Nu kan du använda @mentions även i forumet! 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Jude Norton [G] (combefri)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 375
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Jude Norton [G] (combefri)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tor 02 aug 2018, 00:35

GODKÄND » 12 Jun 2010, 23:20

Jude Norton
Chelsea, London


”Vad sa du!?”
”Du hörde mig.”
Sebastian gav honom ett hånleende och vände sedan på klacken för att gå därifrån. Det gick ett sus genom åskådarna vid de djärva orden.
Jude kunde inte hjälpa det; ilskan brusade upp inom honom, likt en uppretad orm slingrade den sig igenom hans kropp och tog över allt annat. Han visste att han inte borde, men ändå slängde han sig med knytnävarna före mot sin klasskamrats rygg och tacklade ner honom på marken. Trots att Sebastian var större än Jude så hamnade Jude snabbt överst, på grund av jujutsun han tränade på tisdagarna efter skolan.
Nu skulle den dumsnuten få betala för vad han hade sagt om hans pappa!
Det blev knappt någon fight då pojkarna snart blev isär dragna av en lärare och sedan hårdhänt fösta mot dörren och in i skolbyggnaden.
Jude lugnade sig på vägen till deras klassföreståndare, och ilskan ersattes med skam. Han hatade sitt hätska humör! Alla sa jämt till honom att han måste lära sig att kontrollera ilskan. Nu skulle han få stå sitt kast.
Max fem minuter efter det att han hoppat på Sebastian så stod de båda framför rätt dörr och lärarinnan som hindrat dem från att börja bråka, Mrs Roude, knackade på.
”Ja?” En blond kvinna öppnade dörren och studerade dem frågande.
”Miss Cowell, jag hindrade de hår två från att börja slåss nere på skolgården.”
”Åh.” Miss Cowell kollade på Jude och Sebastian innan hon gav Mrs Roude ett tacksamt leende. ”Tack Edith. Jag tar över nu.”
Mrs Roude släppte taget om deras armar och Jude gnuggade försiktigt där hennes grepp nu med säkerhet gett honom blåmärken.
”Kom in här, pojkar”, sa Miss Cowell och öppnade dörren för dem. Jude stannade några meter från katedern, och Sebastian bredvid honom. Jude höll huvudet högt, även om han var rädd för vad Miss Cowell skulle säga och vad straffet skulle kunna bli. Han var dock fast besluten att få deras lärare att se Sebastians del i det hela, ge henne en rättvis bild av det som hänt, trots att det var han själv som hade börjat slåss och att det antagligen skulle sätta honom själv i klistret, såväl som Sebastian.
När Miss Cowell hade satt sig till rätta granskade hon dem, sedan vände hon sig till Sebastian.
”Sebastian, kan du berätta vad som hände?”
Jude blev orolig när hon frågade Sebastian; nu skulle han säkert få det att låta som om allt var Judes fel!
”Ja fröken”, svarade Sebastian. ”Vi spelade King och Jude förlorade, och sen så hoppade han bara på mig.”
Jude började protestera argsint, men Miss Cowell avbröt honom med en hård blick.
”Var det verkligen allt som hände, Sebastian?”
”Ja, fröken.”
”Jag tycker det låter konstigt att Jude skulle ha hoppat på dig utan någon anledning?”
En svag rodnad spred sig över Sebastians kinder, men han sa inget. Lättad över att deras lärare hade sett igenom hans klasskompis lögner så lugnade sig Jude igen. Miss Cowell studerade Sebastian ytterligare en stund innan hon vände sig till Jude.
”Jude, kan du ge din bild av vad som hände, tack.”
”Ja, fröken.” Han tänkte efter innan han fortsatte. Han hatade att erkänna det, rynkade ogillande på näsan bara vid tanken på det, men det var faktiskt han själv som hade börjat slåss, även om Sebastian enligt honom hade förtjänat det. ”Vi spelade King, precis som Sebastian sa, men det var inte jag som förlorade, utan Sebastian och då sa han –”
Här avbröt han sig dock, och sänkte blicken mot golvet. Kunde han upprepa vad Sebastian sagt om hans pappa, eller var det för hemskt?
”Ja, Jude, vad sa han?” manade Miss Cowell.
”Han sa att King ändå var det enda som jag var bra på och att jag ändå skulle sluta som en nolla utan något jobb precis som pappa.”
Nu var det Sebastian som började protestera och Jude hann vasst hugga tillbaka innan Miss Cowell avbröt dem igen.
”Sebastian, i det här fallet är jag benägen att tro på det Jude säger. Men Jude, vad han än sa så är det ingen anledning för dig att börja slåss, okej?”
Skammen blossade upp hos Jude igen.
”Nej, Miss Cowell, jag vet”, sa han eftertryckligt. ”Förlåt.”
”Det är inte mig du ska säga förlåt till.”
Trots att han egentligen inte ville det så vände Jude sig om mot Sebastian och mumlade förlåt.
”Sebastian?” sa Miss Cowell uppfordrande.
Sebastian muttrade först ohörbart men gav sig sedan.
”Förlåt.”
”Bra”, sa deras lärare. ”Om jag hör att något liknande händer igen så kommer ni båda få kvarsittning. Men för den här gången så kan ni gå. Vi ses efter rasten.”

När skoldagen var slut kom Eve i klassen fram till Jude och drog i hans ärm innan han hann gå någonstans.
”Jag måste gå, Eve, vad vill du?”
Utåt sett måste det ha låtit avvisande, men i hemlighet log han åt att hon hade kommit fram till honom och ville prata. Han älskade uppmärksamhet!
”Jag ville bara säga att jag i alla fall står på din sida, och inte på Sebastians. Är det sant att du erkände att det var du som hade börjat slåss när ni var uppe hos Miss Cowell, även om Sebastian var den som egentligen började?”
Trots att det inte riktigt hade varit så, så nickade Jude och log självsäkert. Även om det var något som han inte riktigt vad medveten om, eller i alla fall inte låtsades om, så tyckte han om när människor såg upp till honom. Och nu bemötte Eve hans leende med en beundrad blick.
”Vad modigt”, sa hon, innan hon generad slog ner blicken. ”Men vi ses imorgon!”
Hon rusade bort över den lilla skolgården och Jude letade rätt på sin sjuåriga lillasyster; Nicole. Han kontrollerade att hon hade med sig allt hon behövde – gottade sig i hemlighet åt att han fick ta hand om henne och att hon litade så fullkomligt på att han skulle lotsa henne genom den fullproppade skolgården och i säkerhet till deras mamma som väntade utanför – och tog sedan hennes hand och styrde stegen mot grindarna. Nicole pladdrade på om sin dag, drog i hans arm och skämtade med honom, men Jude lyssnade bara halvhjärtat; hans tankar svävade fortfarande kring vad Eve hade sagt.
Utanför grindarna mötte de upp med deras mamma Sarah.
”Hur var skolan idag?” frågade hon dem.
”Bra!” utbrast Nicole, och började istället dra i sin mammas arm utan någon till synes anledning.
”Och din, Jude?” frågade Sarah och ignorerade Nicoles hårdhänta ryck så gott hon kunde.
”Okej…” svarade han.
”Bara okej? Inte fantastiskt, hejdundrande bra?” Hon log skämtsamt mot sin son.
”Nej…”
Mer ville han inte avslöja och Sarah pressade honom heller inte, utan gav sin uppmärksamhet till Nicole för en stund istället. Jude gick tyst någon minut innan han tillslut ändå bestämde sig för att fråga sin mamma om något som tryckt honom ända sedan bråket med Sebastian.
”Mamma…”
”Ja?”
”Pappas jobb… är det ett dåligt jobb?”
Hon såg förvånad ut.
”Nej, varför skulle det var det?”
”Men han får väl inte särskilt mycket i lön?”
”Det får han kanske inte alltid, men det handlar om så mycket mer än bara om vad man tjänar. Din pappa jobbar med något som han älskar, och det är inte alla som får göra det.”
Jude kände sig lättad.
”Jude, ska vi filma något mer idag?” avbröt Nicole med entusiasmen lysandes ur de blågröna ögonen, identiska med hans egna. Han flinade. På sin fritid brukade Jude skriva pjäser och sen, eftersom Nicole tyckte det var så roligt, låta henne vara med och spela olika roller. Alltsammans blev filmat med Judes kamera.
”Ja, jag har skrivit en ny scen där du får sticka mig med svärdet!” berättade han.
”Ja!” utbrast Nicole förtjust.
”Jösses”, sa Sarah och fick ett seriöst uttryck i ansiktet när hon tittade ner på sin dotter. ”Då kan du ju ge igen för alla gånger som den här odågan har retat dig!”
Hon drog lekfullt i Judes kastanjebruna hår och blinkade åt Nicole, som skrattade. Jude försökte slå väck hennes händer.
”Men först”, sa hon, ”så har ni båda läxor att göra, inte sant? Och jag måste skicka iväg ett mail.”
Sarah Norton jobbade på en liten advokatfirma inne i London, men hon kunde göra mycket av jobbet hemifrån. Detta underlättade för familjen då Robert Norton, som var nyutbildad forskarassisten, ofta hade konstiga arbetstider.
Jude rusade före den sista biten hem. När han rundade hörnet in på deras gata och såg en långsmal man med den konstigaste kombinationen av kläder som Jude någonsin sett stå och vänta utanför deras dörr så stannade han först upp, innan han försiktigt närmade sig. Bakom sig kunde han höra hur Nicole och hans mamma var på väg.
När mannen fick syn på Jude och insåg att pojken var på väg mot samma dörr som han stod utanför så spred sig ett leende över hans ansikte.
”Hej. Är det du som är Jude?”
Innan Jude hann svara kom Sarah och Nicole upp bakom honom.
”Hejsan. Kan jag hjälpa er med något?” frågade Sarah mannen vänligt men vaksamt. Nicole gömde sig bakom henne och stirrade upp på den konstiga främlingen.
”Ja. Jag har ett brev här till en Jude Norton.”
”Det är jag”, sa Jude djärvt, trots att den här mannen var lite läskig, med sitt besynnerliga leende och konstiga klädsel. Jude försökte klämma in en artig ton i meningen, men var alldeles för förbluffad och nyfiken för att riktigt bry sig.
”Varsågod”, sa han och gav Jude brevet, som öppnade det med ett nervöst pirrande i magen, men också en känsla av att han på något sätt var viktig, vilket nästan fick honom att spricka. Han plockade ut ett tjockt, benvitt papper. Längst upp stod det: ” Käre Mr Norton, vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom.”
Längre läste inte Jude, utan kollade istället upp på främlingen.
”Hogwarts skola för…?”
”Häxkonster och trolldom, ja”, bekräftade mannen och log brett.