Gott nytt år! Dags för årets storkoll! Om du vill behålla dina karaktärer behöver du säga till i den här tråden senast 23:59 sön 2 februari. Säger du inte till i tid kommer dina karaktärer att rensas ut.

Julkalender 2019 hittar du i den här tråden!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Charlene McDee [G] (Nowheregirl)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 418
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Charlene McDee [G] (Nowheregirl)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Charlene Evie McDee: Castle Combe, England


”Ni har precis lyssnat på The Jimi Hendrix Experience med All Along the Watchtower”, säger en hes stämma in i en mikrofon samtidigt som det legendariska gitarriffet dör ut i hennes Gryffindorröda hörlurar. “Helt jävla fucking briljant, am I right?” fortsätter rösten och försiktigt tas nålen av från vinylskivan som snurrar runt i sin spelare. “Om nån där ute…”

“McDee, vet du vad klockan är?? Håll käften!” En ihoprullad strumpa kommer flygandes mot hennes huvud och Charlie McDee hinner just ducka undan från att bli träffad av den vilket får paddan Hendrix som legat och sovit i hennes mörka krull att förskräckt kväcka till. Med ett kort skratt drar Charlie mikrofonen närmare sina fylliga läppar och fortsätter prata in i den.

“Verkar som om min sänggranne just försökte mörda mig, men jag kan glatt meddela att hon inte kan sikta för fem knutingar”, förkunnar hon för den lilla lyssnarskara som den tidiga-tidiga morgonsändningen av hennes piratradiostation, “vilket är en jävla tur för hennes strumpor luktar drakdynga.”

“McDee!!” ropar den andra tjejen upprört och börjar sömndrucket söka efter något nytt att kasta. Charlie ser snabbt till att glida ned på golvet så att sängen kan få figurera som en sorts mur mellan dem medan hon med flinka fingrar rotar igenom den välfyllda skivbacken. Jimi, såklart, The Runaways, AC/DC, Heart, Thin Lizzie, Patti Smith och Queen är bara några av de band och musiker som gömmer sig i hennes skattkista tillsammans med det bästa som magikerna själva har haft att erbjuda i rockväg. Med en sådan guldgruva var det ju självklart att hon behövde vara generös nog att dela den med resten av världen! Eller ja, åtminstone de kanske cirka tre personer som brydde sig om att lyssna på hennes radioprogram. Än hade det kanske inte nått sin fulla potential, men så hade hon ju inte hållit på så länge heller. Hon hade fått utrustningen i julklapp av sin mamma - det fanns helt klart vissa fördelar för Charlie att ha en ascool morbror som jobbade med radio - och den hade använts flitigt sedan dess. Kanske till hennes sovsalskamraters stora förtret. Ett irriterat morrande från sänggrannen hörs då hon begraver huvudet under huvudkudden. Charlie å andra sidan lägger sig ned på rygg på golvet och drar mikrofonen till sig, och Hendrix hoppar upp och lägger sig på hennes mage.

“Det är säkerligen fortfarande någon timme kvar tills ni behöver lämna era bekväma sängar för att ordentligt påbörja sista dagen på det här skolåret, så luta er tillbaka och njut av Procol Harums tidlösa klassiker A whiter shade of pale”, viskar hon in i mikrofonen medan hon sluter sin ögon. Fingrarna trummar mot hennes bröstkorg i takt till musiken. Hennes andetag blir långsammare tills hon till sist låter sig vaggas till sömns av de välbekanta tonerna.


”Tack för att du väckte mig, CHARLOTTE”, säger Charlie, noga med att verkligen betona namnet, när hon dimper ned på sin vanliga plats vid Gryffindors frukostbord vid de två kamraterna. Tillsammans är de de tre musketörerna. Ödet måste ha fört dem samman, för vad kunde annars förklara att det samma år börjat tre olika Charlies på Hogwarts som alla hamnat i Gryffindor trots sina olika personligheter. Skulle sanningen fram hade Charlie - originalet, the OG liksom, som Charlie McDee föredrog att se sig själv som - inte ens varit särskilt förtjust i sina två namne - Charlie Lynn och Charlie Barrett - när de först hade träffats vid just det här bordet för nästan två år sedan, under sin allra första Hogwarts frukost. Åtminstone hade hon väl inte trott att den tystlåtna killen och den ilskna tjejen skulle bli hennes allra bästa vänner, men att vara inlåsta i ett trångt litet toalettbås tillsammans i tron om att ni råkat mörda en skolkamrats puffsurrare kunde verkligen göra under för en vänskap! De hade praktiskt taget varit oskiljaktiga sedan den där dagen i höstas. Praktiskt taget, i alla fall. De båda flickorna hade nyligen kommit över ett stort gräl de haft under våren som mer eller mindre vänt upp och ned på sovsalen och fått Charlie-ponken att diplomatiskt nog undvika dem båda, så kanske är stämningen mellan dem lite känslig fortfarande.

“Äh, skyll dig själv, Charlene”, svarar Lynn giftigt och Charlie ger den andra flickan en mörk blick trots att det var hon själv som först börjat med att kalla Lynn vid hennes faktiska förnamn istället för smeknamnet de alla tre gick vid.

“Vaddå, bara för att jag försöker sprida lite peace and love and rock n’roll till den här stela skolan? Borde fan hyllas”, säger Charlie med en fnysning innan hon med ett flin lekandes i mungipan plockar åt sig ett rostat bröd. “Ni borde förresten gästa mitt radioprogram till hösten”, fortsätter hon och stoppar halva mackan i munnen samtidigt som hon gör ett fruktlöst, men också rätt oengagerat, försök att rätta till den vita skolskjortan som på senaste tiden börjat strama rejält över de tydligen ständigt växande brösten. “Liksom, det börjar bli dags att expandera, om ni gör bra ifrån er kanske ni till och med kan få ert egna segment eller nått, vem vet”, babblar hon på, utan att bry sig om huruvida hennes vänner faktiskt skulle vara intresserade av att göra det eller inte, och låter sig bara bli avbruten när de till sist måste lämna frukostbordet för att gå till sin lektion.


Nox Rock. Nox n’roll. Charlie suger lite förstrött på toppen av sin fjäderpenna innan hon fortsätter kladda ned namnidéer på hennes framtida radiostation på sitt pergament. Kanske var Incendio bättre för att fånga rock n’ rollens essens och känsla? Incendio Rock får ta plats på pergamentet, men stryks snabbt i förmån för Rock Incendio. The Incendio Experience. The Nox Experience? Charlie McDee and the Incendio/Nox Experience?

“Miss McDee, ni kanske vill försöka er på ett svar?” En vass armbåge mot revbenen får Charlie att rycka till och vakna upp ur sina dagdrömmar. Skolan hade aldrig direkt lyckats intressera henne, det var som om allt de försökt lära ut tycktes onödigt och orelevant för att leva ett bra liv. Hennes mamma var ett levande bevis på det. Som ynk hade Roberta aldrig fått chansen att gå på Hogwarts, men ändå hade hon rest världen runt och träffat intressanta och spännande människor. Varför skulle Charlie behöva vara instängd i ett gammalt slott och lära sig om gamla trolldomsministrar och att tvätta kläder när hon borde få vara ute i världen och lära sig mer om kärlek, rock n’ roll och livet sig? Hon sliter med viss irritation blicken från sin namnidéer och tittar upp på professor Ackermann-Barrett.

“Det är nog bättre om nån annan gör det”, svarar hon trotsigt, trots att hon i samma stund som orden lämnar hennes läppar vet att det är en dum idé. Men konsekvenstänkande har aldrig riktigt varit Charlies grej, kanske för att hennes familj alltid flängt runt så mycket att de liksom aldrig stannar kvar tillräckligt länge på en plats för att Charlie ska ha hunnit med att behöva ta emot några konsekvenser för det hon sa och gjorde. Nästan två hela år på Hogwarts har förvisso tvingat henne att lära sig att saker och ting får följder, men inte är det väl hennes fel att livet blir betydligt mer spännande om en ser till att leva det i nuet och inte fokusera för mycket på de där sablans trista konsekvenserna. Professor snörper på sina tunna läppar och Charlie vet att ett poängavdrag är på väg att komma.

“Tre poängs avdrag, Miss McDee.” Charlie gör en kort grimas och hon hör hur några av elevhemskamraterna suckar. Den här skolan hittade alltid anledningar att ge avdrag för något. I ettan hade en pedantisk professor gett henne avdrag bara för att hon flätat in röda pärlor i sina axellånga cornrows. En annan hade blivit sur för att Hendrix - Charlies padda - bestämt sig för att börja kväka på lektionstid trots att Charlie gömt honom i sin skolväska. En tredje tyckte inte om det faktum att hon trummat med fingrarna mot bänken i vad som hade kunnat bli basslingan till nästa stora musikaliska succée. Inte för att professorn hade brytt sig om det, för här verkade det bara korrekt knutna slipsar, svar direkt tagna ur boken och att bete sig som små lydiga får som uppskattades. Charlie var inte mycket för något av det där.

“Jo, professorn, svaret på er fråga är... “ Börjar en högst irriterande Slytherinflicka när hon får ordet och Charlie himlar med sina ögon. Tre år till. Det var det hon behövde överleva innan hon kunde ta sin GET-examen, ge sig tillbaka ut i världen och få satsa helhjärtat på sin radiokarriär. Bara tre år till.


“School’s out for summer!” sjunger Charlie högljutt med till den gamla Alice Cooper dängan som dunkar på högsta volym i Gryffindorflickornas sovsal. Hon står på sin säng och den skrikiga sången ackompanjeras av ett hängivet luftgitarrspelande. Det är kanske meningen att hon ska packa, eftersom det trots allt börjar bli dags att lämna Hogwarts och bege sig hemåt för sommaren, men Charlie behöver fortfarande hoppa över högar av kläder, vinylskivor och diverse annat skräp hon samlat på sig medan hon sjungande dansar fram. ”Out for summer, out till fall, we might not go back at all.” Med en liten duns sjunker hon ned på sängen, sänker volymen och hon sveper nonchalant första bästa scarf som hon hittar där i röran om de dagen till ära mörka twist out-lockarna som hennes hår består av efter gårdagens bantu knölar. Hon nynnar förstrött med till resten av låten medan hon roar sig med att ta på sig så många av sina smycken som hon bara kan och med ett halvt öra lyssna på de andra flickornas prat om sina sommarlovsplaner.

“Ska till Ulaanbaatar ett tag. Farsan har ett jobb att göra, så vi ska dit allihopa, lite som the good old days”, flikar hon in i deras samtal med en axelryckning samtidigt som hon sätter i en guldring i ett av höger örats tre hål. Det kanske låter lyxigt att få resa utomlands, men Charlie har spenderat större delen av sitt liv på resande fot. Christopher McDees arbete som förbannelsebrytare tog honom dit förbannelserna fanns, och var helst det kunde tänkas vara hade hans hustru och deras enda barn alltid följt med. Eller ja, åtminstone tills Charlie började skolan. Numera fick föräldrarna ge sig ut på äventyr medan hon var fast på Hogwarts och fördrev tiden med att ställa till problem ihop med Barrett och Lynn. Även om det verkade som om pappa rätt ofta åkte ensam nuförtiden.

“Är… är det där mitt läppstift?” frågar plötsligt en av flickorna med blicken fäst på det alarmröda läppstiftet Charlie målar sina läppar med. Charlie rycker obrytt på axlarna, men kastar ändå över det till sovsalskamraten så fort hon är klar. Hon hade en viss vana av att ta saker - vare sig det rörde sig om ett läppstift nån glömt framme, vinylskivor hon inte redan hade i sin ägo eller välskrivna anteckningar som behövdes för att överleva ännu ett prov - utan att först fråga om lov. Det var inte så att hon stal dem, för hon lämnade faktiskt, för det allra mesta i alla fall, tillbaka sakerna förr eller senare. “Jag tror att det ÄR mitt läppstift, när tog du det här? Det har ju...” fortsätter tjejen men vidare protester avbryts av Charlie.

“By the way”, säger hon, alltid snabb med att gå från ett samtalsämne till nästa, precis som hon alltid var snabb med att byta en sysselsättning mot en ny så fort något gjorde henne uttråkad, “har ni hört den här nya skivan jag fick häromdagen? Så jävla bra! Den ska vara här… någonstans…” Hon och blickar ut över prylarna som mer eller mindre tycks utspridda över hela sovsalen. En idé vore ju att börja packa - aka slänga ned all skit i kofferten - och hitta skivan på det sättet, men… det är hon ju inte alls vidare sugen. “Äh, fuck it”, säger hon därför bara med en axelryckning och vrider på volymen på Alice Cooper istället. Det duger trots allt rätt jävla bra det med.


Perrong 9¾ bubblar av sommarkänslor och Charlie ställer sig på tå för att blicka ut över folkmassan i hopp om att se sina föräldrar där någonstans i myllret av människor som hennes kamrater redan försvunnit iväg i. Med tanke på att hon är rätt kort, till och med när hon står på tå, hjälper det inte vidare mycket.

“Vi kommer aldrig hitta dem, Hendrix”, säger hon med en liten suck till den grönfläckiga paddan som nyfiket kikar upp ur fickan till hennes alltför stora kavaj. “Det är fruktlöst, helt omöjligt! Vad sägs om en tur till Diagongränden medan vi väntar? Låter väl som en bra idé va?” Hon plockar upp Hendrix och klappar honom över den sträva huden. “Ta oss en honungsöl, och så blir vi väl hittade förr eller senare”, fortsätter hon med ett flin på sina läppar och börjar något hänsynslöst knuffa sig fram genom folkmassan. En briljant plan, om hon får säga det själv, som bara stoppas av det faktum att hon inte ens har hunnit lämna perrongen förrän hon råkar springa in i Roberta McDees välbekanta famn.

“Baby!” Hon omsluts genast i en stor kram och Charlies mörkbruna ögon sveper över platsen i jakt på personen som borde stå där bredvid Roberta och svepa in dem båda i sin kända björnkram.

“Var är pappa?” Kramen tar slut och hennes mamma ler ett litet tunt leende och lägger en hand på hennes axel.

“Pappa… Ja, pappa och jag har bestämt oss för att vi kanske inte ska vara tillsammans längre. Det funkar liksom inte baby, så vi måste släppa varandra fria.” Roberta kramar om sin dotters axel lite hårdare och hon försöker sig på ett leende, men hennes blick är glansig. Charlie känner en stor klump forma sig i bröstet, men hon rycker bara på axlarna.

“Yeah, sure”, svarar hon och försöker låta oberörd, men låter sedan sin hand fläta sig samman med sin mammas medan hon klistrar på ett spjuveraktigt leende på läpparna. “Betyder det här att jag får två jular och födelsedagar och all sån där skit? Och att ni kommer tävla om min kärlek?” Roberta skrattar till och slår armarna om sitt enda barn och Charlie blinkar bort några tårar som hon bestämt inte vill fälla. “Tror jag kommer behöva tre nya vinyler för att smälta den här nyheten”, mumlar hon mot sin mammas bröst medan världen fortsätter runt omkring dem som om absolut ingenting har hänt.