Sida 1 av 1

Edmund Peep [G] (Nowheregirl)

Postat: fre 19 apr 2019, 18:05
av SORTERINGSHATTEN
Edmund Jan Norton Peep; Brentwood, England

Han hukar sig ned bakom en förfallen stenmur, försöker få en överblick över vad som händer runt omkring honom. Där, i ett fönster i resterna av ett nedbombat hus, kan han skymta en gestalt och han riktar sitt StG44-gevär mot tysken. Fingret sluter sig om avtryckaren och han gör sig redo att skjuta när plötsligt…
“Bang. Du har tappat stinget.”
“Fan!” svär femtonåriga Edmund Peep högt och skjuter ilsket ifrån sig handkontrollen när hans tv-spelskaraktär faller ned död. Frustrerat drar han en hand genom sin bruna hårman vars mörka hårtester hunnit bli så pass långa att de nästan når honom ned till axlarna. En föraktfull fnysning hörs från hans ett år yngre lillasyster Carolines håll och han blänger irriterat på henne. Hon sitter uppkrupen i andra änden av soffan, PS4-kontrollen i ena handen och Iphonen i andra, men trots det faktum att hon är mer fokuserad på sms:et som hon är i full färd att skriva till nån av sina vänner så har hon än en gång lyckats vinna över sin bror. Han är en vinnarskalle och har aldrig varit en vidare bra förlorare, men så är han också van vid att vinna - speciellt när han spelar CoD mot sin lillasyster.. “Du fuskade”, fräser han och trots att han vet exakt hur barnslig han ser ut kan han inte låta bli att trumpet lägga armarna i kors över bröstet och missnöjt pluta med läpparna.
“Mm, visst, sure, jag bryr mig så mycket om ditt töntiga spel att jag fuskar i det” fnyser systern hånfullt och räcker över kontrollen åt honom utan att släppa sin mobiltelefon med blicken. Han startar upp ett nytt spel, utan henne, men det är irriterande nog att hon stannar kvar i soffan och flinar varje gång han dör. Plötsligt ringer det på dörren och Caroline slutar faktiskt titta på sin mobiltelefon och hoppar smidigt upp ur soffan för att öppna ytterdörren med ett stort leende på sina läppar.
“Hej pappa!” Hon ger mannen på andra sidan dörren en snabb kyss på kinden. “Jag ska bara hämta mina grejer”, lägger hon till innan hon skyndar sig upp för trappen för att rafsa ihop sina saker. Edmund försöker sjunka ned i soffan i hopp om att bli osynlig, men lyckas uppenbarligen inte tillräckligt bra.
“... Eddie?” Ingen kallar honom Eddie. “När… när kom du hem?” Nathaniel Peeps röst låter obekväm. Edmund tittar inte ens åt sin pappas håll, stirrar istället intensivt på tv-skärmen, hans händer hårt kramandes om PS4-kontrollen medan han försöker skjuta ihjäl en kapitulerande tysk. Dö, dö, dö.
“Några dar sen”, svarar han bara kort efter lite för lång väntetid och i ögonvrån kan han se hur pappa skruvar på sig, osäker på huruvida han ska slå sig ned bredvid sin son i soffan eller stå kvar där han står. Allra bäst vore det om han gick och satte sig i sin bil och väntade på Caddie, sega jävla Caddie. Det blir tyst mellan dem medan Nathaniel försöker hitta något nytt att säga. Edmund tänker inte hjälpa honom att försöka hålla samtalet flytande.
“Jag hörde att du slutat med fotbollen?” är till sist orden som lämnar Nathaniels läppar. Av alla ämnen han kunde ha valt är det just fotbollen han väljer. Ett känsligt ämne, vilket Nathaniel borde förstå.
“Mm... I julas.” Det hade varit ett svårt beslut att sluta, men hur mycket han än älskade sporten så var det svårt att hålla motivationen uppe när det inte gick att ha regelbundna fotbollsträningar. På Hogwarts var det praktiskt taget bara Quidditch som betydde något och även om Edmund inte hade något emot den sporten så var det inte fotboll.
“I julas?” upprepar Nathaniel utan att kunna dölja besvikelsen i sin röst. Fotboll hade alltid varit deras grej - Edmund hade knappt fyllt tre innan hans pappa tagit med honom till Emirates Stadium för att se sin första Arsenal-match live och tills saker och ting föll samman hade de varit bänkade tillsammans framför praktiskt taget varje match. “Är det…” Pappan tystnar och Edmunds händer kramar än hårdare om kontrollen i väntan på fortsättningen, för han vet vad fortsättningen på den där meningen kommer vara för Nathaniel lär sig fan aldrig. “... ja, är det för att du är, du vet…”
“Bög?” Edmunds tonfall är hårt och för första gången sedan pappans ankomst sliter han sin blick från tv-spelet för att kunna stirra på honom. Här skulle Nathaniel kunna ta den generösa paus som hans son erbjuder för att protestera, säga att han såklart syftar på hela den där magikergrejen som faktiskt är en sådan sak som kan vara rätt förödande för en så mugglaraktig sak som en fotbollskarriär, men Nathaniel tar inte chansen. Istället står han bara där och suckar frustrerat, har mage att vara trött på de eviga grälen som hans unkna värderingar skapar. “Tror du på riktigt att det är för att jag är gay?”
“Eddie…” Nathaniel gnuggar sin tinningar. “Har jag inte blivit straffad nog?” Där kom den. Alltid ett jävla offer, till och med när det var han som var skurken var det Nathaniel det skulle vara synd om. Edmund hade varit fjorton år gammal och hemkommen från sitt tredje år på Hogwarts för att fira jul när han till sist berättat för sina föräldrar att han var gay. Den hösten hade han redan gjort det känt på skolan när han - istället för att kyssa någon av flickorna, typ flickvännen han haft vid tidpunkten - pressat sina läppar mot den manliga av de båda O’Greys-tvillingarna när han under en omgång sanning och konsekvens blivit utmanad att kyssa rummets snygging. I jämförelse med hur skrämmande det hade varit hade han trott att det skulle vara en dans på rosor att komma ut för sina föräldrar, men medan klasskamraternas för det mesta var positiva, eller åtminstone neutrala, till det hela hade det samma inte gått att säga om hans pappa. ‘Det finns inga homosexuella spelare i Premier League, så vill du ha en chans att slå igenom är det bäst att du håller käft om det där’ var vad Nathaniel valt att påpeka och det var han som hade försökt göra det till något dåligt, trots att ingenting borde ha förändrats egentligen. Men sure, såklart var det inte fjortonåriga Edmund som borde få sympatier utan givetvis var det Nathaniel - som blivit av med både hustru och son “bara” på grund av att han tydligen var en homofob - som det var synd om.
“Äh, dra åt helvete”, fräser Edmund, som åtminstone haft en jävligt stöttande mamma som Camilla som gjort sitt bästa för att hennes son inte ska få för sig att hålla med pappan om den saken. På den djupa sucken som lämnar Nathaniels läppar kan han bara anta att hans pappa ska säga något beklagande i ett försök att få sista ordet, men han avbryts av att Caddie dyker upp igen. Hon blänger mordiskt åt sin brors håll - bara för att föräldrarna påbörjat sin skilsmässa strax efter den där katastrofala julen hade hon bestämt sig för att det minsann var hennes brors fel att hennes perfekta lilla kärnfamilj blivit förstörd - och Edmund himlar med ögonen och vänder tillbaka blicken mot sitt tv-spel. Som vanligt föredrar lillasystern att anklaga honom för alla familjeproblem istället för Nathaniel. Dörren stängs igen bakom pappan och systern i samma veva som Edmund än en gång får se sin tv-spelskaraktär falla död ned till marken. Ännu en mugglarsak han tappat talangen för.
“Fuck”, mumlar han och lutar frustrerat sitt huvud bakåt mot soffans ryggstöd.

Edmund stannar upp i sitt balanserande på balkongräcket - det är vid det här laget en sådana vana att aldrig sitta still, att alltid balansera på allt som går att balansera på för att imponera att det inte ens pirrar i magen längre - och han sätter sig vingligt ned på huk för att kunna ta emot cigaretten vars sötsliskiga doft ligger som en tunn dimma runt omkring de tre grabbarna - han, Anderson och Sharif - som befinner sig ute på balkongen den varma sommarnatten. Det känns konstigt och obekant att befinna sig i Nathaniel Peeps hem. Edmund har bara varit i pappans lägenhet ett fåtal gånger och besöken slutar oftast med att hans mamma kommer och hämtar honom långt tidigare än planerat. Men nu är inte Nathaniel hemma, utan istället är lägenheten befolkad av berusade tonåringar. Edmund skulle aldrig få för sig att låna pappans lägenhet för en fest - en sån tacksamhetsskuld vill han inte hamna i till honom - men tekniskt sett är det Caddies fest och så pass principfast att han skulle skita i att gå på en fest bara för att den råkar vara hemma hos Nathaniel är han inte.
“Peep! Är det här du gömmer dig?” Ethan Chambers dyker upp ute på balkongen, bryr sig föga om att han avbryter samtalet som pågått innan han kom dit. En gång i tiden hade Ethan och Edmund varit bästa vänner - sådana där som hade känt varandra sedan barnsben, vuxit upp i samma kvarter, gått i samma klass och alltid konkurrerat om topplatsen i fotbollslaget - och det hade varit ovanligt att se den ena utan den andra. Nuförtiden är de inte lika tajta - Edmund är inte helt säker på vem av de andra killarna som tagit över hans roll som Ethans högra hand. Det gör honom egentligen inte så mycket att ha blivit utbytt, för han har ju bytt ut Ethan också. Trots att det hade varit mycket som var nytt när han som elvaåring hade kastats in i en magisk värld han inte ens vetat om existerat innan så hade en sak fungerat på praktiskt taget samma vis: människor. Han kanske inte hade vetat vilka Jinx var, varför ingen verkade bry sig om fotboll, vem som var trolldomsminister eller vad fan accio betydde, men han visste hur en drog ett skämt, hur en pratade med folk och hur en blev en i gänget. Med sin extroverthet och intresse för att tänja på gränserna hade han snabbt hittat sina jämlikar bland de andra Gryffindoreleverna. “Borde inte vara förvånad att det bara spelas sån här jävla bögmusik här”, fortsätter Ethan och himlar roat med ögonen när musiken som strömmar ut från Nathaniels högtalarsystem glider över från Harry Styles till Justin Bieber.
“Kallar du min lillasyrra för bög, Chambers?”, svarar Edmund med ett flin lekande i mungipan, blåser ut röken och skickar vidare ciggen till nästa man på tur så att han kan ge Ethan en snabb kram från där han sitter på balkongräcket.
“Wow wow, försök inte med något nu, huh, jag vet att du vill ha mig”, säger Ethan när han med ett kort skratt drar sig ur kramen. Gud förbjude att en kram med någon som är homosexuell skulle vara i mer än några sekunder, folk kunde ju få för sig saker.
“Yeah, i dina drömmar kanske. Har sett vad du har att erbjuda”, Edmunds blick letar sig retsamt nedåt, “och du håller inte riktigt min standard.” Han hade fått utstå många gliringar av den sorten när han kommit ut som gay och hans taktik för att handskas med dem hade varit att alltid spela med, att alltid ta det steget längre. Bevisa för polarna att hans ointresse för tjejer inte gjorde honom mindre till en av grabbarna. “Och om det är nån som är intresserad här är det väl du. Hörde att du försökt med Caddie, du vet att hon praktiskt taget ser ut som mig fast med bröst?” kan han inte låta bli att lägga till och grimaserar. Caddie kanske inte har sin storebrors markanta käkben, men med sina nötbruna ögon, lätt välvda näsor, fylliga läppar och bruna hår finns det helt klart en hel del likheter mellan de båda syskonen.
“Hon har fina tuttar”, säger Ethan med ett brett flin på sina läppar, “men det kan väl inte nån som du förstå.” Edmund fnyser samtidigt som han tar en klunk från sin ölburk.
“Jag är bög, inte blind. Men för det första är det min syrra du snackar om, ditt jävla äckel, men, för det andra… min flickvän jag hade när jag var tolv hade fan bättre tuttar än Caddie.” Han hade haft några flickvänner, men sen hade han ju hittat rätt i livet och förstått varför han gillade den där Olivier Giroud-postern han hade uppsatt i sitt rum så mycket.
“Yeah? Du borde introducera oss, inte som du har användning för henne längre.” Det tycks få de tre andra på balkongen att vakna till liv, för plötsligt vänds allas blickar mot Edmund.
“Jag är så trött på Brentwood-tjejerna, du borde fan bjuda hit lite brudar från din skola. Är de sexiga?” fyller Anderson på och som någon sorts muta skickas cigaretten än en gång över till Edmund.
“Jorå, de ser väl bra ut antar jag”, börjar han med en axelryckning medan han tar emot ciggen, “men killarna”, en vissling undslipper hans läppar, “där kan vi snacka. Ni skulle sett den senaste som sög m…”
“Dude, ingen vill höra det där”, avbryter Ethan honom, trots att Ethan alltid berättat om alla sina erövringar in i minsta detalj.
“Fine, fine”, säger Edmund med ett skratt och reser sig upp på balkongräcket så de inte ska få en chans att ta tillbaka cigaretten. Fortsättningen på den meningen skulle ändå ha varit en lögn, för han och killen han ska berätta om hade aldrig kommit så långt som Edmund nu antyder. “Han stammade och var en obetydlig tönt bara för något år sen, och så voila, upptäcker gymmet och blir het men har inte riktigt hunnit inse det själv än.”
“Enda sättet för dig att få en 10 poängare är om han tror att han är 4:a asså”, flikar Sharif in.
“Han är, eller var i alla fall, bundis med en jävla patetisk gay basher men kom ändå krälandes till mig, så jävla sugen var han”, fortsätter Edmund utan att ta notis till Sharifs kommentar annat än att ge honom en irriterad spark i ryggen. “Men sen blev han något av en efterhängsen hundvalp, rätt patetisk faktiskt, så fick dumpa honom. Men var kul så länge det varade”, lägger han till och slår sig än en gång ned på balkongräcket bredvid Ethan. Egentligen är det han precis berättat för grabbarna inte riktigt vad som hände mellan honom och Tybalt Holliday förra året. Visst, det där om att Holliday varit polare med homofoben Strange stämmer, och beroende på hur en såg på situationen kunde en definitivt kalla blickarna som Holliday kastat mot Edmunds läppar under deras lektioner i Studier av magiska föremål kunde räknas som att han praktiskt taget krälat efter honom, men Holliday hade aldrig riktigt fått chansen att bli en efterhängsen hundvalp. Istället hade han bestämt sig för att bli sur över att klasskamraterna råkat - med aningens hjälp av det faktum att Edmund kanske berättat det för några stycken - få reda på att de båda pojkarna utbytt kyssar bakom Quidditch-läktaren. En högst överdriven reaktion, för Hollidays liv tycktes inte förändras vidare mycket bara för det, men Edmund hade fått tillbringa resten av fyran i celibat eftersom skolans andra garderobsbögar plötsligt var rädda att han skulle berätta för världen om deras läggning. Jävla fegisar, som om det skulle vara något att skämmas över och dölja.
“Hit med den där!” Ethan norpar åt sig cigaretten ur hans hand, och lojt lutar sig Edmund bakåt, bara för att först när det redan är för sent komma på att han befinner sig på en balkong och det inte finns någon vägg bakom ryggen att luta sig mot. Med armarna fäktandes i luften faller han därför handlöst ned från balkongen med ett litet tjut.

“Är det sant att du bröt den när du trillade ned från tredje våningen för att du gick på händer på räcket?”
De gamla lagkamraterna från fotbollen över tacklingar på den välvårdade gräsplanen - den plats som känts mer som hemma än någon annan plats på hela jorden för Edmund. Men nu är det inte hemma längre, han är inte en del av laget utan är förpassad till betrakta dem från den lilla läktaren tillsammans med spelarflickvänner och tjejer som drömmer om att en dag få vara det. “Kates kompis brorsas flickvän sa det”, fortsätter Mandie - en av de där aspierande flickvännerna - för att försöka återfå hans uppmärksamhet samtidigt som hon vänder och vrider på hans högerarm i hopp om att finna en ledig plats på gipset för henne att rita något. Det är praktiskt taget redan fullproppat av namnteckningar, små kommentarer och mer eller mindre obscent ritade bilder och figurer. Han tänker aldrig erkänna det högt, men säkert en tredjedel av allt klotter har han tappert gjort själv med sin vänsterhand. Ser han populär ut så kommer han också anses vara populär, och då är det mindre viktigt att de gamla mugglarvännerna knappt har hört av sig på hela sommaren.
“Andra våningen, inte tredje”, är den enda detaljen han väljer att rätta i hennes historia, för han föredrar helt klart versionen som hon hört framför den sanna.
“Du kunde ha dött! Gjorde det ont?” frågar hon medan hon med stor koncentration ritar dit en liten stjärna på gipset.
“Äh, inte så farligt”, svarar han med en nonchalant axelryckning. “Att behöva ha den gipsad är värre”, lägger han till och Mandie nickar förstående, trots att hon inte till fullo kan förstå vad han menar. När han hade brutit armen när han gick i tvåan - resultatet av en av många dumma lekar de sysslat med då, just denna var en med Wingardium Leviosa som slutat med att en av kamraterna tappat kontrollen på sin formel och plötsligt hade Edmunds arm hamnat under en fullpackad koffert - så hade han tack vare skolans botare varit på fötterna igen redan nästa dag (nästan till hans stora förtret eftersom han gärna hade använt en bruten arm för att få sympatier till att slippa astronomiprovet han knappt pluggat till - istället hade han varit tvungen att göra det och fått sitt första, och hittills enda B). Gregory, hans mammas nya fästman, som inte kände till det där med magi hade emellertid inte direkt kunnat ta honom till någon botare, utan istället hade de hamnat hos en läkare och nu skulle Edmund alltså behöva dras med en gipsad arm resten av sommaren.
“Förresten”, säger Mandie, tittar upp från sin skapelse. “Hörde du att Alex ska provspela för Huddersfield” Av det stolta tonfallet att döma har hon uppgraderats från aspirerande till faktisk flickvän.
“Alex? Alex Walker?” Klentroget lämnar namnet Edmunds läppar och han vänder blicken mot planen, låter den svepa över Alex Walker som just är i full färd att trixa med bollen. Walker, som alltid varit steget efter honom när det kommer till fotbollen, ska provspela för Huddersfield. “Inte förvånande att det är ett av ligans sämsta lag som är intresserade”, är vad han till sist får ur sig med en road föraktfull fnysning, trots att det hugger till av svartsjuka över att ett PL-lag - även om det är ett av de sämre - överhuvudtaget är intresserade av att ta en närmare titt på Walker. ”Tydligen VILL de bli nedgraderade till Championship”, fortsätter han och himlar med ögonen.
“Du är för elak”, säger Mandie med ett skratt, ända sedan han kommit ut som homosexuell hade hon och hennes tjejkompisar funnit alla hans elakheter högst underhållande till och med när de inte var det, ”och bara avundsjuk”, lägger hon till och buffar retsamt till honom. ”Du hade säkert också kunnat provspela för dem om du fortsatt spela.” Han fnyser till.
“Om jag hade fortsatt hade jag satsat lite högre än Huddersfield.” Han hade ju planerat att bli en av de första öppet homosexuella spelaren i en av högsta ligorna och då skulle han ju inte kunna spela i ett jävla skitlag som Huddersfield. Han skulle ju bevisa för alla - kanske lite extra för sin pappa - att hans sexualitet inte gjorde honom till en sämre fotbollsspelare, och för att tysta kritikerna skulle han behöva vara bäst. “Men kul för Walker, antar jag. Jas måste vara glad.” Han fäster blicken framåt, på träningsmatchen som precis dragit igång på planen, och låtsas som om det sista bara är något som han säger i förbifarten.
“Varför skulle Jasmine vara glad?” frågar hon, högst defensivt.
“De är väl ihop?” säger han som om det vore det självklaraste i hela världen. “Eftersom Alex alltid haft en löjlig crush på henne antog jag det när de hånglade på Caddies fest, men hon är ju way out of his league, så han hade väl bara tur den kvällen”, lägger han till och försöker få tonfallet att låta roat, bara för att sedan klistra på ett oroat ansiktsuttryck när han vänder blicken mot en knäpptyst Mandie. “Sa jag nått dumt?” Hon skakar bara stumt på huvudet, men han kan se hur hennes knogar vitnar när hon hårt kramar om kjolfållen. Alex Walker kanske ska provspela för Huddersfield, men först kommer han med största sannolikhet bli dumpad och det är åtminstone en liten tröst, tänker Edmund när han flinande betraktar Mandie medan hon stormar ut på planen och grabbar tag om Walkers tröja.

“Välsigna maten vi ska äta, och välsigna…” Edmund zonar ut från lillasysterns fjäskande försök till bordsbön där han sitter inklämd vid det trånga köksbordet mellan sin mamma och den äldre styvsystern Leah som tagit tåget från London bara för att, precis som hennes bror och hans hustru, vara med på söndagsmiddagen. Familjen Peep hade aldrig varit vidare religiösa, men när Gregory flyttat ihop med syskonens mamma hade tydligen Gud flyttat med in. “... välsigna alla världens barn…” Caddie håller fortfarande på och Edmund kan inte låta bli att himla med ögonen över hennes ord. Deras mycket hunkiga styvbror David råkar vara nyutexaminerad präst, och trots att han alltid har med sig sin höggravida hustru Tamika till dessa söndagsmiddagar har Edmund och Caddie tävlat hela sommaren om vem som kan få mest uppmärksamhet från den heta prästen.
“Amen, varsågoda och börja ät och allt det där”, avbryter Edmund när han inte står ut att höra en enda välsignelse till från djävulsavkomman som är hans lillasyster. Hon ger honom en mörk blick, som om möjligt blir ännu mörkare när hans otålighet belönas med ett skratt från Davids håll.
“Det var en väldigt fin bordsbön, Caroline”, säger Tamika vänligt.
“Hon är smart, min unge, ska bli advokat, precis som Greg.” Camilla Wójcik har aldrig missat en chans att sälja in barn framför Gregorys familj. Hon hade alltid varit stolt över sina båda barn, men sedan Greg flyttat in hade det plötsligt blivit viktigt att påpeka allt bra de gjorde. Kanske för att hennes nya fästman och hans två barn tycktes perfekta med sin gudfruktighet och alltid lika stora givmildhet medan hon och hennes egna två ungar var långt ifrån guds bästa barn.
“Trodde nästan hon sadlat om och ville bli präst”, flikar Edmund retsamt in bara för att irritera sin syster ytterligare.
“Jag skulle kunna bli både präst och advokat om jag skulle vilja, vad fan ska du göra med ditt liv?” fräser hon irriterat till svar. Caddie hade bestämt sig när hon var åtta år gammal att hon skulle bli advokat. Hon har siktet inställt på Cambridge och pluggar tydligen hårt för att få tillräckligt bra betyg för att kunna få ett stipendi. Edmund, som alltid hade tänkt att han skulle bli fotbollsproffs - som skulle visa sin farsa och resten av världen att det gick att vinna skytteligan i Premier League och vara homosexuell - har aldrig känt samma behov av studiedisciplin i sitt liv. Det är inte så att hans betyg är dåliga, men de har alltid varit… mediokra. På Hogwarts hade studielusten vaknat till liv lite, för även om skolan kanske inte skulle hjälpa honom nå sina drömmar så hade tanken på att kunna utöva faktiskt magi varit tillräckligt lockande för att han skulle lyckas kamma hem några Ö:n i ettan, men desto mer magi blivit vardag hade intresset stillats något och hans Ö:n blivit färre. Så, nu stod han här inför sitt femte år - inför GET-proven - med halvdana betyg som inte direkt skulle ta honom någonstans, en fotbollskarriär som var död redan innan den ens dragit igång och ingen som helst aning om vad han längre ville göra med sitt liv.
“David, visst håller ni på och organiserar en grupp för hbtq-ungdomar i din kyrka, du kanske vill berätta lite för Edmund om den är du rar?” avbryter Camilla i ett försök att avstyra ett bråk. David sätter genast igång att berätta, högst engagerat, och Edmund sneglar segervisst åt sin systers håll.
“Så, vad är din åsikt om Brexit, Edmund?” Frågan kommer plötsligt, avbryter helt David, och ett litet leende leker i Caddies mungipa då hon ställer den. Lillasystern är högst medveten om att mugglarpolitik inte direkt är ett hett ämne på broderns skola och vad än Brexit kan tänkas vara lär det inte påverka hans framtid i den magiska världen vidare mycket. Det kan han emellertid inte direkt säga högt när det bara är tre av de åtta personerna runt bordet som känner till det där med magi, så att erkänna att han inte vet vad Brexit är skulle få honom att se ut som en komplett idiot.
“Jag tycker det verkar bra”, slänger han nonchalant ur sig. Det är en vågad taktik. Lite för vågad kanske, för plötsligt verkar det som alla slutar äta och istället stirrar på honom. Mitt emot honom sitter Caddie och flinar. Fuck, inte rätt sak att säga om Brexit alltså. “Eller, alltså…” Han tar ett djupt andetag, överväger huruvida han ska erkänna att han faktiskt inte vet vad han precis sagt att han tydligen tycker är bra eller inte. Men nej, Caddie ska inte få vinna den här striden, inte en chans i helvetet. “Ja… för, såna här… jävliga saker, sånt här som Brexit liksom, det behövs. För att skaka oss till liv, få oss ut på gatorna och kämpa för det som är viktigt här i livet liksom”, brer han istället på med högst spelad självsäkerhet innan han fortsätter ljugandet med att berätta om hur han varit med och organiserat en demonstration mot Brexit på skolan. Är det för mycket? Definitivt, men halvmesyrer har heller aldrig varit hans grej. Det är allt eller inget som gäller, och ingen minns den som satsar på det sistnämnda, det är ett som är säkert.