Nu kan du använda @mentions även i forumet! 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Morgan Hawkley [G] (Toadyone)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 369
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Morgan Hawkley [G] (Toadyone)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » mån 22 jan 2018, 03:07

Ursprungligen godkänd » 15 Jan 2011, 19:41

Morgan Luke Hawkley, Linby, Nottinghamshire

Morgan Luke Hawkley hade just vaknat hemma i sitt eget rum i staden Linby i Nottinghamshire en dag i slutet av juli månad. Solen strålade in genom de guldaktiga gardinerna. För inte så länge sedan, närmare bestämt den 11 juni, hade han fyllt elva år. Han mötte som vanligt dagen med ett leende, för om det var något med sig själv som han var stolt över så var det hans ständiga positivitet. Visst fanns det en hel del personer, inte minst hans yngre bror, som störde sig på det, men det gjorde honom det samma. Morgan tyckte att det var dags att stiga upp och klä på sig för att möta den nya dagen och se vilka spännande saker som den skulle föra med sig.

På väg till garderoben stannade han till och ställde sig framför spegeln. Äntligen hade han en egen spegel i sitt rum, även om den var ganska liten, så att han inte behövde gå till badrummet på andra sidan husets övervåning det första han gjorde varje morgon. När Morgan såg in i spegeln möttes han av sina egna stora bärnstensfärgade ögon, som enligt hans mamma allt som oftast hade en okynnigt glittrande blick. Han möttes av sitt sedvanligt rufsiga bronsfärgade hår som gick ned till örsnibbarna. Sitt hår var något som Morgan var ytterst nöjd med eftersom han sällan behövde göra särskilt mycket med det. Han fortsatte sin granskning och såg en antydan till en höknäsa, vilket var ett släktdrag, i sitt något ovala ansikte som hade små skrattgropar på båda kinderna följt av ett par markerade ögonbryn. På det hela taget var han nöjd med sitt utseende vilket var mycket viktigt för honom.

Efter en sista titt, han hade antagligen stått framför spegeln en stund, fortsatte han fram till garderoben. Han kikade in i den en stund och bestämde sig för att ta på sig en röd- och blårandig skjorta som han lade på sängen tillsammans med ett par slitna jeans. Röd var hans absoluta favoritfärg i hela världen följt av guld på en stadig andra plats. När han var färdigklädd ställde han sig åter framför spegeln och såg sig själv. En elvaårig pojke som var lång för sin ålder och smal men inte mager eftersom han tyckte om olika typer av sport, vilket också gav honom chanser att imponera på andra. Han flög på kvast och spelade qudditch med sina släktingar på landet, spelade fotboll med några andra jämnåriga pojkar från staden eller red med sin goda vän Emma. Morgan tyckte även mycket om att klättra i träd och att leka olika lekar som till exempel kurragömma och kull.

Morgan och Emma hade varit goda vänner sedan flera år tillbaka även om han var tvungen att hålla en hel massa saker hemliga för henne och alla andra vänner han hade. Hon liksom alla andra i staden var mugglare, inte för att det var något fel med det egentligen, men han och hans familj, ja hela hans släkt var magiker. Till exempel så kunde han inte berätta, förutom ganska vagt, vad hans mamma och pappa jobbade med. Hans mamma var butiksbiträde i diagongränden dit han ofta hade varit och hälsat på under sitt liv, men Emma hade naturligtvis aldrig kunnat följa med. Morgan hade ofta följt med och hälsat på hennes släktingar men till slut hade familjen Parnell helt enkelt blivit tvungna att acceptera att familjen Hawkley var en aning hemlighetsfulla och distanserade hur artiga och översvallande dem än var. Hans pappa jobbade förvisso som silversmed åt både mugglare och magiker men Morgan var ändå tvungen att dölja mer än hälften av det hans pappa sysslade med.

Morgan tyckte mycket om sin familj och de stod varandra nära trots att han och hans bror inte alltid kom överens. Familjen hade i alla fall några ytterst viktiga karaktärsdrag gemensamt. Dessa saker hade Morgan och hans syskon fått lära sig sedan barnsben. Det var att man skulle vara artig och vänlig mot andra men framförallt att man skulle vara ridderlig. Dessa egenskaper hade Morgan av stora mått och var det något han värdesatte förutom sin positivtet så var det hans hövlighet och ridderlighet. Han älskade att strö komplimanger omkring sig, vare sig dem var berättigade eller inte, om man förskönar sanningen för att få någon annan att må bättre finns det inget som helst fel i det även om sanningen egentligen är att föredra. Han smickrar alltså både sig själv och andra som en naturlig del av livet, ungefär som att äta för de flesta andra. Att han smickrar andra har däremot inget med slughet eller inställsamhet att göra, utan bara med ridderlighet och generositet. Många skulle säkert säga att han flörtade en hel del och flickorna verkade ju onekligen tycka om honom. Pojkarna brukade retas med honom för det men Morgan brukade bara flina åt dem med sina glittrande ögon. Morgan hade en förmåga att umgås med de flesta, förutom dem som förolämpar honom.

Nu var han på väg nedför trappan i huset där han bodde. På övervåningen låg familjens fyra sovrum och på nedervåningen låg köket, vardagsrummet, gästrummet och så pappas verkstad längst in i huset. När han kom in i köket såg han sin mamma sitta vid bordet iförd en rosa morgonrock. Hans mamma hette Helena, hon var en snäll och hjälpsam person, och just nu satt hon och läste dagens tidning. ”God morgon mamma”, sade Morgan med ett spefullt leende samtidigt som han gick fram och kysste henne på kinden.

”God morgon, älskling”, svarade hans mamma och log mot honom. Hon smuttade på en kopp kaffe och vände sedan åter blicken mot tidningen.

”Du är söt idag mamma”, sade Morgan och bugade sig lätt samtidigt som han gjorde en lätt svepande rörelse med sin högra hand.

Hans mamma skrattade och vände åter blicken från tidningen mot sin äldste son, som var den ständige smickraren även om det allt som oftast var riktigt trevligt att ha en son och i viss mån även en man som ständigt gav en komplimanger, men hur trevligt det än var kunde det bli för mycket ibland. Både Morgan och hans far hade flertalet gånger råkat i luven på deras bekanta eftersom de ibland var lite för vänliga, men det var inget som skrämde någon av dem eftersom de trots allt även hade en äkta riddares mod. Hon följde sin son med blicken när han vände på klacken och gick ut från köket på väg mot sin pappas verkstad för ett morgonsamtal.

Morgan fortsatte gå genom huset ända tills han kom längst in och fram till pappans verkstad. Han sköt upp dörren utan att knacka eftersom han visste att pappan inte kunde vara alltför upptagen så här tidigt på morgonen. ”God morgon, pappa”, sade han med glittrande ögon.

”God morgon, min son”, sade hans pappa, som hette Marcus. ”Vad har du för planer för dagen då?” fortsatte hans pappa med en lätt frågande min samtidigt som han lade ifrån sig det han satt och arbetade med. Han var van vid att sonen kom och pratade med honom varje morgon, vilket var trevligt. De hade ju trots allt en hel del gemensamt. De delade ett stort intresse för medeltiden även om hur deras intresse uttryckte sig skilde sig en aning. Morgan var oerhört fascinerad av riddare och det hade därför varit en lätt match att lära honom ridderlighet och hövlighet, något som alla sanna riddare naturligtvis sysslade med.

Även Morgan stod och tänkte på deras gemensamma intresse för medeltiden och tänkte på hur han brukade utöva sin ridderlighet. Denna ridderlighet tar sig uttryck i att han håller upp dörren för alla som han ska gå genom en dörr tillsammans med, i vissa fall lite för länge så att personen ifråga ibland kan känna sig tvingad att skynda sig genom dörren för att inte vara oartig mot honom. Ridderlighet för honom är också att hjälpa dem som behöver hjälp, vare sig de behöver det i verkligheten eller inte, tillexempel genom att försöka hjälpa damer som sitter i träd ner från träden även om damen kanske inte vill komma ner. Inbakad i denna ridderlighet finns naturligtvis en viss dumdristighet för att våga ge sig i kast med situationer där hans hjälp kanske inte alltid är önskvärd.

”Jag hade tänkt mig ta en tur bort till ängen för att fundera lite”, svarade Morgan på faderns fråga. Morgan visste att det kunde visa sig vara en stor dag idag eller åtminstone inom några dagar, att brevet från Hogwarts kunde tänkas komma vilken dag som helst. Brevet som skulle bevisa att han skulle följa i sina föräldrars fotspår och att han var en magiker som resten av familjen. Inte för att det egentligen fanns några tvivel på det med tanke på vilka konstiga saker som hade hänt under hans barndom. Konstiga saker som inte gick att förklara för mugglarna där både han, hans bror och hans syster hade varit inblandade. Men det fanns definitivt saker som Morgan behövde fundera på nu när en så avgörande händelse var på väg att hända i hans liv.

”Ja det är nog en utmärkt idé att du tar dig tid att fundera lite, det är ju trots allt en stor händelse på väg”, svarade hans pappa och log mot honom. ”Då ses vi senare Morgan”, fortsatte han och gjorde en svepande rörelse med ena handen, en rörelse som kunde tolkas som både en vinkning och en pekning.

”Ja det gör vi pappa”, svarade Morgan och vände sig mot dörren för att lämna rummet. På vägen genom huset möttes han av familjens två ugglor, vid namn Pekoo och Pelikoo, som hoade glatt och han fnittrade lite som svar på deras hoande. Morgan tyckte om djur och familjen hade även två katter, vid namn Katekoo och Patekoo, som inte syntes till just nu. Han tyckte om att ta hand om familjens djur för att få dem att må bra. När han kom ut genom ytterdörren vände han sig om för att se på huset. Det var ett blått ganska normalstort hus i utkanten av Linby, faktiskt så ansåg en del personer i staden att familjen Hawkley egentligen inte tillhörde staden utan att de bodde lite för långt utanför för att riktigt höra till men det var inget som bekymrade familjen.

Morgan började sakta gå på väg mot ängen som låg en bit bort från huset. Han funderade över sig själv och hur han var. Det första intrycket av Morgan för de allra flesta var nog att han är en översvallande pojke som sprider positivitet. Morgan skulle nog inte kunna kallas blyg ens av dem som aldrig hade träffat honom och han visste att han hade en benägenhet att stå stadigt på sig när han tyckte något, även om det inte riktigt stämde överens med verkligheten alla gånger. Han kunde också ha en benägenhet att prata mycket och tyckte om, eller var snarare beroende av att ha folk omkring sig förutom nu då förstås, men nu behövde han tid för sig själv. Däremot brukade folk uppskatta att ha honom i närheten när det uppstod en konflikt eftersom han verkade ha en fallenhet för att medla. Det han egentligen tyckte om mest hos sig själv var sin ridderlighet och positivtet och det han inte tyckte om så mycket var att han hade en viss benägenhet att hamna i situationer där han inte var riktigt önskvärd.

Morgan fortsatte att gå och kom snart fram till ängen. Han började gå omkring och tänkte tillbaka på en tid för några år sedan då han och hans bästa vän Emma hade besökt hennes släktingar på landet för första gången. Det var första gången han hade ridit på hästen som han tyckte mycket om. Han tänkte på hur väl han och Bronze passade ihop, till och med nu tre år senare. Till och med hästens namn passade ihop med Morgan eftersom hans hår var bronsfärgat och just nu svepte vinden igenom det och rufsade till det ordentligt. Morgan tyckte om när hans hår var rufsigt även om han inte direkt brukade anstränga sig för att åstadkomma det. Han tyckte att han såg mycket busigare och charmigare ut, vilket naturligtvis passade pojken perfekt.

Han tänkte tillbaka och mindes första gången han hade träffat Bronze. Det var en varm sommardag det året som han fyllde åtta, en mycket speciell sommar. Han kunde fortfarande känna lukten av gräset i hagen och minnas hur han hade känt sig när han för första gången såg den häst som skulle bli en så stor del av hans liv. Gräset var så där grönt som det bara var på sommaren och luktade underbart fräscht och han kände en stor frihet just i det ögonblicket. Han klättrade raskt över staketet helt obekymrad över de vuxnas flämtningar av rädsla över att han vågade sig in i hagen helt ensam utan att någonsin ha varit där förut. Farliga saker var nu inget som bekymrade pojken nämnvärt så han fortsatte fram mot den bronsfärgade hästen med målmedvetna steg.

Hästen vände sina ögon mot honom och när deras blickar möttes kände Morgan en konstig känsla av samhörighet, som om de hade träffats förut. Morgan fortsatte fram till hästen och sträckte ut handen för att klappa den försiktigt på huvudet. Hästen nosade på hans fingrar och buffade försiktigt hans hand med huvudet. Morgan började skratta och tog ett steg tillbaka från hästen och bugade sig för den. Sedan kände han hur mr Parnell lade en hand på hans axel för att hålla honom tillbaka en aning.

”Och vi som trodde att du aldrig hade ridit förr, Morgan”, sade han och skrockade. ”Det här verkar ju gå som smort”, fortsatte han glatt.

”Men det är sant ju mr Parnell, jag har aldrig ridit och inte verkar det vara något farligt heller. Speciellt inte med den här hästen”, sade Morgan och gestikulerade med ena handen mot hästen som han hade framför sig. ”Vad heter den föresten?”, frågade Morgan nyfiket, samtidigt som han gjorde sitt bästa för att tygla sin iver över att äntligen få prova på att rida på riktigt, Emma hade berättat så mycket om det.

”Se så Morgan jag vet att du är otålig att få sätta igång, men du måste ha lite tålamod för det är fortfarande en del saker vi måste ordna med. På tal om vad han heter så kan jag tala om att han passande nog heter Bronze”, sade mr Parnell leende.

”Åh… vilket passande namn egentligen, både för honom och för mig”, utbrast Morgan glatt. ”jag menar med tanke på att han är bronsfärgad och med tanke på att jag har bronsfärgat hår”, fortsatte han entusiastiskt.

”Ja visst är det passande att ni båda redan verkar komma så bra överens, innan ni ens har varit på er första ridtur tillsammans”, sade Mrs Parnell som även hon hade kommit fram till dem. ”Emma kommer att få rida på Willow som vanligt, de kommer riktigt bra överens faktiskt trots att Emma är så liten. Det som gör det hela ännu bättre är väl då förstås att Willow och Bronze verkar vara vänner de med.”, fortsatte hon leende.

”Men innan ni kan börja måste vi fixa några saker”, sade Mr Parnell och han gick iväg mot stallet tillsammans med Mrs Parnell.

Efter en stund var allting fixat med dem båda hästarna. Morgan ställde sig bredvid Bronze och fick lite hjälp med att sitta upp i sadeln. Det var en helt underbar känsla när han satt där på hästryggen och försiktigt fick hästen att röra sig framåt. Emma följde efter honom runt hagen på sin häst och Morgans vanliga busaktiga blick var inte sig lik och han hade ett förundrat uttryck i ansiktet. Han kände att han verkligen tyckte om den varelse han red på och hoppades att han skulle få göra det här många gånger till. Morgan red runt i hagen en bra stund och kände sig riktigt lycklig.

Morgan återvände till verkligheten med ett lyckligt leende på läpparna samtidigt som han för ovanlighetens skull kände sig en aning frånvarande vilket antagligen syntes i hans ögon. Det kändes i magen att det var dags att äta frukost och han började sakta gå hemåt men såg inte mycket av vad som möjligen hände runt omkring honom eftersom han var så lyckligt frånvarande. När han kom fram till huset mötte han sin mamma som precis hade tänkt gå och leta efter honom för att ropa in honom till frukosten.

”Vad bra att du kom Morgan, vi ska just sätta oss och äta hela familjen och vänta på posten”, sade hans mamma.

”Aha”, var det enda som Morgan fick fram som svar eftersom han fortfarande kände sig en aning frånvarande, men det höll på att gå över sakta men säkert. Hans lyckliga leende var fortfarande kvar.

”Du ser riktigt glad ut idag, även om du ju brukar göra det älskling men idag ser du extra glad ut. Förhoppningsvis kommer dit antagningsbrev idag också så har vi en bra anledning att fira”, fortsatte hans mamma samtidigt som hon gick in genom dörren till huset.

”Ja, jag är ovanligt lycklig idag, mamma. Jag gick till hagen och mindes första gången jag träffade Bronze. Helt underbart, men nu är jag hungrig”, sade Morgan och log ett strålande leende mot sin mamma. Han följde efter sin mamma in i huset och fick se sin syster som stod och flätade håret i någon komplicerad fläta som var riktigt snygg. ”Åh vilken snygg frisyr Megan”, sade han till henne med ett uppskattande leende. Flickan log tillbaks mot honom och följde efter honom vidare mot köket där deras bror satt med sin vanliga något trumpna min. Keith var inte alls lika positiv som sina syskon och sin mamma utan var mer inåtvänd som deras pappa. Nu var det alltså dags att äta frukost med hela familjen.

De satte sig på sina vanliga platser vid köksbordet, Morgan satt bredvid sin syster mittemot deras pappa och hans bror, medan hans mamma satt på ena kortsidan. Denna dag rådde det stor förväntan vid bordet och till och med Keith var gladare än på hela sommaren. Alla väntade spänt på att se om Morgans brev från Hogwarts äntligen skulle komma.

När de hade suttit och ätit varvat med en hel del prat runt bordet susade plötsligt en stor främmande uggla in genom köksfönstret. Den släppte ned sitt brev precis framför Morgan och ruskade viktigt på sina fjädrar innan den flög iväg igen med en väldig fart. Allt prat tystnade plötsligt när fem huvuden vände sig mot brevet som låg framför honom. Han tog upp det med spänd förväntan och ett lyckligt leende bredde ut sig över hans ansikte när han såg sigillet på kuvertet. Det var Hogwarts sigill. Han kunde inte hindra sig själv utan slet mer eller mindre upp kuvertet för att få se innehållet. Yes han hade äntligen fått sitt brev. ”Titta, nu har brevet äntligen kommit!” utbrast han entusiastiskt.

”Det måste vi ju bara fira genom att boka in en tur till Diagongränden i morgon”, sade hans pappa med ett brett leende.

”Ja det måste vi verkligen göra, hela familjen en heldag i London med shopping och glass. Det blir riktigt bra och så får vi en chans att träffa vänner och släktingar. Vi måste ju tala om för alla att Morgan äntligen har fått sitt brev och att de ska möta oss i London.”, sade hans mamma och skrattade hjärtligt.

”Jag vill också börja på Hogwarts”, sade Megan och fladdrade med ögonfransarna mot sina föräldrar.

”Nå i det här fallet hjälper det inte att du fladdrar med ögonen”, sade Keith och gav sin syster en överlägsen blick.

”Men jag vill ändå åka till Hogwarts”, sade flickan en aning trumpet.

”Ni får båda vänta på er tur”, sade deras pappa diplomatiskt med en tålmodig blick på sina båda yngsta barn. ”Morgan är tillräckligt gammal för att åka nu så därför får han göra det, men självklart ska vi köpa saker åt er också när vi ändå är i London.”, fortsatte han.

”Ja det är klart att vi måste handla saker åt er också när vi åker iväg, och det ska bli så roligt så.” sade deras mamma och skrattade hjärtligt ännu en gång.

”Ja visst ska det bli kul att få träffa alla släktingar och få se alla affärer igen. Och då inte minst att få nya kläder, för det får jag väl? Jag menar förutom skoluniformen?” kommenterade Morgan.

”Ja det är klart att du får nya kläder älskling, hur skulle det se ut om du åkte till skolan med bara ett par månader gamla kläder?” sade hans mamma och höjde på ögonbrynen mot deras pappa.

”Ja självklart ska du få nya kläder Morgan och en trollstav glöm inte det för det är faktiskt det viktigaste av allt”, sade deras pappa.

”Men nu håller vi ju nästan på att glömma det här med att vi måste skicka ett svar till Hogwarts med ugglan om att Morgan vill gå där”, sade mamman och reste sig upp från bordet för att hämta ett stycke pergament som hon snabbt skrev svar på. Hon kom även på att hon borde meddela deras vänner och bekanta om att de skulle till London redan nästa dag för att köpa skolsaker till deras äldste son och tog fram några fler pergamentstycken som hon sedan skrev meddelanden på med elegant handstil. Sedan visslade hon på familjens ugglor och band fast breven på deras ben. Ugglorna flög ut genom köksfönstret och hela familjen återvände muntert till sin frukost samtidigt som deras samtal blev allt mer intensivt om den kommande shoppingdagen.