Julkalender 2019 har startat. Dagens lucka hittar du här!

Vill du bidra med något till årets julkalender? Det finns fortfarande datum kvar, som du kan paxa här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Charlotte Lynn [G] (Malil)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 413
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Charlotte Lynn [G] (Malil)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tis 29 okt 2019, 15:12

Charlotte Lynn, Newcastle, England

Det finns vägar, och det finns stigar, och sen finns det de där små spåren i skogen som sicksackar mellan stenar och genom buskar. De som kräver att man vet precis vilka tuvor som går att kliva på utan att de slitna kängorna fastnar i gyttjan, de som ingen kommer följa efter en på och som ingen annan utom möjligtvis mamma ens vet existerar. Följer man spåret uppåt och är beredd att ta hjälp av trädgrenar för att klättra över de brantaste bitarna så kan man komma upp på bergets högsta topp. Där är man drottning över världen. Ingen kan nå en men man ser hela Newcastle. Uppe på berget har man självförtroende trots elaka ord och dömande blickar som sticker i ögonen nere på marken. Om man däremot svänger vänster vid den stora stenbumlingen och följer den leriga bäcken djupare in i skogen tystnar alla ljud. Det är till skogens mitt man springer när man är så arg att det helt enkelt inte går att vara kvar, när man vet att man inte skulle tagit till våld men gjorde det ändå.

Första gången Charlie Lynn är ensam i skogen är det inte meningen. Hon ska bara titta vad det är som blänker så fint en liten bit bort, och sen växer en särskilt fin blomma ytterligare en bit bort, och sen… Ja, sen vet hon inte längre var mamma är. Hon är nog inte ensam mer än 30 sekunder eller så, men för den lilla femåringen är det som att en helt ny värld av frihet öppnar sig. En enklare värld bortom lekplatsernas etikett. Kanske är det där och då som Charlies behov av flykt börjar. Ut till skogen dit ingen följer efter, där man inte kan säga fel sak, där ingen frågar varför hon har brun hud eller varför hennes docka är så sliten. Eller så flyr hon till soffan och den stora DVD-samlingen hon och mamma har samlat på sig från loppmarknader och på utförsäljningar över åren. In i actionfilmernas värld, där hjältarna belönas när de står upp för de svaga istället för få en utskällning för att ha startat bråk. Eller så är behovet rent genetiskt. Mannen, som Charlie i en annan värld skulle kallat Pappa, flydde trots allt redan innan hon föddes.

Ungefär sex år senare springer Charlie, nu lite större men fortfarande klart under medellängd, som så många gånger tidigare, rakt in i skogen. Mamma hade sagt åt henne att cykla hem från skolan medan hon pratade med Charlies lärare. Det var nog inte det här mamma menade, men ska man vara petig så var Charlie ju hemma först, bytte skoluniformens stela kjol och blus mot jeans och flanellskjorta. Hon springer tills hjärnan slutar snurra, tills pulsen inte längre skenar av ilska. Hon sänker hastigheten och börjar gå på måfå, fyller fickorna med fina stenar och blommor som ska få bli en del av hennes ständigt växande samling. Sen sätter hon sig på en sten och väntar. Det är alltid samma sak; ett bråk som slutat dåligt, ett samtal till mamma, Charlotte som måste hantera sitt temperament om hon ska kunna vara kvar på skolan. När mamma hittar henne sjunker hon bara ner på knä, suckar, och plockar bort ett par kvistar som fastnat i Charlies mörka lockar.
“Vad ska vi göra med dig, min skatt?”

Svaret på mammas fråga kommer kort efter eftermiddagen i skogen. Det de ska göra med Charlie är att shippa henne till Skottland för att gå på specialskola. En skola som faktiskt vill ha henne där. Att börja om på nytt är i sig ingenting nytt för Charlie. Problemet ligger i att hon nu behöver sköta sig så exemplariskt som möjligt dygnet runt samtidigt som hela Hogwarts verkar vara utformat för att hon ska tappa humöret. Dessutom finns varken skog eller filmer att söka sig till. Substitut i form av de stora växthusen, varv efter varv runt slottsområdet tills uniformens skor lämnat stora blåsor på hennes fötter, och lektionerna i kvastflygning hjälper, men bråk verkar ändå söka sig till den unga Gryffindorflickan.

Redan första frukosten får hon kämpa för att inte slå till tjejen som kommer och påstår att Charlie inte heter Charlie! Visserligen har hon rätt, men Charlotte används bara av sura lärare när hon är i trubbel. Och det är väl ändå upp till Charlie själv att bestämma vem hon är?

Hon skriver hem till mamma ofta, orolig för att hon är ensam när Charlie är på Hogwarts. Hon berättar om hur en ny kompis fick henne att skratta så mycket att det sprutade pumpajuice genom näsan, att de dricker pumpajuice till frukost! Hon skriver om att de är tre personer i elevhemmet som alla heter Charlie, att hon därför kallas för Lynn för det mesta men att det känns rätt bra. Ibland skickar hon med en blomma eller ett blad som hon smusslat med från örtläran eller som hittats på skolområdet och då berättar allt hon vet om växten. Hon berättar dock aldrig om hur många poäng hon förlorar åt elevhemmet, om utskällningarna, om bråken. Hon erkänner inte hur svårt hon tycker att magi faktiskt är och att hon ibland undrar om de inte gjorde ett misstag i att låta henne börja på skolan. Inte heller historien om hur hon nästan dödade en annan elevs husdjur får mamma någonsin veta. Det är nog bättre att inte oroa henne.

Hon sparkas inte ut från Hogwarts under sitt första år, trots att hon kanske borde blivit det. Så hon står på perrongen inför sitt andra år på skolan och kramar om sin mamma, försöker övertala henne om att följa med, bygga en stuga i den förbjudna skogen där ingen skulle hitta henne och bli arg, men dit Charlie skulle kunna komma och hälsa på varje dag! Och även om hon skulle upptäckas så måste det väl vara värt om hon slipper vara ensam. Det visar sig vara lönlöst att tjata, och med en sista lång kram går Charlie ombord på tåget själv.

Att komma tillbaka till skolan efter ett sommarlov hemma i Newcastle är jobbigare än hon trodde. Det går inte längre att skylla på att magi är helt nytt för henne när lektionerna blir allt svårare och hon själv inte förstår mer. Det stillasittande livet på skolan får det att pirra extra mycket i kroppen, som om nervkopplingarna är kortare och känsligare än vanligt. Det är lätt att saker går fel när man känner för mycket. Ändå trivs hon för första gången i sitt liv verkligen på skolan. Att gå mer än ett år på samma skola har tydligen den effekten. Hon bildar trio med de andra Charliesarna, och plötsligt är det inte längre bara hon som kommer med dåliga idéer som får dåliga konsekvenser. Det är svårare att fly när man är tre.

På avstånd ser hon Quidditchlagen träna, och förbannar att hon inte växt upp bland kvastar och bollar. Drömmen om en plats i Gryffindors lag känns avlägsen, men hon börjar ändå härma deras träningsrutiner och springer upp och ner för läktarens trappor på morgon. Det är definitivt där behovet av träning börjar. Egentligen är det väl inte något nytt, det var ju alltid när hon sprang på skogens stigar som hon blev lugn, ändå är det som att ytterligare en pusselbit klickar när hon inser att hon faktiskt kan förebygga känslostormarna innan de kommer. Troligtvis är det därför hon får komma tillbaka till skolan ett tredje år, ett nytt skolår fyllt med förväntningar och förhoppningar. Precis som det ska vara.

(börjar direkt i trean)