Nu kan du använda @mentions även i forumet! 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Julian Warlock [G] (Gaya)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 376
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Julian Warlock [G] (Gaya)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » lör 03 mar 2018, 17:21

Godkänd » 01 Mar 2016, 21:16

Julian Arich Warlock - Killiecrankie, Skottland

Vattnet i floden Garry flyter på rätt bra, och Julian måste hela tiden hålla koll på var han är i förhållande till bron om han inte vill svepas iväg av misstag. Ibland har han glömt det och dragits med av vattnet så han stött emot bron, och ett par gånger har han till och med råkat åka ner för det lilla vattenfallet efter bron. Det ledde till ett par kallsupar, men inget värre än så. Han har till och med glidit ner genom vattenfallet med flit ibland, bara för skojs skull.

Han har också försökt sig på att göra hoppet vid Soldier's Leap, utan större framgång. Det är en populär historia i byn: under Jakobitupproren - närmare bestämt 1689 - så tog en strid plats vid Killiecrankies norra ände. När jakobiterna vann så flydde deras motståndare för sina liv, och en av dem - vid namn Donald MacBean - hoppade enligt legenden från den övre sidan av floden, arton fot tvärsöver till den andra sidan. Det är ett imponerande hopp, och Julian försökte sig på att genomföra det förra sommaren, men nådde inte hela vägen fram. Istället slog han i klippväggen och ramlade i floden - vilken turligt nog är rätt djup där. Han hade varit rätt blåslagen när han kom hem den kvällen, men han ångrar inte att han försökte.

Idag har han dock inga planer att göra något sådant dumdristigt. Istället klättrar han ur vattnet när han börjar bli trött, torkar av sig med sin handduk, drar på sig en T-shirt och sina slitna gympaskor och börjar vandra hemåt. Håret ser nästan svart ut när det är vått, men egentligen är det mörkbrunt. Lockar sig lite gör det också, särskilt när det är vått. Vid tretton och ett halvt års ålder är han lite över medellängd och normalt byggd, men att döma av hur lång hans pappa är kan nog Julian komma att bli riktigt lång när han väl börjar växa till sig på allvar. Hans ögon är intensivt mörkblå, huden ljus, och han har ett par påtagliga födelsemärken på kind och hals.

Julian visslar på vägen hem - inte någon särskild melodi, och även om det vore en specifik melodi skulle man troligtvis inte känna igen den, så falskt som han visslar. Trots att han egentligen gillar musik så har han upptäckt att han inte har någon särskild talang för det själv. Inte för att han låter det stoppa honom från att sjunga med i sångerna han hör på radion - gillar han en sång så sjunger han gärna - det innebär mest bara att han är självmedveten nog att inte erbjuda några solouppföranden, eller inbilla sig själv att han har någon framtid i branschen.

Han har gått över bron över järnvägen och tagit vänster över den gamla bron över en av bäckarna som leder till Garry och svänger just in på den lilla grusvägen som leder hemåt när han får syn på byns bråkstakar. De fjorton- och femtonåriga killarna sitter uppflugna på muren under ett av de stora träden och smygröker. "De" är Thomas MacKenzie, Richard Wallace, och Harold Kerr - eller Tom, Dick & Harry, som de vanligtvis kallas. Lite lustigt skulle det väl vara, om de inte vore så jobbiga. Julian fäster blicken på vägen framför sig och hoppas tyst att de ska lämna honom i fred.

Sådan tur har han dock inte.

"Julia!" ropar Dick, och skrattar gott åt det han själv tycker är ett väldigt lustigt öknamn.

Julian svarar inte, ser inte mot dem, försöker att inte lyssna medan glåporden haglar över honom. De tycker han är konstig, vilket han kanske är - han är ju trollkarl och de är mugglare, men det vet ju inte de äldre pojkarna. När de inte får någon reaktion på bara orden kommer de dock på fötterna och omringar honom.

Pojken stannar till, försöker att inte visa sin rädsla. "Tre mot en? Vad sportsmannalikt av er," säger han istället, men snarare än att få de äldre pojkarna att skämmas så retar detta tydligen bara upp dem mer, och snart befinner sig Julian i ett slagsmål. Eller mer korrekt är väl att säga att Tom, Dick och Harry klår upp honom, för Julian slår inte tillbaka. Han försöker skydda sig så gott han kan, men inte mer än så.

Han har nämligen en kod som han försöker hålla sig till, och en av punkterna på hans mentala lista är att aldrig bruka våld mot andra. Detta har han hållt sig hårt till sedan han var åtta år gammal och för första gången verkligen förstod vidden av ett krig han läste om i tidningen. Han hade sett bilderna på folk som led, hade frågat sina föräldrar hur människor kunde göra så mot varandra, och Mamma hade förklarat att när man börjar se våld som en lösning på sina problem så leder det bara till mer och mer våld. Detta försöker han hålla i tankarna nu, för det skulle vara så lätt att slå tillbaka, att sparka Harry på smalbenet, att rikta knytnäven mot Toms fula tryne - men han håller fast vid sina principer, och efter en stund bestämmer sig de äldre pojkarna för att det visst inte är roligt att ge sig på honom längre, och försvinner iväg.

Pojken pustar ut, känner lite på käken där han tog ett slag, och grimaserar tyst. Att göra det man tycker är rätt är inte alltid lätt.

Han har andra principer också, förutom pacifismen. Principer som "gör ditt bästa", "håll alltid ditt ord", och "behandla andra med respekt". Alla goda principer, som gett honom rykte om att vara duktig, pålitlig och artig - men detta är bara en bieffekt. Han följer inte sina principer för att han bryr sig om hur andra ser honom, utan för att han vill kunna respektera sig själv.

Sedan är det klart att inte alla gillar allt han gör, heller. Det finns de som tycker han är lite väl präktig och tråkig - men Julian bryr sig inte alltför mycket. Han gillar den personen som han är, och om andra inte gör det är det liksom deras förlust.

Han styr stegen mot hemmet, och kommer snart till den mysiga stugan, som ser ut att vara en tvårummare från utsidan, men är bra mycket större inuti. Mamma sitter vid köksbordet och hjälper storasyster Romana med astronomiläxan hon fått med sig hem över sommarlovet. Varken Julian eller Romana är särskilt lika Mamma, då de båda ärvt Pappas mörka hår och ansiktsdrag. Det enda de egentligen verkar ha ärvt från Mamma är de blå ögonen och en förkärlek till trolldryckslära.

Julian ser också breven som sitter uppsatta på familjens anslagstavla. Hans och Romanas brev från Hogwarts som välkomnar dem tillbaka till tredje respektive femte året på skolan.

Första året på skolan hade varit lite läskig. Som tur är sorterades Julian in i Gryffindor, samma elevhem som storasystern, och hon kunde därmed ta honom lite extra under sin vinge. Inte för att hon var överbeskyddande på något vis - snarare försökte hon uppmuntra honom att skaffa sig vänner i sin egen ålder, så hon skulle slippa ta hela ansvaret. Och skaffa sig vänner gjorde han. Visserligen ville vissa mest bara bli vän med honom för att få läxhjälp, men det störde inte Julian alltför mycket. Om han kan så hjälper han gärna - dock gör han skillnad mellan hjälp och fusk: att låna ut sina anteckningar eller kika på någons uppsats är hjälp - att låta dem kopiera det han gjort är fusk. Och han fuskar inte - ytterligare en princip han håller fast i.

Hans bästa ämne var trolldryckskonst, följt av örtlära. De båda ämnena hörde ihop så bra, och när man förstod det ena blev också det andra lättare. Astronomi var också spännande, allt man kan lära sig utifrån att veta stjärnornas positioner, och allt som påverkades på olika vis av det man kunde se på natthimlen.

Kvastflygningen gick okej. Han är tillräckligt våghalsig och fysiskt aktiv för att klara av ämnet utan några större problem, men finesserna intresserade honom inte särskilt mycket. Quidditch är roligare att se på än att spela själv, enligt pojken, och i övrigt behöver man inte direkt vara någon expert för att flyga kvast.

Trollkonsthistoria var inte överdrivet spännande, men då det handlade mycket om rena fakta var det inte alltför svårt att få okej betyg i ämnet. Trollformellära och Förvandlingskonst gick lite mediokert - tydligen hade han inte någon överdriven talang för att vifta med trollstaven - men han försökte verkligen göra sitt bästa ändå.

Det värsta var dock Försvar Mot Svartkonster. De flesta andra Gryffindor-elever verkade klara av det rätt enkelt, men på något vis har Julian aldrig riktigt kunnat bemästra det. Kanske är det på grund av pacifismen, att han helt enkelt inte vill skada någon - och ämnet föresätter på många sätt en världsbild som pojken inte gillar. Många formler man kan använda till skydd har potentialen att skada andra, och det förutsätts att man är okej med detta - men Julian gillar det bara inte. Han har kämpat på trots allt - han vill ju alltid göra sitt bästa, det är bara det att i Försvar Mot Svartkonster är hans bästa inte särskilt bra.

Tvåan var på många sätt rätt lik ettan. Julian umgicks med sina elevhemskamrater, gjorde väl ifrån sig i skolan - Försvar Mot Svartkonster undantaget - och hjälpte andra elever när han kunde. I tvåan kunde han börja ta på sig lite av en storebrorsroll för de yngre eleverna, hjälpa dem tillrätta med sina läxor, ledsaga dem när de gått vilse i korridorerna - och han upptäckte att han gillar faktiskt detta. I egenskap av lillebror hade han aldrig haft chansen att verkligen leda andra förut, men i tvåan upptäckte han en helt ny sida av sig själv, och han gillar den.

I tvåan fick han också göra sina första riktiga val inför framtiden. Han visste inte - vet fortfarande inte - riktigt vad han vill göra när han blir stor, så han valde ämnen utefter vad han tyckte lät intressant. Det blev Alkemi, Mytologi och Naturmagi. Han vet att en del av hans klasskamrater oroade sig mycket mer kring valen av GET-ämnen, kände att de beslutade om hela sin framtid genom dessa val, men i Julians tycke så är det inte så allvarligt som vissa utmålar det. Skulle man komma på något intressant man vill göra i framtiden men inte har rätt ämnen för det så kan man nog lära sig på egen hand, tänker han.

Nu befinner han sig någon vecka från skolstarten, och han ser fram mot den. Om någon frågade skulle han säga att han ser fram mot att träffa sina kompisar igen efter sommarlovet - men om sanningen ska fram ser han även fram mot att gå på lektioner igen, och att få pröva på sina nya GET-ämnen.