Vill du vara med och göra en lucka - eller flera luckor - i årets julkalender? Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Gabriel Bell [G] (Gaya)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 379
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Gabriel Bell [G] (Gaya)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » lör 03 mar 2018, 17:22

Godkänd » 01 Jul 2016, 11:08

Gabriel Marmaduke Reginald Bell - Oxford, England

Det enda som står på omslaget av den tjocka bruna boken är ett snirkligt "Gabriel". Bernadette Bell öppnar den och bläddrar sakta genom sidorna fyllda av bilder, texter och andra minnessaker, alla omsorgsfullt arrangerade.

Första sidan har en bild på pojken som nyfödd, i armarna på sin mamma. Hon minns hur många gånger hon fått förklara för utomstående att hon var faktiskt pojkens mamma, inte hans mormor. Bernadette och Hezekiah gifte sig när hon var 23 och han 27, men trots att de försökte så blev det inga barn förrän runt trettio år senare när de just var på väg att ge upp en gång för alla. De hade planerat att ha en stor familj, men istället blev det bara ett enda barn, och Gabriel fick all kärlek och uppmärksamhet som de gått och sparat på.

Några sidor senare finns en bild från Gabriels första födelsedag, med tårta över hela ansiktet och ett litet berg av presenter att öppna. På samma sida finns en lock av hans hår, och Bernadette smeker den snabbt med fingertopparna. Locken är från första gången hon klippte hans hår, och är fortfarande bebismjukt.

Håret får ett annat minne att dyka upp, nämligen alla gånger folk inte ens sett släktskapet mellan henne och sonen. Alla säger att Gabriel är sin far upp i dagen, men Bernadette misstänker att de mest ser den mörka hudtonen och det mörkbruna småkrulliga håret och inte tänker så värst mycket längre än så, för hon ser många delar av sig själv i bilderna på pojken. Hennes läppar, inte lika fylliga som Hezekiahs. Hennes kinder, med antydan till skrattgropar, och hennes haka med den lilla gropen i. Ögonens färg har han fått från sin far, men formen är från mamma. Ja, förutom hudfärgen och håret är det egentligen bara den något breda näsan och smått utåtstående öronen som hon ser mer av sin make än sig själv i.

Gabriels andra födelsedag har bilder på hur pojken klättrat upp på bordet för att "hålla tal", något han sett på farbror Horatios 70-årsfest någon vecka tidigare. Hon kommer fortfarande ihåg hur han verkligen försökt att låta som Horatio, men totalt misslyckats. Han blandade ihop hälsningen med avslutet, pratade om hur glad han var att se sina barnbarn på plats, och glömde sedan bort vad han höll på med och berättade istället en historia om en hund med en boll. Dessutom var det bitvis lite svårt att höra vad han sa, då han inte riktigt pratade rent än. Att folk skrattade och kallade honom gullig tog han med en klackspark, någon scenskräck kan Bernadette inte minnas att han någonsin haft. Tvärtom.

Sida efter sida har alla möjliga bilder och minnessaker. Boken är definitivt magisk, annars hade det då rakt inte gått att få in så många sidor och saker i den.

Teckningar finns det en hel del av. Först bara roliga krumelurer, men med tiden blev det lite mer fason på dem, tillräckligt i alla fall för att kunna se vad det var han försökte rita. Många bilder på quidditchspelare blev det, samt äventyrare och upptäcktsfarande. Allt som är lite farligt och spännande har vid något tillfälle fångat pojkens intresse.

Bilden på Gabriel tillsammans med Tutshill Tornadoes får Bernadette att skratta till, för pojken verkligen skiner som en sol i bilden, iförd en något för stor supportertröja. Det var hans käraste minne någonsin i åtminstone två år, tills han fick en egen enkel kvast vid sju års ålder. Det var så klart en barnkvast med höjd- och fartbegränsningar, men ändå mycket bättre än småbarnskvasten han haft tills dess.

Semesterminnen har de många av. De har rest en hel del, då både Hezekiah och Bernadette tycker om att se sig om i världen, och vill dela med sig av detta intresse till sonen. Dessutom var det någorlunda lätt, då det bara var de tre. Hade det blivit den där stora familjen som hon drömt om i sin ungdom så hade det nog inte alls varit lika lätt att arrangera en resa tvärsöver världen, det får Bernadette erkänna.

Mest stolt är hon över de akademiska framgångar pojken haft. Eftersom hon själv jobbat deltid på ett museum och Hezekiah haft fullt upp med sitt jobb som psykolog så hade de gått ihop med ett par andra magikerfamiljer i området och anställt en privatlärare för att säkerställa att pojken hade en god grund att utgå från när han skulle iväg till Hogwarts. Till Bernadettes stolthet och förtret är han en sån unge som klarar sig bra i skolan även om han inte läser på så mycket som han borde. Kunskap verkar helt enkelt flyga in i huvudet på honom och sätta sig där. Dock verkar han inte bry sig särskilt mycket om detta - även om han kan vara nyfiken nog kring vissa ämnen!

Istället för studier är det olika äventyr och upptåg som Gabriel lägger sin energi på. I sin lilla klass brukar han vara den som styr och ställer, kommer på olika lekar för barnen och försvarar de yngre om någon skulle försöka hacka på dem. Inte för att han är något helgon - mer än en gång har han hamnat i slagsmål med andra barn - men aldrig med någon som är påtagligt svagare än han själv.

Bernadette kommer till sista sidan med bilder. Gabriels Hogwartsbrev finns inklistrat där, tillsammans med en bild på honom när han fick det. Att pojken var magisk var inte något som vare sig hon eller maken någonsin tvivlat på, och sedan han lyckats få sin nalle att sväva när han var tre år hade de också fått denna tro bekräftad. Trots det var det en väldigt stolt dag när han fick sitt brev.

Hon vänder sidan till ett tomt uppslag, och börjar plocka med bilderna från gårdagen, då de tog sig till Diagongränden för att inhandla allt Gabriel behöver inför skolstarten. Självklart var det inte första gången han varit där, men det hade ändå varit annorlunda den här gången, det kunde Bernadette klart och tydligt se. Det fanns en viss spänning där, en ivrande uppspelthet över att äntligen vara på väg till Hogwarts och få lära sig magi - men också en viss rädsla, även om han gjort sitt bästa för att inte visa den för sina föräldrar.

Om ett par dagar ska han iväg till Hogwarts. Stoltheten i Bernadettes bröst vet inga gränser, men samtidigt måste hon erkänna för sig själv att det kommer bli oerhört tomt i hemmet utan sonen och hans upptåg.