Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo

Nu har julkalendern börjat! Om du vill vara med och göra en eller flera luckor finns det fortfarande dagar kvar att paxa. Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Eilidh Primrose [G] (mysli)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 382
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Eilidh Primrose [G] (mysli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » lör 13 okt 2018, 13:47

Eilidh Primrose; Pitlochry

Det var en vacker sommarnatt i den lilla byn Pitlochry; himlen var mörk men klar, och vinden får träden att svaja lätt. Klockan stod på 02:00 när ett larm väckte Eilidh ur sin sömn och hon stängde genast av larmet för att inte råka väcka sin familj också. Hennes mamma och pappa behövde hon nog inte oroa sig för, men hennes femtonåriga storasyster Kenna skulle troligtvis vakna om en mygga susade omkring fem meter ifrån henne.

Eilidh visade få tecken på trötthet när hon klev upp ur sin säng då hon var alldeles för exalterad för att bry sig om det, och hon var redan påklädd sedan innan för att hon snabbt ska hinna ut innan hon blir upptäckt. Hon tog tag i sin kvast som stod lutad längs hennes garderob innan hon tyst men raskt skyndade sig ut ur sitt rum och ut hur huset.

Den friska vinden smekte hennes bleka kinder och fick hennes blonda hår att falla framför ögonen på henne. Eilidh ruskade lite på huvudet med ett leende innan hon började springa med sina korta ben till baksidan av deras hus. Även om hon befann sig i den del av byn med troligtvis allra minst invånare så tänkte hon inte ta en större risk än vad hon redan gjorde, men trots det så vägrade hon att lyssna på sina föräldrar som inte ville att hon överhuvudtaget skulle få ägna sig åt det bästa som finns– att flyga kvast.

Utan att ägna någon ytterligare tanke åt sin milda oro så kastade hon sig upp på sin kvast och susade genast upp i luften. Vinden piskade henne i ansiktet och hon skrattar glädjefullt åt suget i magen när hon kaxigt dyker ned mot marken innan hon skickligt susar uppåt igen och tänker i efterhand på hur hon önskar att någon hade sett det.

Det här var det absolut bästa hon visste. Känslan av att flyga, av att känna sig så fri som hon gjorde i stunden var en känsla som var väldigt svår att toppa. Hon kände sig oslagbar, lyckligast i världen…
Men glädjen varade inte länge när hon plötsligt hörde ett ilsket rop ifrån marken.
”Eilidh! Vad fan sysslar du med?!”

Eilidh fick genast en klump i magen. Det var Kenna som stod på marken i sin morgonrock och med armarna i kors– den absolut sista människan som hon ville skulle se henne flyga på deras tomt. Eilidh suckade besviket och susade ned mot marken efter knappa femton minuter. Utan att möta sin systers blick så stampar hon ilsket i väg med sin syster tjatandes efter henne.

”Du vet vad mamma och pappa har sagt!”, ”Varför kan du aldrig göra som de säger?”, ”Tänk om någon hade sett dig–”
”Men ingen såg mig!” stönade Eilidh innan de klev in i huset. Hon var egentligen rasande och ville helst av allt skrika på sin syster att sluta att lägga sig i, men visste att det skulle bli ett himla liv om hon dessutom väckte deras föräldrar. Så utan ett ord till så gick hon upp på sitt rum, slängde kvasten åt sidan och gick och lade sig. Det dröjde knappt en minut innan hon återigen hade somnat.

Morgonen därpå så satt hela familjen och åt frukost ihop. Eilidh satt i tystnad under hela frukosten i hopp om att hennes syster på något vis skulle ha glömt bort vad som hade hänt tidigare, medan de andra ägnade sig åt att prata om vad de skulle hitta på under dagen.
”Mamma och pappa, gissa vad Eilidh gjorde i natt?”
Eilidh slöt sina ögon och suckade djupt. Om inte Kenna hade suttit på andra sidan bordet så hade hon förmodligen inte kunnat hålla sig från att slå till henne.
Mr. och Mrs. Primrose tittade genast på sin dotter med en menande blick.
”Jag svär, om du har varit ute och flugit i natt igen–” började Mrs. Primrose men Eilidh avbröt henne genast.
”Vad vill ni att jag ska göra då?! Sitta och förruttna på mitt rum eller?” sade hon hetsigt och kände hur hennes kinder blev varma av ilska.
”Förstår du inte hur allvarligt det är? Tänk om någon upptäcker dig! Om vi får reda på att du har flugit en gång till så blir vi tvungna att ta kvasten ifrån dig”, sa Mr. Primrose allvarligt. Eilidh öppnade munnen för att försvara sig, men förblev tyst.
”Än sen…” muttrade flickan och fnös till. Jag ska allt komma på ett sätt att komma undan med det hädanefter, tänkte hon och fortsatte att äta sin frukost i tystnad.

Precis då så är det något som knackar på fönstret och allas blickar riktas åt det håll där ljudet kom ifrån. På fönsterkarmen så satt en liten uggla, förmodligen den minsta som Eilidh hade sätt. Mrs. Primrose reser sig upp för att gå och ta emot det brev som är fastknutet i ugglans ben och granskar framsidan av det.

”Eilidh… Det är till dig”
Flickan tittade genast upp och hon blinkar till. Vad kunde det vara? Om inte…
Hon flög genast upp och gick fram för att ta emot brevet som hon utan någon som helst försiktighet slet upp och började att läsa:
”Kära Ms. Primrose,
Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom–”

Eilidh tjoade genast till av glädje och skrattade.
”Jag ska börja på Hogwarts i höst!”