Charlie, ibland så att jag inte såg till honom på ett tag, och ibland försvann han fast han var kvar, till någon plats inom honom dit jag inte var bjuden. Vad som gjorde att gnistan tändes och hur länge det skulle hålla i sig kunde jag aldrig räkna ut.

Första gången jag åkte med Hogwartsexpressen var det tillsammans med Charlie. Vi jämförde splitternya klädnader och trollstavar och böcker, och fantiserade om vilka platser vi skulle göra till våra, hur Slytherins sällskapsrum skulle se ut, vilka lärare vi skulle få. Några timmar senare gick många av våra planer om stöpet när Charlie placerades i Gryffindor. Impulsiv och orädd hade han förstås alltid varit, men det hade aldrig slagit oss in att det skulle vara något som stod i vägen för vår gemensamma elevhemstillhörighet. Det var flera år sedan vi bestämde att vi skulle gå i Slytherin. När Charlie sade förlåt kunde jag höra att han bara sade det för att han trodde att jag ville höra det, för att han inte ville att jag skulle vara arg på honom, inte för att han menade det eller förstod att jag var sårad. Jag trodde att det var den sortens ursäkter han gav till sin bror och till sin mamma, inte till mig.

Efter det försökte han göra det bästa av situationen. Han dök upp i korridoren och bjöd mig på sockerbitar han tagit från Stora salen. Han drog med mig till biblioteket och föreslog att vi skulle spela schack, fastän han inte tyckte det var särskilt roligt. Trots det kunde jag se honom relatera till sina elevhemskamrater på sätt han aldrig kunnat relatera till mig, och han undvek att komma i närheten av slottets lägsta våningar annat än då han måste. Jag försökte intala mig själv att han gjorde det för att slippa komma för nära Hufflepuffs uppehållsrum och löpa risk att höra ett försmädligt, broderligt “Chuck!” ropat efter sig, men det kändes som om det var för att undvika mig. När han inte dök upp på lektioner eller blev påkommen med att göra något han inte borde och fick stora poängavdrag motade jag bort skadeglada tankar om att han åtminstone inte gick i mitt elevhem.

Den sommaren slängde Charlie bort hela sin samling med blå saker som om den aldrig betytt något för honom, för att istället genast påbörja en grön samling. Vi satt i timtal på gräsmattan utanför vardagsrummet i mitt hus och lyssnade på tonerna från radion som strömmade ut genom fönstret.

Första gången jag kysste en pojke var jag tolv år gammal och satt under ett av träden vid sjön. Charlie var bredvid mig, även om han vid det laget sällan svarade till något annat än sitt efternamn. I Gryffindor gick det två till med samma förnamn, och årskursen hade snabbt justerat honom till Barrett istället, för att undvika förvirring. För mig var han alltid Charlie.

Den dagen var han uppspelt. Det glittrade i ögonen och han berättade om något garanterat förbjudet han gjort tillsammans med sina båda namndubletter. Jag hörde inte på så noga, för jag ville hellre att han skulle ta med mig på äventyr än återberätta andra. Något om en puffsurrare och tre personer i ett toalettbås. Det var svårt att föreställa sig det hända min Charlie, som blev stressad av tanken på en trädkoja med fyra väggar och som öppet uttalat sig upprepade gånger om puffsurrare som det sämsta magiska husdjuret.

“Var du inte rädd?” frågade jag.

“Jo”, sade han. “Men jag stannade kvar ändå. Lynn höll för munnen på mig så de inte skulle höra att vi var där.”

“Jag trodde inte att du gillade dem. De är inte så trevliga.”

“Jag har inte hängt med dem förut. De är faktiskt schyssta.” Jag svarade inte. De resterande Charlie hade inte varit särskilt schyssta mot mig, och Charlie visste det.

“Har du kysst någon, någon gång?” frågade han, när vi suttit tysta ett ögonblick. Jag skakade på huvudet.

“Har du undrat hur det känns?”

“Jag vet inte… Du då?”

“Jag tänkte att om— om du vill, så kunde vi se efter. Hur det är. Du och jag, alltså.”

“Vadå, nu?” Han ryckte på axlarna.

“Okej”, sade jag. Han lutade sig fram och gav mig en fjäderlätt puss mitt på munnen. Det kändes som något jag väntat på i evigheter. När jag öppnade ögonen igen hade han gjort sitt ökända magitrick: försvunnit iväg utan upptäckt. Ämnet kyssar tog han inte upp något mer, och när han i veckorna och månaderna därpå allt oftare bildade trio med Charlie och Charlie kunde jag inte låta bli att känna mig som hans blå-saker-samling, som väl låg övergiven i en sophög någonstans.

(börjar direkt i trean)