Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo

Nu har julkalendern börjat! Om du vill vara med och göra en eller flera luckor finns det fortfarande dagar kvar att paxa. Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Laila Collins [G] (Pene)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 382
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Laila Collins [G] (Pene)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » fre 14 sep 2018, 17:28

Laila "莱拉" Collins; Worcester, Västra Midlands, England, Storbritannien.

Det är en sådan där sällsynt dag i Worcester. Solig, stillsam och otroligt varm. Laila Collins ligger utsträckt på en handduk placerad över det gröna gräset på bakgården av Elbury Park Road 31. Solen gassar över henne och huden har börjat anta en ljusare brun färg, snarare än den otroligt bleka - nästan vita - som är hennes naturliga hudton. Det svarta håret är uppsatt i en brokig bulle på toppen utav hennes huvud och vid sidan av står en liten musikspelare som Kantonesisk musik från 90-talet strömmar ut från. Lailas huvud gungar lite från sida till sida medan hon nynnar med.

Första halvan av sommaren hade varit, som de flesta andra, regnig och lite tradig. Men Laila hade hållit sig sysselsatt med diverse grejer inomhus under de grå dagarna. Med hjälp av resböcker, musik, Iskander, kartläsning, filmer och en del andra små underhållningmoment. Men den mesta av hennes fria tid hade gått åt till att tänka på livet, framtiden och vad Iskander höll på med (ja det sistnämda tog en hel del utav hennes tid faktiskt).

“Laila!” hennes faders röst sveper ut över bakgården, Laila sätter sig halvt upp, stödjandes på sina armbågar. Hennes mörkt bruna ögon med de typiskt kinesiska dragen ser bort mot dörröppningen.
“Bàba?” han syns inte till i den lilla dörröppningen kantad av vita lister så han måste befinna sig inne i huset,
“Vi ska äta lunch nu!” Laila suckar, hon som ligger och njuter av det underbara vädret. Det tillfälliga underbara vädret för att vara exakt.
“Hai!” ropar hon tillbaka lite slött och drar till sig den tunna klänningen som ligger bredvid handduken. Hon drar på den och stänger av musikspelaren innan hon går in. Det doftar ljuvligt i hela huset, det kurrar i magen och en härlig sniff av dofterna dras in så fort hon korsat tröskeln.

“Det luktar underbart māmā.” De alla tar plats runt bordet och måltiden inleds i tystnad. Dock dröjer det inte särskilt länge fören Lailas mor, Mǐn, drar igång med att prata om den stundande resan till Hong Kong, att träffa släktningar och knyta djupare band med deras gener. Laila lyssnar, men bara halvt intresserad. De har diskuterat resan i ett par veckor nu så hennes intresse har svalnat en hel del även om hon verkligen innerligt längtar efter att få åka och hälsa på familjen och vandrar runt för att återigen få uppleva Hong Kong. Dess myllrande gator, ljudet av trafik och dofterna av allt man kan tänka sig. De små djuraffärerna och de många restaurangerna, de små krimskramsbutikerna och de stora marknaderna. Hong Kong var en plats för sig.

“Bàba, behöver ni hjälp ikväll?” Laila ser på sin far, Sam, men han skakar huvudet.
“Det ska vara fint väder hela kvällen så passa på din lilla blekfis. Restaurangen sköter vi.” säger Sam med ett hjärtligt, men retsamt, leende. Laila skakar på sitt huvud medan hon himlar något med ögonen.
“Du är blekare än mig.” svarar hon retsamt tillbaka, ”men okej, bara säg till ifall ni behöver mig iallafall.” säger hon och spatserar nöjt ut i trädgården igen för att bättra på brännan och fortsätta lyssna på musik efter att hennes far nickat.

Iskander driver genom hennes tankar, som han nästan konstant gör när hon inte är fokuserad på något annat.
“Undrar vad Issy håller på med…” Utan vidare betänketid plockar hon fram sin någorlunda nya telefon och börjar skriva ett sms. Det var en sådan sak hon hade reflekterat över tidigare - det här med mugglar saker - när hon var yngre, då hon är mugglarfödd, så var en mobil ingen konstig sak. Men hon hade fått lära sig att för renblodiga i magivärlden var det inte alltid så. Att det fanns skillnader som ibland syntes tydligt.
Hej sötnöt, vad gör du? <3 Saknar dig <3” knapprar hon in och de långa naglarna klickar mot skärmen. Hon lägger ner telefonen medan hon drar av sig klänningen och tar plats på handduken återigen.

Telefonen vibrerar vid hennes armbåge,
Kollar film, försöker att inte smälta bort.” Laila ler, hennes Iskander var alltid kortfattad på sms. Hon knappar iväg ett svar,
Haha, jag ligger och njuter i min nya bikini. :* <3 Så grymt skönt!” hon klickar på skicka och sms:et flyger iväg. Men lika hastigt som sms:et flugit iväg öppnar hon kameran och knäpper en bild som hon skickar. Kanske skulle det få hennes käraste att reagera lite.

Det dröjer inte länge innan det vibrerar i telefonen igen och Laila sveper den glatt,
Vill inte du ska smälta, kom över.” Laila fnittrar lite för sig själv. Så typiskt Iskander. Ingen reaktion.
Kan jag göra, ska jag nana över? <3 Åker ju snart :*
Aa.” Laila skakar på huvudet och drar sig upp från handduken, drar på klänningen som hon precis dragit av och greppar sina saker för att ta in dem.

Efter att ha packat ihop en liten väska med smink, kläder och lite annat stänger hon dörren till sitt prydliga rum där bilder på olika delar av världen täcker merparten utav väggarna. Hon går ner för trappan till första våningen,
“Bàba, jag ska åka till Iskander.” Sam tittar upp från tidningen han läser. Hans ögon något fundersamma.
“Jaså, jaha, hur länge blir du borta?” frågar han med lite trevande röst. Hennes pappa var inte den som direkt sade nej till saker och ting – Lailas mamma kallade det för att vara rädd för konfrontationer och det fick alltid henne att tänka på hennes föräldrars relation. Eller, snarare, hur en konfrontationsrädd person kan vara med en person som inte gör annat än att konfrontera.

“Asså, några dagar, typ. Men jag hör av mig.” säger hon med ett leende mot sin far, som nickar lite ofrivilligt. Precis när Laila ska vända om hörs hennes moders röst från ovanvåningen. Laila lutar sig över trappräcket och tittar uppåt där hennes mor står med tvättkorgen i händerna.
“Ska du till den där nu igen?” muttrar hennes mor med avsmak och starkt ogillande. Laila suckar irriterat och knyter sin näve. Hennes mor hade aldrig tyckt om Iskander. Varför var väl kanske inte så konstigt, han var inte vad hennes mor sett Laila gifta sig med i framtiden. Vilket lett till många duster, diskussioner och gräl men Laila har aldrig vikt sig en sekund när det kom till Iskander och deras känslor för varandra. Mycket lät hon sin mor bestämma, men vem hon skulle älska och vara med var inte en av de sakerna.

“Māmā… Inte igen, det har gått snart tre år..!” muttrar Laila irriterat åt sin moder medan hennes mungipor sjunker nedåt och en rynka bildas mellan hennes ögonbryn av frustration.
“Varför kan du inte vara med Ling, eller Shang?! Fina kinesiska pojkar!” utbrister hon som svar men Laila bara skakar på huvudet. De var sådana pojkar hennes mor tyckte om, pojkar hon kunde bossa över och pojkar som redan hade hela sina liv planerade i en enda tråkig grå nyans.
“Māmā, de är inget för mig! Mesiga små fjollor utan livstörst eller ens en gnutta till ryggrad.” säger Laila irriterat men inser genast sitt misstag. Hon gav sin mor en öppning att starta en diskussion. En öppning som hon alltid haffade med största nöje – till Lailas förtret.

”Laila! De är fina-”
“Jag måste springa! Tåget går snart!” utbrister hon hasplande medan hon böjer sig ner och greppar väskan för att sedan slänga sig mot dörren med sin moder löpandes ner för den smala trappan – tvättkorgen fortfarande i händerna.
“Laila! Kom tillbaka hit!” utbrister hennes mor med gäll röst, samma gälla röst som alltid vid en diskussion - eller rättare sagt en uppläxning. Men Laila springer ut på gatan i samma sekund som hennes mor kommer ut genom ytterdörrens öppning.
”Laila Collins! Kom tillbaka hit! Zhǎo huí tā de xiǎojiě!” Att hennes mor kallade tillbaka henne även på Kantonesiska var inget som fick Laila att sakta ner eller ångra sitt val. Hennes mor skulle ha gott om tid att beklaga sig och försöka tvinga hennes in i ett annat förhållande de kommande veckorna i Hong Kong – det vet hon. Inte för att det skulle göra någon skillnad. Hennes mor kan försöka men enligt Laila finns det vissa saker som enbart man själv kan bestämma. Eller ödet möjtligtvis i viss utsträckning. Något Lail inte hade trott på fören hon mötte Iskander.

Medan hon går mot stationen kan hon inte hjälpa att samvetet gnager lite i henne, ett trick hennes mamma har perfektionerat under årens gång. När hon var yngre, mycket yngre, hade det alltid fått Laila att komma tillbaka med tårar i ögonen och inget annat än ursäkter att ge sin mor. Men när hon blev äldre och insåg att ålder inte alltid är en anledning till att veta mest och vara smartas började hon skifta i sitt egna beteende mot sin mor. Föräldrar är inte alltid smartare och har inte alltid rätt – det hade hon lärt sig när hon och Iskander blev ett par. Likaså när hon berättade för dem att hon inte önskade att ta över familjerestaurangen utan beresa världen och utforska denna. Vilket ramaskri det hade blivit när de fick veta att hon, deras enda dotter, inte ville föra fram familjeföretaget utan vandra sin egna väg. Det tog månader för hennes mor att lugna sig och inte benämna det var tredje minut.

Stationen är livlig som alltid, trots den starka värmen och den kvävande luften. Laila kliver in på perrong 1B på Worcester Shrub Hill station. Klockan är 14:06 och tåget ska anlända 14:09,
“Perfekt.” Laila drar ut hörlurarna ur fickan och pluggar in dem i telefonen för att kunna lyssna på musik den kommande timmen utav resande. Men innan hon får in hörlurarna i öron fångade tre killar hennes uppmärksamhet. De stod med ryggarna mot henne och där emellan skymtade en tjej, något yngre ä Laila själv och det var otroligt uppenbart att killarna höll flickan mot hennes vilja.

Laila frustar irriterat och ilskan bubblar upp inom henne. Trots att hon själv är liten och killarna ganska så stora har hon inte direkt något val, hon måste ingripa.
“Oy! Sarah!” ropar hon ut då det var det första namnet som ploppade upp i hennes huvud, “Hallå! Sarah!” ropar hon igen medan hon spatserar fram till killarna och tjejen som hon nu lyckas få ögonkontakt med. Tjejen ser alldeles förvirrad ut men tycks fatta galoppen så snart Laila kommer fram och lägger handen på en utav killarnas axlar.
“Oy, vad gör du! Sluta flörta med andra snubbar. Isak kommer ju slå ihjäl dem!” drar hon till med och glor på Sarah som om de vore systrar, eller något åt det hållet åtminstone.
“Hey, tjejen, vill du-” börjar en utav killarna men Laila tystar ner honom hastigt,
“Är du inte klok?! Min pojkvän slår ihjäl oss allihop, Isak kommer slå dem sönder och samman Sarah, vad tänker du med? Kom här nu. Tåget kommer om en minut.” Hon griper tag om tjejens handled och rycker till så flickan snubblar ut ur klungan av killar. Hennes hjärta bultar innanför bröstkorgen och små pärlor av svett börjar framträda på den lilla nästippen.

“Ska du på tåget?” viskar hon hastigt i flickans öra. Flickan nickar, och i samma sekund öppnas dörrarna och de båda kan ta sig ombord på något darrande ben. Lailas hjärta bultar nu något fruktansvärt och det ringer i öronen. Flickan har klängt sig fast vid hennes arm och gråter,
“Tack! Tack så mycket!” utbrister hon och Lailas hjärta lugnar ner sig då dörrarna sluts bakom dem och tåget kommer i rullning.
“Det där var otroligt läskigt…” harklar Laila fram. Flickan stirrar på henne,
“Jag, jag trodde inte du tyckte det alls... Du var ju stenkall… De var ju dubbelt så långa och stora som dig!” utbrister hon och Laila ler ett något matt leende. Hon var inte direkt den modigaste enligt henne själv men då hon själv vet hur rädsla känns kan hon inte bara se på när någon annan upplever den.

“Du, det där vill jag aldrig behöva göra om. Oavsett hur långa eller korta killarna är.” Laila drar ett djupt andetag för att stilla sina nerver, “Laila Collins förresten.” säger hon och håller fram handen. Flickan tar den i sin,
“Sandra Brown.” svarar hon och fnittrar, “du hade nästan rätt namn.” Laila fnittrar hon med.
“Nära skjuter ingen hare.” säger hon och halar upp telefonen, “nåja, det var trevligt att råkas Sandra Brown.”
“Detsamma, Laila Collins.”

De båda flickorna går i motsatta riktningar och Laila finner en vagn som är ¾ tom. Hon tar ett säte och pluggar in hörlurarna i öronen. De svarta bootsen som egenltigen är för varma att ha på sig i denna värmen hamnar på kanten av det motsatta sätet och telefonens skärm lyser upp då hon låser upp den. Hon skickar iväg ett snabbt sms till Iskander efter att hon sett när tåget skulle anlända på New Street Station i Birminghamn,
På tåget, framme 15:07 sötnöt. <3 Möta mig på NS? <3 ” Den smala tummen med den långa svarta nageln av plast klickar på skicka.
Absolut.” Laila håller telefonen i handen och tittar ut genom fönstret. Tankarna ligger på Iskander, Hong Kong och till viss del det stundande året på Hogwarts.

Lailas första år hade varit ett enda stort kaos och virrvarr. Att vara mugglarfödd och slängas in i magikernas värld vid 11 års ålder visade sig vara en större utmaning än Laila hade kunnat föreställa sig. Hon hade blivit alldeles förvirrad när det kom en ministerieanställd hem till henne för att berätta om hennes magiska sida och än mer förvirrad blev hon när hon väl tog sig till Hogwarts. Att sedan dessutom bli indelad i elevhem var än mer underligt. Om Gryffindor var ett bra sådant eller inte hade hon inte haft någon aning om, men färgerna var inte fy skam om man frågade henne. Ett halvår in hade Laila hunnit finna sig till rätta om än mycket fortfarande var helt nytt (och väldigt udda) för henne. Elevhemmet hon hamnat i visade sig vara ett bra och passande sådant för henne när hon började umgås allt mer med de andra eleverna och fick höra berättelsen om de olika elevhemmen och dess grundare. Mot slutet av årskurs 1 hade hon fått veta att hennes gammelfarmor hade haft magi i sina ådror, det berättades för henne i ett brev hemifrån. Så helt ensam i familjen var hon tydligen inte vilket fick hennes elvaåriga hjärta att dunka lite extra av glädje. Men det mest markanta med hennes första år var Muriel Faulkner. De hade mötts på Hogwartsexpressen och blivit vänner redan då när Muriel berättade flertalet historier om Hogwarts hon hade hört från sina föräldrar.

Lailas andra år på Hogwarts bjöd på mycket bus och skoj, även en bästa vän-vänskap med Muriel formades. Däremot hade allt inte gått helt mjukt till. Laila hade funnit det svårt att passa in riktigt på Hogwarts med sin mugglarbakgrund. Att lämna mobil, internet och allt sådant bakom sig var svårare än tänkt och hon saknade mycket av det hon i vardagen där hemma sett som självklarheter. Att skrolla bland världsbloggar, googla olika länder och möjliga resmål för framtiden och att kunna ha kontakt med sina vänner via telefonen. Att kunna lyssna på musik när som var också något som fattades henne. Varken IPod, MP3 eller telefon fungerade; något hon hade upptäckt första året på Hogwarts, men som först nu verkligen började bli jobbigt. Något som däremot inte var vidare jobbigt var de små fjärrilarna hon kände i magen var gång hon skymtade Iskander Mehdi, en oborstat stilig Ravenclaw kille.

När årskurs 3 rullade in var Laila inne i en mindre upprorsfas där livet kändes allmänt trist och instängt, även om hon inte var olycklig på något sätt egentligen. Hon hade Muriel som livade upp stämningen och studierna rullade på bättre då hon kommit till rätta lite mer i magikervärlden. Hon hade även flertalet gånger råkat möta Leoman O'Greys i korridorer och elevhemmet, han hade fångat hennes intresse som en lite halvt cool och lite halvt hemsk människa - men det var inget romantiskt intresse utan mer nyfikenhet och de sade hej till varandra emellanåt; något som inte alltid var populärt bland andra som ansåg att Leo var en mindre bra människa. Men det mest minnesvärda var hur Laila (efter över ett halvår av trånande) blev tillsammans med Iskander Mehdi precis innan det var dags för jullovet att ta sin början. Detta ledde dock till mindre tjafs med bästa vännen Muriel då Laila plötsligt gav mer tid åt Iskander - men det löste sig nästan lika snabbt som problemet hade uppkommit.

Laila hade fått flera nya vänskaper under sitt fjärde år, bland annat Phatsiny (Phatt) O'Greys och Elva O’Ifearnan som båda gick i Gryffindor och samma årskurs som hon själv. Visserligen hade de ju mötts, umgåtts och pratat tidigare – det gick ju inte undkomma – men de hade inte riktigt varit vad Laila klassificerade som vänner, mer klasskamrater. Att vänskapen inte riktigt hade skett tidigare var underligt men den hade huruvida skett mot slutet av Lailas fjärde år. Innan det hade Laila varit både skyddsängel och upprorsmakare tillsammans med Muriel som då hamnat i en rejäl upprorsfas. Största delen av tiden backade Laila upp för sin bästa väns skolk - men om det tjatades tillräckligt (och Iskander hängde på) så kunde även hon skolka emellanåt. Dock ledde detta till ett argt brev från hennes moder nära jul vilket fick henne att skärpa till sig något då hennes moders ord om hur det handlar om hennes framtid slog hem. Hon hade ju faktiskt drömmar och hopp om framtiden.

Femte året var inledningsvis händelselöst. Men när Laila hade gått på fest med Iskander utan att bjuda in Muriel (då hon visste att där fanns människor som inte var vidare förtjusta i Muriel för tillfället och ville undvika onödigt bråk) blev det ett stort bråk mellan dem vilket påverkade Laila på flera sätt. Med skolarbete, hennes temperament och mående, hennes relation till Iskander och framför allt annat kände hon väldig sorg över Muriels ilska trots att Laila hade försökt förklara sina handlingar flera gånger. Det var först några veckor senare, när de tvingades genomföra ett grupparbete i MYT tillsammans, som de återupptog sin vänskap efter visst trevande. Laila hade gett mycket mer av sin tid till studierna sitt femte år (även om Iskander fortfarande fick en stor portion av den) då hon verkligen började känna pressen att uppnå sina framtidsdrömmar om att bli en världsutforskare av något slag.

(börjar direkt i sexan)