Julkalender 2019 har startat. Dagens lucka hittar du här!

Vill du bidra med något till årets julkalender? Det finns fortfarande datum kvar, som du kan paxa här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Hazel Nutters [G] (Shetani)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 413
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Hazel Nutters [G] (Shetani)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tor 08 aug 2019, 23:15

Hazel Chleocaria Nutters
Mousehole, England

Från ytterdörren upp till sovrummet tar det vanligtvis ungefär en minut. Det varierar lite beroende på om dörrar står öppna eller inte, men mest på grund av trappan upp som inte riktigt vill följa naturens lagar. Det är förstås lätt hänt när man bor i ett hus byggt av magiker. Trappan som slingrar sig upp längs den tornliknande tillbyggnaden bak på Boot Cottage (tornet i sig är det som gett huset dess namn då det liknar ett stövelskaft mot den annars låga stugan) lyckas på något sätt gå runt hela byggnaden och samtidigt inte skymma ett enda av de stora fönster som finns åt alla väderstreck. En bra dag tar det ungefär 32 sekunder att springa upp för trappan, trettio blankt om man sätter händerna mot trappstegen och springer på alla fyra.

Det är under en bra dag. En dag som den här, när man precis kommit hem från Hogwarts och ensam har ansvaret att få upp sin koffert på rummet, tar det tydligen en halv evighet. Hazel Nutters föräldrar hade som vanligt hämtat henne på perrongen i London och sedan hade hela familjen; Hazel, mamma Thisbe och pappa Darius, spöktransfererat sig hem till stugan vid Cornwalls södra kust. Knappt hade de landat utanför det vitmålade huset innan föräldrarna behövde iväg igen. Pantbanken som Darius Nutters är ansvarig för kunde tydligen inte lämnas ensam särskilt länge och Thisbe behövde rycka in på sin plats undercover i mugglarnas postsystem.

Kvar står Hazel, en ung, småtjock häxa med brunt hår och gråblå ögon, tillsammans med katten Nemesis och en koffert som säkert väger drygt fem miljoner pund. Magi skulle garanterat göra det enklare att släpa det tunga åbäket upp för trapporna, men med blott femton år på denna Jord vågar Hazel inte riktigt testa de gränserna, särskilt när föräldrarna är borta och ingen annan brukar magi på flera kilometers avstånd.

Annars är hon inte så försiktig av sig. Hon tar gärna risker och tycker om att testa gränserna, något hennes klasskamrater på Hogwarts snabbt lärde sig. I ettan var Hazel den där eleven som alltid hade en stinkbomb eller en ask med klipulver i väskan, tjejen som hellre lärde sig en trollformel för att få snorkråkor att flyga ur någons näsa än att skriva den där uppsatsen till trollkonsthistoria. Ett av hennes stoltaste ögonblick var när hon med hjälp av Creppie och en äldre elev fick en hel korridor med rustningar att sjunga Jinx-låtar i fyra olika tonarter. Tack och lov har hon slutat med mycket av de påhitten nu, för hon vill verkligen inte riskera att en stinkbomb går av i kofferten medan hon drar upp den för trapporna.

Halvvägs upp till andra våningen - av tre! - stannar Hazel till för en paus. Hon tuggar lite på sin underläpp. Kanske finns det några saker i kofferten som hon kan lämpa av på nästa våning. Den står så gott som tom ändå. En gång i tiden skulle hennes mamma ha en ateljé där uppe, med god utsikt över området och massor med ljus. Några tavlor blev det väl men nuförtiden är det enda som hamnar på målardukarnas tjocka lager med damm. Ingen skulle märka om hon dumpade av lite av sina saker där, och hon skulle ju alltid kunna komma ner och hämta dem senare. Efter att ha balanserat upp kofferten ordentligt på det bredaste trappsteget öppnar Hazel locket för att rota runt bland sina prylar.

Dunk

Dunk

Dunk Dunk Dunk Dunk

Innan hon hinner få upp locket ordentligt lutar kofferten på ände och börjar sedan studsa ner för trapporna, fullständigt obekymrad av Hazels plötsliga utrop av frustration. Att hoppas att kistan ska fastna på ett hörn någonstans på väg ner är visst för mycket att begära. Den rundlagda häxan morrar ilsket över att behöva börja om från ruta noll och mumlar upprört för sig själv medan hon stampar ner för trappan. Merlins skägg, det finns inte en chans att hon tänker göra om allt det här en gång till. Föräldrarna får stå ut med att köksbordet är fullt med prylar, hon tänker minsann tömma kofferten här och nu! Var det så viktigt att allt skulle upp på en gång kunde de faktiskt hjälpt henne bära upp den innan de poffade iväg, faktiskt.

Tack och lov står kofferten upp när hon kommer ner till bottenvåningen. Att den tog sig hela vägen ner hit är bara rent och skärt fulspel och hon sparkar uppretat till den mörka kistan. Svär lite extra för det gör ju faktiskt ONT att sparka något så tungt. Vem hade kunnat gissa det. Locket har stängt sig också, så det får hon trilska med att öppna igen. Det har kärvat lite sedan trean, när hon efter en av de första lektionerna i maskeringsmagi fick för sig att det vore ju en strålande idé att maskera låset så att ingen annan skulle kunna hitta det och bryta sig in. Att hon själv skulle behöva dras med ett lås som nu sitter tre centimeter åt vänster från vad det ser ut att göra, det hade hon ju inte räknat med.

Kofferten är full med ett helt skolår av minnen. Uppsatser, prov och böcker i en salig röra ovanpå skoluniformer, mantlar och fritidskläder. Tyngst ska såklart bort först, så ut med alla böcker på golvet. Där är boken i trollformellära, välläst vid det här laget med tummat omslag och hundöron på varannan sida. Där är böckerna i mugglarstudier och maskeringsmagi, hennes två tillvalsämnen sedan trean. Maskeringsmagin är hon fortfarande osäker på, men ämnet hjälpte henne åtminstone att bli bättre kompis med nuvarande bästisen Tania Aarons. De hade kommit varandra bra mycket närmre när de insåg det gemensamma ogillande de bar för professor Vellarvo. Redan från trean satt de så gott som alltid tillsammans på maskeringsmagin, och vore det inte för professorns övernaturligt bra hörsel skulle de säkerligen använt större delen av lektionstiden till att bekräfta för varandra vilken hemsk människa han är. Mugglarstudier tycker hon bättre om, och då inte bara för att hon kan sitta bredvid Edmund Peep. Det är synd att Tania ogillar honom, för Hazel har haft en förälskelse i den mugglarfödda pojken sedan någon gång i tvåan. Att han kom ut som gay i trean sätter förstås vissa käppar i hjulet, men Hazel intalar sig att det lika gärna bara kan vara en fas. Edmund påstod ju sig ha hånglat med Holliday, och han är ju uppenbart straight! Åtminstone tvivlar Hazel på att en gaykille varit lika intresserad av de saker de hittade på det senaste året. Hon anser inte att de var ihop, inte egentligen. De hånglade ju bara och det knappt i en månad eller så innan de gick skilda vägar. Mer på grund av Holliday än hon själv, faktiskt. Det var han som börjat titta efter andra medan de fortfarande höll på, och sånt är faktiskt inte okej! Hon hade dumpat honom - så gott det nu gick när de inte var ihop - redan nästa dag.Hazel ser inte sig själv som den typen av tjej som flirtar runt från kille till kille. Inte som vissa av de andra tjejerna i sin klass, som verkar sitta fast vid ett nytt par läppar varje vecka. Hon hade haft en hel del att säga om Holliday efter deras “förhållande” var slut och det var nog mest Tania som hade lyssnat då. Alltför många andra i elevhemmet och på skolan överlag verkade ta det som vardagsmat att Holliday hade ihop det med gryffindortjejer och Hazel fick liksom känslan att de nästan tyckte att hon fick skylla sig själv. Jotack, nog kände hon sig dum efteråt, men det är uppåt väggarna fel att folk inte fattar vilken rövhatt Tybalt Holliday är.

Hazel kanske inte är den flirtigaste, men hon är däremot typen som gärna överger det hon håller på med när det känns som det blir för mycket. Efter att ha dumpat av säkert femton ton böcker i köket lämnar hon därför sin koffert också. Mamma kan hjälpa henne sväva upp den till rummet sen, eller något. Hazel plockar upp Nemesis i famnen och travar upp till sitt sovrum. Det ser ut som det gjorde när hon åkte till Hogwarts för nästan ett år sedan. Samma ljusmålade väggar täckta av posters, samma bokhyllor halvfulla med skönlitteratur. På sidorna av bokhyllorna sitter gamla teckningar hon ritat för en halv evighet sedan. Sängen är nybäddad i rött och guld och när hon slänger sig på den doftar det av rentvättade lakan som fått torka utomhus. Nemesis protesterar högljutt, hoppar ner från sängen och sätter sig och tvättar sig på golvet. Hazel bara ler åt katten. Hon hade fått henne som unge under jullovet i ettan och fått avge ett heligt löfte om att ta hand om den lilla pälsbollen. Hazel hade varit eld och lågor över att få ta med sig katten tillbaka till skolan efter ledigheten och katten har varit hennes stadiga kompanjon sedan dess.

I tvåan hade Hazel försökt smuggla med sig Nemesis - eller Nemsis som hon kallade katten då - till alla lektioner, även de där professorerna var mindre välvilliga till husdjur. En vana hon ändå gav upp ganska fort då det var nära att den sotsvarta katten blev förvandlad till en kittel under en av lektionerna i förvandlingskonst. Sen den dag har Nemesis fått stanna i sällskapsrummet under lektionstid, även om Hazel misstänker att katten passat på att göra sina egna upptäcktsfärder när matte inte är i närheten.

Någon timme senare vaknar Hazel till från sin tupplur. Yrvaket sätter hon sig upp i sin säng och konstaterar med ett segervisst leende att hennes koffert - med innehåll! - mystiskt tagit sig upp till hennes sovrum under tiden som hon sov. Mamma måste ha kommit hem tidigt från jobbet idag. Om Hazel verkligen spetsar öronen kan hon till och med höra ljudet av hur någon stökar nere i köket. Hon snurrar en slinga av sitt långa, bruna hår runt fingret och sträcker sedan på sig. Det är väl dags att gå ner och vara social och berätta allt som hänt under året, så kan sommarlovet börja på riktigt sen.

(Börjar i femman)